blef 1778 ”admiral of the blue”. K. tillhörde inom politiken Rockinghams vänner och var som oppositionellt sinnad illa anskrifven hos engelska flottans högste chef, lord Sandwich, hvilket anses ha föranledt krigsrättsförfarandet emot honom efter sjöstriderna med fransmännen utanför Brest i juli 1778. Han blef i febr. 1779 frikänd af krigsrätten och var 1782—83 första amiralitetsråd. — Brorsons son till honom var amiralen sir Henry K., f. 14 juni 1809, d. 17 jan. 1904, hvilken inträdde i marinens tjänst redan 1822, 1837 blef kapten, 1857 konteramiral, 1869 amiral och 1875 ”admiral of the fleet”. Han utmärkte sig som korvettkapten 1842 under kriget mot Kina och undertryckte 1842—43 i förbindelse med rajah Brooke af Sarawak under många äfventyr röfvarväsendet på Borneo och i angränsande farvatten. 1854—55 deltog han som fartygsbefälhafvare i Krimkriget först i Östersjön och sedan utanför Sevastopol. Han utmärkte sig 1857 för öfverdådig tapperhet under striderna vid Kanton mot kineserna samt belönades s. å. med knightvärdighet. K. var sedan eskaderbefälhafvare i olika farvatten till 1869, då han lämnade den aktiva sjötjänsten. Sin verksamhet på Borneo skildrade han i Expedition to Borneo (1847), och han utgaf 1899 själfbiografien A sailor’s life under four sovereigns. V. S—g. Keppi [ke'p-], krigsv. Se Käppi. Keppler. Se Kepler. Ker [kə̄'], skotsk släkt. Se Carr, R. Ker [kə̄'], John Bellenden, engelsk botanist, f. omkr. 1765, d. 1842, var först officer vid lifgardet och skref sedan flera botaniska verk, bl. a. Iridearum genera, samt var den förste utgifvaren af ”Botanical register” (1812). Kerabau [ke-], Bos l. Bubalus kerabau, zool., en på de malajiska öarna förekommande afart af fastlandets buffel (Bos bubalus), som föga skiljer sig från denna. Vilda kerabaus finnas ej längre, men väl förvildade. Som husdjur användes den på samma sätt som buffeln. L—e. Kerahés, stad. Se Carhaix. Kerai [ke'-]. Se Japan, sp. 1486. Keraiterna [ke-]. Se Kaldeiska kristna, sp. 596. Kerak [kē-], i äldre historisk litteratur ofta Krak, hufvudstad i ett turkiskt sandjak i Syrien, vid Wadi el-K., som utmynnar i Döda hafvet, ligger 20 km. ö. om detta, 1,026 m. ö. h. Omkr. 20,000 inv., hvaraf omkr. 1/4 grekiska kristna. Church missionary society har där en station och läkare, rom. katolikerna en kyrka och ett litet kloster. Staden är omgifven af en mur och har utanför denna i s. en väl bevarad borg, isolerad genom en i berget sprängd graf, ett intressant prof på en medeltidsborg. De ursprungliga ingångarna voro två slingrande, i klippan sprängda passager, men nu ha bräscher gjorts i murarna, som före Ibrahim paschas bombardering 1840 voro i oskadadt skick. — K. var en af moabiternas hufvudstäder och omnämnes i den bibliska historien under namnen Kir-Moab, Kir-Heres, Kir-Hareset och (efter exilen) K. Senare var det ärkebiskopssäte. Spår finnas af bysantinsk, romersk och äldre besittning, men murarna äro ett verk af korsfararna och deras efterträdare, ejubiderna och mamluksultanerna i Egypten, och K. var en af de starka fästningar, som behärskade de viktiga karavanvägarna från Egypten och Arabien till Damaskus. Gång på gång angripet, intogs K. 1188 af Saladin. Sedan 1893 har det en stark turkisk garnison. (J. F. N.) Keramik (af grek. keramos, krukmakarlera) är den numera allmänt antagna benämningen på lergodstillverkningen i hela dess omfattning från tegelbränningen upp till den finaste porslinsfabrikationen. Ordet nyttjas äfven för att beteckna såväl framställningen af denna tillverknings historia som de genom tillverkningen frambragta alstren. De keramiska tillverkningarna kunna efter godsets hårdhet, dess genomskinlighet och glasyrens beskaffenhet delas i vissa hufvudgrupper. Bland de många olika indelningarna torde den allmännast följda vara den af A. Brongniart i ”Traité des arts céramiques” uppställda, nämligen 1) lergods med porös ogenomskinlig massa, 2) lergods med hårdbränd (sintrad) ogenomskinlig massa och 3) lergods med hårdbränd halfgenomskinlig massa. Till den första gruppen höra de tegelliknande grofva tillverkningarna oglaseradt lergods (terrakotta), de antika vaserna, det simpla glaserade krukmakargodset och den emaljerade fajansen; till andra gruppen hänföras den s. k. fina fajansen och stengodset, till den tredje de olika arterna af porslin. Se vidstående färgplansch samt Fajans, Glasyr, Kakel, Porslin, Stengods, Terrakotta och Vas. — Betydliga keramiska samlingar ha under 1800-talet bildats i de flesta länder. Samtidigt har äfven uppstått en högst ansenlig keramisk litteratur, hvars arbeten kunna räknas i hundratal och som är riktad på att, såvidt möjligt, skildra hvarje särskild fabrikations, t. o. m. hvarje särskild fabriks historia. Inom den svenska litteraturen på detta område märkas G. H. Stråles utförliga arbeten öfver de gamla svenska fabrikerna Rörstrand och Marieberg (1879 och 1880) samt den af G. Upmark och L. Looström utgifna beskrifvande förteckningen öfver de keramiska föremålen i Karl XV:s konstslöjdsamling (1883). Upk.* Kerargyrit [ker-; af grek. keras, horn, och argyrion, silfver], miner. Se Hornsilfver. Kerasos [ke'-], grek., handelsstad. Se Cerasus. Keraterpeton [ke-] Huxley, paleont., ödleliknande, omkr. 20 cm. lång amfibie i karbonaflagringar i Böhmen, Irland och Nord-Amerika. A. Hng. Keratin [ke-; af grek. keras, horn], fysiol. kem., hornämne, huvudbeståndsdelen i horn, naglar, fjädrar, hår, ylle och epidermis. Det tillhör den grupp af ägghviteämnen, som kallas albumoider eller albuminoider, och torde alltefter det ämne, hvarifrån det härstammar, ega något olika sammansättning. Karakteristisk för keratinhaltiga organ är deras höga svafvelhalt (2—5 proc.). Enligt undersökningar af K. A. H. Mörner förekommer i horn och människohår allt svafvel i form af cystin, oxidationsprodukten af a-amino-β-sulfhydropropionsyra. Keratin är en amorf substans, olöslig i vatten och alkohol; löses af vatten vid 150—200° och af alkalilut vid vanlig temperatur. H. E. Keratitis [keratītis; af grek. keras, horn], med., inflammation i ögats hornhinna. Se Ögonsjukdomar. Keratoser [ker-; af grek. keras, horn], med., gemensamt namn för alla på en abnorm utveckling af epidermis och hornartade väfnader beroende