hudåkommor, t. ex. svålbildning, liktornar, hudhorn, vårtor och ichthyosis. F. B.* <img l>

Kératry [keratrī]. 1. Auguste Hilarion de K., grefve, fransk politiker, författare, f. 1769 i Rennes (Bretagne), d. 1859, begaf sig, efter att ha afslutat sina juridiska studier, till Paris, där han vann Bernardin de Saint-Pierres vänskap och 1791 utgaf ett band Contes et idylles. Han återvände 1793 till Rennes, satt under Garners revolutionära skräckvälde en längre tid fängslad, men frigafs slutligen, hvarefter han i många år delade sin tid mellan göromål i sin kommuns tjänst och litterär verksamhet. 1818 invaldes han af dep. Finistère i deputeradekammaren, där han kämpade för tryck- och samvetsfrihet samt med mycken vältalighet och djärfhet anföll såväl den heliga alliansens politik som en mängd missbruk, såsom statslotteriet, offentliga spelhus, saltskatten o. s. v. Äfven inom pressen förfäktade han, såsom medarbetare i ”Courrier français”, med stor talang liberalismens grundsatser. K. var en af de deputerade, som ifrigast deltogo i julirevolutionen. Han bidrog mycket till Ludvig Filips upphöjande på tronen och var 1830—37 en af den nya regeringens försvarare i deputeradekammaren. Af Ludvig Filip 1837 utnämnd till led. af pärskammaren, slöt sig K. alltmer till det konservativa partiet. Äfven i lagstiftande församlingen, dit han 1849 invaldes af dep. Finistère och hvars ålderspresident han var, röstade K. med högern. Häftig motståndare till prins Louis Napoléon, arresterades den då 82-årige K. vid statskuppen 2 dec. 1851. Sedan drog han sig tillbaka till privatlifvet. Under sin långa lefnad utgaf K. en stor mängd politiska, filosofiska, didaktiska och estetiska skrifter äfvensom dikter och romaner. Här må nämnas endast Voyage de 24 heures (1800), Inductions morales et physiologiques (1817), Le Salon de 1819, Saphira ou Paris et Rome sous l’empire (1835), Une fin de siècle (1840) och Clarisse (1854). — <img l>

2. Émile de K., grefve, den förres son, fransk politiker och författare, f. 20 mars 1832 i Paris, d. där 7 april 1904, blef 1854 volontär vid ett jägarregemente, deltog i Krimkriget samt utmärkte sig i kriget mot Mexico, där han var ordonnansofficer hos marskalk Bazaine. Han tog 1865 afsked och återvände till Frankrike, där han i ”Revue contemporaine” publicerade flera artiklar rörande kriget i Mexico, marskalk Bazaine och kejsar Maximilian, hvilka väckte oerhördt uppseende och lämnade oppositionen i lagstiftande kåren, med Thiers och J. Favre i spetsen, ett rikt material till de häftigaste anfall mot Napoleon III:s politik. Som utgifvare af ”Revue moderne” fortsatte K. sina afslöjanden rörande de finansiella och politiska skandaler, som stodo i samband med expeditionen till Mexico. Af Brest invald i lagstiftande kåren 1869, slöt han sig till oppositionen. Efter revolutionen 4 sept. 1870 utnämnde nationalförsvarsregeringen K. till polisprefekt i Paris. Som sådan utvecklade han stor verksamhet, men tog snart afsked och afreste i ballong från det belägrade Paris för att utföra en diplomatisk mission i Spanien, hvilken likväl icke ledde till något resultat. Återkommen till Frankrike, utnämndes K. 22 okt. 1870 till divisionsgeneral och öfverbefälhafvare för de mobiliserade stridskrafterna i de fem departement, som motsvara det gamla Bretagne. Han utvecklade i denna egenskap stor energi, organiserade 47 linjebataljoner, 7 kompanier francstireurs och 9 batterier artilleri samt upprättade i Conlie ett befäst läger. Men efter att ha råkat i oenighet med den af Freycinet ledda krigsförvaltningen nedlade K. sitt befäl, 27 nov., och lefde i tillbakadragenhet, tills han af Thiers utnämndes till prefekt i dep. Haute-Garonne, hvarifrån han redan i nov. 1871 förflyttades till det viktiga och oroliga dep. Bouches-du-Rhône (Marseille). Han råkade snart i häftig tvist såväl med Marseilles municipalråd som med departementets generalråd, och då regeringen vägrade att samtycka till hans begäran om generalrådets upplösning, tog han i aug. 1872 afsked. Därmed var K:s politiska roll utspelad, och förgäfves uppträdde han som kandidat vid ett par val till nationalförsamlingen. Utom La me de club (1862) och ett par andra dramatiska arbeten utgaf K. äfven flera historiska och politiska skrifter, af hvilka de förnämsta äro La contre-guérilla française au Mexique (1867), La créance Jecker (s. å.), L’élévation et la chute de l’empereur Maximilien (s. å.), Armée de Bretagne 1870—71 (1874), Mourad V, prince, sultan, prisonnier d’état (1878), À travers le passé, souvenirs militaires (1887), Petits mémoires (1898). 1—2. E. W. Kerauniska bergen [kera͡u'-]. Se Grekland, sp. 230. Kerbela [ker-] l. Mesched-Husein, stad i asiatiska Turkiet, vilajetet Bagdad, 100 km. s. s. v. om Bagdad och omkr. 30 km. v. om Eufrat. Omkr. 65,000 inv., till allra största delen schiiter (perser och inder). Den största bland stadens fem moskéer är Huseins moské, med Huseins (Alis sons och Muhammeds dottersons) graf, som gör K. till en af schiiternas förnämsta vallfartsorter. K., som är Mesopotamiens största stad näst Bagdad, lär öfverträffa detta i välstånd. Viktigaste marknad för hela nordöstra Arabien; därifrån gå stora pilgrims- och handelskaravaner till Mekka. Bagdadbanan kommer att beröra K. J. F. N. Kerberos [ke'r-]. Se Cerberus. Kerboogha [kerbå'ga], fullst. Kivam ed-daula K., turkisk emir, 1096 erkänd af den seldschukiske sultanen som styresman öfver Mosul, fick 1098 befälet öfver en talrik här, som sändes att undsätta det af korsfararna belägrade Antiokia. Men K. fördröjde sig på vägen med ett fruktlöst angrepp mot Edessa. och framkom till Antiokia först 6 juni, tre dagar sedan staden fallit i de belägrandes händer. Det blef sålunda hans tur att innesluta Antiokia.