n.v.—s.ö. sig sträckande hufvudkedjan bär i sin mellersta del ett sammanhängande istäcke, som når ned till 200 m. höjd. Ön har haft en istid och var då nästan fullständigt isbetäckt. — Ön upptäcktes 13 febr. 1772 af franske sjöfararen Kerguelen-Trémarec och besöktes af Cook 1776, som kallade ön Desolation land. En närmare undersökning af ön gjordes 1840 af J. Ross och dennes följeslagare, botanisten J. D. Hooker. I jan. 1874 besöktes K. af ”Challengers” expedition, och kort därefter (okt. 1874—febr. 1875) uppehöllo sig på ön expeditioner, som utsändts från England, Tyskland och Förenta staterna för att observera Venuspassagen. 1893 förklarades ön och kringliggande småöar (130, jämte 160 klippor) vara fransk besittning. — Den tyska sydpolarexpeditionen 1901—02 hade där en meteorologisk station och har beskrifvit ön i sitt reseverk (d. II). (J. F. N.) Kerguelen-Trémarec [kergle'n -re'kk], Yves Joseph de, fransk landupptäckare, slutligen viceamiral, f. 1745, d. 1797, gjorde 1767—68 en färd till Island och anträdde 1771 en expedition till Ostindien. På hemvägen därifrån upptäckte han 13 febr. 1772 det efter honom uppkallade Kerguelens land. 1773 och flera gånger senare besökte han ånyo sydliga farvatten. Sina första resor beskref han i arbetena Relation d’un voyage dans la mer du Nord en 1767—68 (1772) och Relation de deux voyages dans les mers australes et des Indes (1782). Keri [ke-]. Se Kere. Kerimäki [ke'ri-], socken vid Saimavattnen (Puruvesi och Pihlajavesi), af Rantasalmi härad och Kides domsaga, S:t Michels län, Finland. Landareal 947 kvkm. Befolkningen finsk, 10,893 pers. (1908). Där finnes Putikko såg. Inom K. ligger den för sällsynt natursköna vyer berömda Punkaharjuåsen. K. utgör ett imperiellt pastorat af 1:a kl., Nyslotts stift, Nyslotts domprosteri. O. I. (A. G. F.) Kerka [ke-] l. Krka, flod i Dalmatien, rinner upp nära Bosniens gräns, vid foten af Dinara, strömmar i sydvästlig riktning i en djup karstdal, hvarunder den bildar flera fall och genomflyter Prokljansjön (12,6 kvkm.), och utmynnar i Adriatiska hafvet nedanför Sebenico. Längd 75 km. J. F. N. Kerkena [ke'r-] l. Karkena, tunisisk ögrupp i Gabesviken, 34 km. ö. om staden Sfaks, från hvilken en grund hafsarm skiljer den, består af öarna K., Mellita och Kuscha och några mindre öar, med omkr. 8,000 inv. De äro bevuxna med dadelpalmer, olivträd och alfagräs och medgifva äfven någon sädesodling. Viktigt är äfven fisket, i synnerhet svampfisket. På romarnas tid voro öarna förvisningsort. (J. F. N.) Kerkholm [ke'rk-]. Se Kirkholm. Kerkoper [kerkå̄per], grek. Κέϱϰωπες, i den grekiska folksagan namn på ett slags små illsluga och tjufaktiga pysslingar eller troll, som under åtskilliga variationer förekomma i sagorna om Herakles’ äfventyr. Kerkopsagan behandlades bl. a. i en Homeros tillskrifven komisk hjältedikt. A. M. A. Kerkrade [ke'rk-], ty. Kirchrat, by i nederländska prov. Limburg, 26 km. från Maastricht. 9,389 inv. (1902). Stenkolsgrufva (564,000 ton 1906). J. F. N.

Kerkringska vecken.

Kerkringska vecken [ke'rk-], anat., låga, tunna veck (se fig.), som på tunntarmens inre yta gå tvärt öfver vid pass tre fjärdedelar af rörets omfång. De äro högre och stå tätare i tarmens öfre än i dess nedre del. Genom deras närvaro blir tarmens slemhinna, d. v. s. tarmens afsöndrande och absorberande yta, väsentligt större än om den vore slät. De äro uppkallade efter den hamburgske läkaren Th. Kerkring (d. 1693). G. v. D.* Kerkuk [ker-], stad i Asiatiska Turkiet, vilajetet Mosul, 150 km. s. ö. om Mosul, vid en biflod till Tigris. Omkr. 30,000 inv. Staden ligger rundt om en konstgjord kulle, som fordom bar en fästning och på hvilken nu står en moské (fordom kristen kyrka). Ö. om staden finnes en graf, som påstås vara profeten Daniels och till hvilken judar vid pingstfesten vallfärda. K. är marknadsort för södra Kurdistan; i dess närhet varma bad och starka salt- och naftakällor. (J. F. N.) Kerkyra (grek. Κέϱϰυϱα, lat. Corcyra). 1. Forntida, åter officiell benämning på ön Korfu (se d. o.). — 2. K. melaina, ö. Se Curzola. Kerl, J. C. von. Se Kerll. Kerl [ke'rl], Georg Heinrich Bruno, tysk metallurg, f. 1824, d. 1905, verkade från 1846 i Klausthal i bergsväsendets tjänst dels som lärare, dels som praktisk ämbetsman och var 1867—97 professor i hytt- och proberkonst samt kemisk teknologi vid bergsakademien i Berlin. K. författade ett stort antal metallurgiska läro- och uppslagsböcker, som på sin tid voro mycket spridda. (G. H—r.) Kerlaugar (isl. Kerlaugar), nord. myt., kallades två af de mytiska floder, genom hvilka guden Tor måste vada hvarje dag, då han begaf sig till tings under asken Yggdrasel. De två andra hette Kormt och Ormt. Th. W.* Kerll l. Kerl [ke'rl], Johann Caspar von, tysk orgelmästare, f. 1627 i Sachsen, d. 1693 i München, studerade i Rom för Carissimi och Frescobaldi, var hofkapellmästare i München 1656—73, adlades 1664 af kejsar Leopold och var från 1677 domkyrkoorganist i Wien. Af hans orgelverk är endast bibehållet Modulatio organica super Magnificat octo tonis (1686). Af hans vokalverk har man Sacræ cantiones (1669), två böcker mässor (s. å.), dessutom i manuskript ett Requiem och flera mässor. Hans stil är märklig för sina många dissonanser, upplösta på oväntadt sätt, hvarutinnan han betraktas som en föregångare till Seb. Bach. Han skref äfven operor, (uppförda i München), toccater och klaversviter, canzoner m. m. Ett urval af K:s arbeten utgafs 1902, med inledning af A. Sandberger. A. L.* Kermadecöarna [kə̄'mədek-], ögrupp i Stilla hafvet, n. ö. om Nya Zeeland, mellan 29° 16′ och 31° 28′ s. br. samt under 178° 32′ v. lgd, 1886 ockuperad af England och sedan 1887 administrativt