förenad med Nya Zeeland, består af 4 små vulkaniska öar, tills. 33 kvkm. Endast Raoul l. Sunday island är bebodd (5 pers. 1906). Ö. om öarna går en mycket djup ränna, det s. k. K.- djupet, hvars maximum är 9,427 m., och som en tid ansågs för den djupaste sänkan i världshafvet. J. F. N. Kerman [kermān], provins och stad. Se Kirman. Kermanschah [ker-], stad. Se Kirmanschahan. Kermes [ker-], farm. Se Kermeskorn. Kermesbär [ker-], Alkermes, bot., tekn., kallas de torkade, bärlika frukterna af Phytolacca decandra L. (fam. Phytolaccaceæ), en storvuxen ört, som växer vild i Nord-Amerikas medelvarma trakter och odlas i södra Europa. Bären innehålla en vackert röd saft, som nyttjas till färgning af vin och konditorivaror — hvilket är alldeles olämpligt, då växten är giftig — samt till att färga ylle och silke violett. Drogen har pröfvats äfven som läkemedel, men ej vunnit någon betydelse. O. T. S. (G. L—m. C. G. S.) Kermeskorn [ker-], Grana Kermes l. Gr. Chermes, farm., kallas de torkade, äggstinna honorna af en sköldlus, Coccus l. Chermes Ilicis L., hvilken lefver på bladen och kvistarna af Quercus coccifera L., en ekart, som tillhör de grekiska öarna, Spanien och södra Frankrike. De insamlade honorna öfvergjutas med ättika och torkas i solen samt erhålla först därunder sin brunröda färg. Kermeskornen äro stora som små ärter, rundade eller något sammanfallna, glänsande, vid den forna fästepunkten naflade, inuti ihåliga och mer eller mindre fyllda af en pulverformig röd massa. Af insektens ben och öfriga delar äro knappt några rester synliga. Kermeskornen ge ett högrödt pulver, och de användas uteslutande till färgning af tyg. Se Färg, sp. 271—272. O. T. S.* Kermes mineralis [ker-]. Se Mineralkermes. Kermine [ker-], stad i norra Buchara, vid Transkaspiska järnvägen, mellan Buchara och Samarkand, nära floden Serafsjan. 16,000 inv. J. F. N. Kermis [ker-; holl., ty. kirmes l. kirmse, af kirchmesse, kyrkmässa], benämning på årsmarknaderna i de flamska och holländska städerna. — I konsthistorien betecknar ordet en framställning af det lustiga, öfver måttan uppsluppna folklif, som vid dylika tillfällen utvecklades. Till de mest berömda bland sådana stycken hör Rubens’ ”Kermis” i Louvregalleriet i Paris. Se en framställning i fig. till art. Brueghel 1. Upk.* Kern [kern], Filip, från Meissen (födelse- och dödsår ej kända), omtalas först 1567 som bardskärare eller fältskär vid Sala grufva. 1570 var han anställd hos Johan III och vann sedan dennes synnerliga förtroende, kallas stundom hans kammartjänare och användes som både läkare och byggmästare. Messenius berättar, att det var han, som tillredde det gift, hvilket skall ha ändat Erik XIV:s dagar. Många voro de byggnadsföretag, vid hvilka han brukades. Så ingrep han ej sällan i ledningen af arbetena på Stockholms slott och fick 1578 öfverinseende öfver byggnadsarbetena vid Uppsala och Västerås’ slott. Som befallningsman på Uppsala slott och gård, hvartill han synes ha förordnats 1578, begick han många våldsamheter och ådrog sig hertig Karls ovilja. I slutet af 1590 satt han fängslad i Stockholm, anklagad för oredlighet och maktmissbruk, men frigafs inom kort. 1597 befann han sig bland Sigismunds anhängare på Åbo slott, efter hvars intagande han enligt vittnesbörd af samma år blef svårt misshandlad af hertig Karl. Fr. W. L. W:son M. <img l>

Kern [kern], Johann Konrad, schweizisk statsman, f. 1808, d. 1888 i Zürich, blef 1831 advokat i sin födelsebygd, Thurgau, invaldes 1832 i dess stora råd, hvars ordf. han blef 1837, och hade 1833—48 plats i kantonernas gemensamma representation (tagsatzung). Vid denna tid knöt han bekantskap med prins Louis Napoleon (sedermera kejsar Napoleon III), som 1831—36 vistades på slottet Arenenberg i Thurgau, och försvarade efter prinsens misslyckade upprorsförsök i Strassburg (1836) energiskt asylrätten mot franska regeringens hotfulla kraf på hans utlämnande; prinsens frivilliga afresa (1838) gjorde slut på tvisten. När de katolska kantonerna slöto sig tillsammans (till Sonderbund) för upprätthållande af kantonernas själfständighet och för katolska lärans skydd, beslöt tagsatzung nov. 1847, till stor del genom K:s bedrifvande, att med kraftiga medel bjuda Sonderbund spetsen. K. var ock medlem i den kommission, som utarbetade Edsförbundets författning af 12 sept. 1848. K. utnämndes 1850 till president i Schweiz’ högsta domstol, fick sedan plats i nationalrepresentationen (först i nationalrat och sedermera i ständerat) samt bidrog (1854) väsentligt till beslutet om upprättande af Zürichs polytekniska skola. När krig hotade utbryta mellan Schweiz och Preussen till följd af upproret i Neuchâtel, 3 sept. 1856, afgick K. — hvilken förut flera gånger användts i viktiga diplomatiska uppdrag — som utomordentligt sändebud till Paris och lyckades förmå Napoleon III till medling. 1857—83 var han Edsförbundets envoyé hos franska regeringen. Ett försök af K. att (febr. 1871) beveka Bismarck till lindring i de Thiers meddelade tyska förslagen till fredsvillkor afvisades af Bismarck med stor skärpa. K. utgaf 1887 memoarverket Souvenirs politiques 1833 à 1883 (tysk uppl. s. å.). Jfr biografi af Kesselring (1888). (V. S—g.) Kern [ke'rn], Jan Hendrik Kaspar, holländsk orientalist, språkforskare, f. 6 april 1833 på Java, studerade 1850—55 i Utrecht och Leiden, där han publicerade bl. a. en gradualafh. om den grekiska historieskrifningen rörande perserna, och åhörde 1855 i Berlin föreläsningar af indologen Weber och germanisten J. Grimm. Sedan han 1857 börjat medarbeta i den i Petersburg utgifna stora sanskritordboken och några år varit lärare i grekiska vid Atheneum i Maastricht, egnade han sig i London åt studiet af de fornindiska handskrifterna i British museum och beklädde 1863—65 anglo-sanskritprofessuren i Benares i Brittiska Indien. 1865 tillträdde han den då nyinrättade professuren i sanskrit och jämförande språkvetenskap i Leiden och verkade där till 1903. K:s betydelse faller