skoternas och pikternas af honom förenade rike, Alban, med Scone som residens. Han betraktades i senare tid som en skotsk motbild till Alfred den store och firades som den skotska konungaättens grundläggare. En dotter till honom var gift med nordmannakonungen Olof Hvite i Dublin. Jfr Skene, ”Celtic Scotland”. — 2. K. II, son till Malkolm I, blef skotsk konung 971, företog flera framgångsrika eröfringståg inåt Northumberland och uppges ha blifvit mördad 995. — 3. K. III, den föregåendes brorson, blef konung 997, härjade i Cumberland och torde ha stupat i ett inbördeskrig omkr. 1005. V. S—g. Kenngott [ke'n-], Gustav Adolf, tysk mineralog, f. 1818, d. 1897, blef 1844 docent i Breslau, flyttade 1850 till Wien och s. å. till Pressburg som professor vid denna stads högre realskola, men återvände 1852 till Wien som kustos-adjunkt vid hofmineraliekabinettet. 1856 blef han professor i mineralogi vid polyteknikum i Zürich samt 1857 tillika ord. professor vid därvarande universitet. 1872 utsågs han till direktor för dessa läroanstalters förenade mineralogiska, geologiska och paleontologiska samlingar samt var 1875—91 direktor för polyteknikum. K. främjade i väsentlig mån kristallografiens framsteg. Af hans särskildt utgifna skrifter må nämnas Lehrbuch der reinen krystallographie (1846), Lehrbuch der mineralogie (1851), ett mindre arbete med samma titel (1857; 4:e uppl. 1876), Synonymik der krystallographie (1855) och Uebersichten der resultate mineralogischer forschungen (omfattande åren 1844—65). I ”Encyklopädie der naturwissenschaften” har K. med biträde af A. v. Lasaulx och F. Rolle skrifvit afd. ”Handwörterbuch der mineralogie, geologie und paläontologie” (1882). (A. Hng.) Kenngottit Haid., miner., detsamma som miargyrit. Kennicott [ke'nikåt], Benjamin, engelsk bibelforskare, f. 1718, d. 1783 som kanik vid Christ church i Oxford, blef banbrytande för den kritiska behandlingen af gamla testamentets hebreiska text. Sedan han utgifvit de två afhandlingarna The state of the printed hebreic text of the old testament considered (1753—59), där han med fakta bekämpade den dittills gängse tron på den hebreiska textens fullkomliga integritet samt uppvisade nödvändigheten att i långt vidsträcktare mån jämföra befintliga manuskript, började han de långvariga förberedelserna till sitt stora verk Vetus testamentum hebraicum cum variis lectionibus (2 foliobd, 1776—80). Trots motstånd i början lyckades K. för sitt arbete skaffa sig ett storartadt penningeunderstöd (10,000 pd st. insamlades). Från olika länder sammanfördes nu 615 manuskript och 52 tryckta uppl. af bibeln. Den text, som K. vid tryckningen följde, var van der Hooghts opunkterade. Olika läsarter äro angifna nedtill på hvarje sida. Den samaritanska pentateuken står i parallellkolumner bredvid den hebreiska. Ett värdefullt tillägg till K:s bibelverk var de Rossis ”Variæ lectiones veteris testamenti” (1784—88). Kenning [ke'n-; isl. kenning]. Se Metafor. Kennington [ke'niȵtən], stadsdel i södra London, 2 km. från Westminsterbron, hörande till förvaltningsdistriktet Lambeth. Som parlamentsvalkrets hade det 1901 78,313 inv. J. F. N. Kenogenes [ke-], Kenogenetisk. Se Kainogenes. Kenosha [kenå͡u'ʃə], stad i nordamerikanska staten Wisconsin, vid Michigansjön, genom elektrisk järnväg förenad med Milwaukee (55 km. nordligare). 17,061 inv. (1906). God hamn, fabriker (möbler och vagnar). J. F. N. Kenosis (Kenosisläran), teol. Se Förnedring, Kristi, samt Kristologi. Kenotafion [kenota'f-], grek. Se Cenotafium. Kenotiker (af grek. kenosis, afstånd ifrån), anhängare af en luthersk teologisk riktning under 1600-talet. Under det att den lutherska teologien var enig däri, att Kristi mänskliga natur äfven under förnedringens tillstånd vore i besittning af de gudomliga egenskaperna — allmakt, allestädesnärvaro o. s. v. —, var man af olika meningar om, huru Kristus skulle ha brukat dessa senare. Giessenteologerna lärde i anslutning till M. Chemnitz, att Kristus fullkomligt afstått från deras bruk (däraf namnet kenotiker), teologerna i Tübingen däremot, att han begagnat dem, ehuru på ett fördoldt sätt (i anledning hvaraf anhängaren af denna åsikt kallades kryptiker, af grek. krypsis, fördöljande). ”Decisio saxonica” af 1624 afgjorde striden till kenotikernas förmån, men uteslöt dock uttryckligen tanken på ett fördöljande blott för hvad som rörde det öfversteprästerliga ämbetet. Striden visar, till hvilka komplikationer de förutsättningar, på hvilka man byggde, kunde leda, äfvensom svårigheten att kunna utjämna dessa metafysiska tankegångar med den historiskt konkreta Jesusbilden. — Ang. de s. k. moderne kenotikerna under 1800-talet se Kristologi. G. A—n. Kenotoxin [ken-; af grek. kenos, tom, och toxikon, gift], med., ”trötthetsgiftet”. Se Trötthet. Kenoy [känωa'], Fr. van, bildhuggare. Se Duquesnoy. Kensal Green [ke'nsəl grī'n], förstad n. v. om London, med stor kyrkogård, där bl. a. W. Buckle, Thackeray, John Ross och John Owen äro begrafna. Som församling 29,159 inv. (1901). J. F. N. Kensett [ke'nset], John Frederick, nordamerikansk målare, f. 1818 i Cheshire (Connecticut), d. 1872, var först stålgravör, vistades i Europa 1840—47 och var sedan bosatt i New York. K:s landskap finnas i de flesta amerikanska samlingar; ett och annat har äfven gått öfver till Europa. (G—g N.) Kensington [ke'nṡiȵtən], förnäm stadsdel och förvaltningsområde i västra London, med Kensington palace, ett gammalt, delvis af Vilhelm III uppbyggdt kungligt slott (se fig. 1), i hvilket Vilhelm III, hans gemål, Maria, drottning Anna och hennes

Fig. 1. Kensington palace, västra fasaden.