Genom öfveransträngning och hungersnöd bragtes korshären snart till det yttersta; K. invaggade sig i säkerhet, men blef vid korsfararnas utfall 28 juni fullständigt slagen samt flydde till Mosul, lämnande vägen öppen till Jerusalem. Han dog 1102 i Choi i Aserbejdjan. Kercha [ke-], flod i västra Persien, upprinner på Zagrosbergen, flyter under namnet Sedmera genom prov. Luristans bergland samt därefter in på Kusistans slätter, där den i det närmaste utsinar. Blott en ringa vattenmängd når Tigris. Det är forntidens Choaspes, som flöt förbi Susa, och af hvars klara vatten de persiske konungarna berättas alltid ha fört med sig i ett silfverkärl. (J. F. N.) Kerckhoven [kerkhåfen], Petrus Frans von, flamländsk författare, f. 1818 i Antwerpen, d. där 1857, var verksam som tidskriftsutgifvare, författade populära romaner (t. ex Daniel, 1845) m. m. K:s Velledige werken utkommo i 13 bd 1869—73. Kerckringska vecken [ke'rk-], anat. Se Kerkringska vecken. Kerdase [ke-], by i egyptiska prov. Gise, 8 km. n. om pyramiderna vid Gise. 9,242 inv. (1897). Sandstensbrott. Illa medfarna pyramider från slutet af 4:e dynastien. J. F. N. Kere [ke-], mindre riktigt Kerī, (aram., ”det lästa”), den läsart i den hebreiska bibeln, som masoreterna ansågo böra läsas i st. f. textens läsart, ketib (”det skrifna”). De antydde denna sin åsikt på sådant sätt, att de läto den vanliga läsarten (ketib) kvarstå orubbad, med sina konsonanter; men i stället för att tillsätta de till ketib hörande vokalerna, tillsatte de i texten de vokaler, som hörde till den af dem föredragna läsarten, kere, och de till kere hörande konsonanterna satte de i en not under texten. Vill man således följa kere-läsarten, läser man notens konsonanter tillsammans med de vokaler, som stå i texten vid ketib; vill man följa ketib-läsarten, måste man själf ur de grammatiska reglerna finna de rätta vokalerna till textens konsonanter. H. A.* Kereddin [ke-], stundom förekommande form för Khair-ed-din (se d. o.). Keren [kēren], bogos’ hufvudort på östra sluttningen af abessiniska höglandet, s. s. v. om Massaua, omkr. 1,450 m. ö. h., vid karavanvägen mellan Massaua och Kassala. 1,800 inv. Det har ett fort, som förut var besatt af egypterna, men 1889 intogs af italienarna, och var förr ett hufvudsäte för katolska missionärer (lazarister), från hvilkas seminarium många infödda predikanter utgått. (J. F. N.) Kerer [kērer], grek. Κῆϱες, grek. myt., kallades hos forntidens greker dödens eller eg. de våldsamma dödssättens gudinnor. Hos Hesiodos nämnes på ett ställe blott en ker, dotter af natten samt syster till döden (Thanatos) och ofärden (Moros); på andra ställen omtalas flera sådana. Hos Homeros och andra skalder uppträda kererna vanligen i flertal. Likt Nordens valkyrjor vistas kererna företrädesvis i slaktningens vilda tummel, där de, i blodig klädnad och gräsliga att åse, framstorma vid sidan af Eris och Kydoimos, splitets och stridsvimlets gudamakter, för att rycka till sig de fallne och med hvarandra kämpa om liken. Stundom likställas de äfven med moirerna, ödets, eller med erinyerna, blodshämndens gudinnor. A. M. A. Keretéerna. Se Kreti och pleti. Keretj [ke-], sjö i ryska guv. Archangel, 269 kvkm. Dess aflopp, floden K. (52 km.), faller ut i Hvita hafvet och är bekant för sina vackra pärlor. J. F. N. Kerfstedt. 1. Hilda Augusta Amanda K., författarinna, född Hallström, f. 5 juni 1835 i Eskilstuna, systerdotter till Rikard Dybeck, trädde i äktenskap 1855 med prosten i Hedemora B. G. Lindgren (d. 1858) och 1872 med sedermera direktorn (1879—1902) vid Institutet för blinda Petrus Kerfstedt (f. 1842, d. 1906). Hon har utgifvit, till en början anonymt, flera berättelser och noveller, utmärkta för behaglig stil, en religiös, mild och varm stämning, sund anda och säker iakttagelseförmåga af själslifvet, bland hvilka må nämnas Vid vägkanten (2 samlingar, 1880, 1883), Små och stora. Berättelser för barn (1882; 3:e uppl. 1907), Kärlek och andra berättelser (1885), Eva (1888), romanen Holger Vide (1893), Bland fält och ängar. Berättelse för barn och ungdom (1895; 3:e uppl. 1908), Bränningar (1899; 2:a uppl. 1900), romanerna Reflexer (1901) och Susanne (1903) samt barnberättelserna Blåklint (1902) och Tipp (1903). Flera af hennes arbeten äro öfversatta på finska, norska och holländska. 2. Johannes K., den föregåendes svåger, skolman, f. 1841, aflade prästerliga examina i Uppsala 1864 och prästvigdes s. å., blef folkskoleinspektör i norra Hälsingland 1866, föreståndare för Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsskola och utländska mission 1875 och har sedan 1870 varit rektor vid Fjellstedtska skolan (se d. o.) i Uppsala. K. har på nämnda skolas organisation och skötsel nedlagt ett framgångsrikt arbete. Kerguelenkål [kergle'n-], bot. Se Kerguelens land. Kerguelens land [eng. utt. kə̄'gəlens länd] l. Desolation land, obebodd ö i södra Indiska oceanen under 49° s. br. och 70° ö. lgd fr. Greenw., har en areal af omkr. 3,410 kvkm. Ön har en oregelbunden form, med en mängd djupt inträngande fjordar, och är, såvidt man känner, mycket bergig, med toppar af mer än 1,800 m. höjd (t. ex. Mount Ross, 1,865 m.). Flera glaciärer sträcka sig utefter bergssidorna ned i dalarna och betäcka en stor del af ön, hvilken otvifvelaktigt är af vulkaniskt ursprung, emedan basalt och trapp äro öns hufvudbeståndsdelar. En verksam vulkan och flera varma källor sägas finnas i öns sydvästra del. Floder och sjöar finnas i stor mängd, en följd af den rika nederbörden. Att döma af den stora mängd fossilt trä, som finnes, måste ön en gång ha varit tätt klädd med skog och annan vegetation, som utan tvifvel gått under genom den vulkaniska verksamheten eller möjligtvis genom förändring af klimatet. Öns nuv. flora är besläktad med Amerikas, ej med Afrikas, och är af brist på värme ganska fattig. Hittills äro kända 150 växtarter, af hvilka 2 fanerogam- och 20 kryptogamarter äro endemiska. Träd saknas. Den mest karakteristiska växten är kerguelenkålen (Pringlea antiscorbutica), en till fam. Cruciferæ hörande växt, som har bladen sammanslutna likt ett kålhufvud och ätes som detta. Landtdäggdjur saknas, men sjöfågel finnes i mängd, äfvensom flera arter sälar och hvalar, hvilka varit föremål för ett skoningslöst utrotningskrig. Medeltemperaturen är 4°, den klimatiska snögränsen ligger omkr. 600 m. ö. h., men den i