<img l>
förnämligast inom den indiska filologiens, religions- och
språkvetenskapens område. Han har utgifvit
och tolkat ett stort antal sanskrit- och
kawitexter, publicerat afhandlingar om javanska
och andra inskrifter samt skrifvit buddismens
historia i Indien. En vidsträckt och ingående
kännedom om den indiska arkipelagens språk och
folk har satt honom i stånd att sprida ljus
öfver dessas beroende af den västerländska
och arabiska, men framför allt indiska
odlingen, öfver de malajisk-polynesiska
språkens frändskapsförhållanden och
den malajiska folkstammens urhem. K:s
vetenskapliga universalism har dessutom visat
sig i behandlingen af så skilda ämnen som de
fornpersiska kilinskrifterna, de baltisk-slaviska
och de germanska språken, inom hvilka senare
han särskildt vinnlagt sig om tolkningen af de
nederländska språkresterna från romartiden,
om den s. k. ”Lex salica” och de saliske
frankernas språk. K. har slutligen inlagt
betydande förtjänster om utforskningen af de
holländska folkdialekterna. En fullständig
förteckning öfver K:s skrifter från 1855 finnes
upptagen i ”Album-Kern, Opstellen geschreven ter
eere van H. Kern” (Leiden 1903). Här må anföras
blott ett fåtal: tolkningen af det indiska
dramat ”Çakuntala” (1862), texteditionerna
”Brat-Sañhita” (1865), ”Yogayātra” (1868—78),
”Ārabhaṭīya” U874), ”Jātaka-Māla”(1891), de
fornjavanska (kawi-)dikterna ”Wṛtha-sañcaya”
(1875) och ”Rāmāyana” (1900), ”Les inscriptions
d’Asoka” (1881—83), ”Inscriptions cambodgiennes
etc.” (1880—83), ”Geschiedenis van het Buddhisme
in Indië” (1881—84), ”Manual of indish buddhism”
(1896), ”De fidjitaal vergeleken met hare
verwanten in Indonesië en Polynesië” (1886),
”Die glossen in der Lex salica etc.” och ”Notes
on the frankish words in the Lex salica” (1869,
1880), ”Over Jacob Grimm en zijn invloed op de
outwikkeling der nederlandsche taalwetenschap”
(1902). K. deltog i orientalistkongressen i
Stockholm 1889.
Hj. P—r.
Kern., vid växtnamn
förkortning för A.
Kerner von Marilaun.
Kernbo, socken. Se
Kärnbo.
Kernell [tjärne'll],
Per Ulrik, romantisk författare, Bellmanssångare,
f. 9 april 1797 i Linköping, d. 30 mars 1824 i
Erlangen, blef 1815 student i Uppsala, där han
fann en nära vän i sin kusin skalden Atterbom,
som förr varit hans informator. På samma gång
som K. vände sin håg till allvarliga lifsfrågor
och fördjupade sig i humanistiska studier,
vardt han på sina fristunder hufvudpersonen i
en glädtig studentkrets, som företagit sig att
å Östgöta nationssal uppföra sällskapsspektakel
och framförallt att sceniskt återgifva Bellmans
lyrisk-dramatiska kväden. Utomordentligt älsklig
till både sitt yttre och sitt inre väsen samt
begåfvad med en särdeles välljudande sångröst,
en hänförande deklamationsförmåga och stora
mimiska anlag, uttryckte K. bättre än någon
annan den eteriska, fint
poetiska och svårmodiga sidan af Bellmans humor,
utan att därför alls undanskymma den skalkaktiga
eller vilda glädtighet, som utgör dess grundton,
och som endast adlades i K:s sångföredrag. Ett
begynnande bröstlidande nödgade K. att uppskjuta
sin filosofiska grad och söka bot i ett sydligare
luftstreck. Han for 1822 sjövägen till Gibraltar,
besökte Spanien, Frankrike och Italien, vandrade
genom Tyrolen och Bajern samt slog sig ned
i Erlangen, där han fann faderliga vänner i
filosofen Schelling m. fl. universitetslärare och
knöt vänskapsband med skalden A. von Platen. K:s
svåger K. Stenhammar (se denne) utgaf 1825 hans
fängslande skrifna bref och dagboksanteckningar
under titeln
Anteckningar under en resa i det
sydliga Europa (4:e uppl. 1833). Jfr Atterbom,
”Minnes ord öfver Per Ulrik K.” (1824; 2:a
uppl. 1825 och i ”Minnesteckningar och tal”,
1869) samt Klara Johanson, ”Den romantiske
studenten” (i "Ord och bild", 1907).
<img l>
Kerner [ke'rner],
Justinus Andreas Christian, tysk
skald, medicinsk skriftställare, f. 18 sept. 1786
i Ludwigsburg, Schwaben, d. 22 febr. 1862 i
Weinsberg, studerade sedan 1804 medicin vid
universitetet i Tübingen, där han knöt ett
innerligt vänskapsband med Uhland och Schwab,
och graduerades 1808 till med. doktor. 1815
blef han öfveramtsläkare i Gaildorf och
1819 i Weinsberg. Mot slutet af sitt lif
blef K. nästan blind och nedlade sitt ämbete
1851. Hans hem var gästfritt och besöktes i
hög grad af samtidens betydande män. — K. är
en af hufvudmännen för den s. k. schwabiska
skaldeskolan samt en af de mest utpräglade
romantikerna inom tyska litteraturen. 1811 utkom
hans kanske bästa verk,
Reiseschatten von dem
schattenspieler Lux, fullt af drömlik fantastik
och originell humor. Tillsammans med Uhland,
Schwab o. a. utgaf han 1812 ”Poetischer almanach”
och 1813 ”Deutscher dichterwald”. K:s samlade
dikter utkommo 1825 (5:e tillökade uppl. 1854),
hvartill fogades
Der letzte blüthenstrauss (1852)
och
Winterblüthen (1859). K. har diktat många
visor och ballader i så äkta folkton, att man
frestats hålla dem för verklig folkpoesi. Många
af hans sånger ha satts i musik af Schumann;
det mest betecknande draget i dem är en stilla,
sorgbunden evighetslängtan. I romanserna skattar
K. ej sällan åt det spöklika, gräsliga. Hans
naivt omedelbara känslolifs riktning mot
det öfversinnliga verkade, i förening med en
nervös kroppsbeskaffenhet, att han lefde i
en ständig tro på andevärldens ingripande i
hvardagslifvet. Han har gifvit vittnesbörd om
detta i en rad prosaskrifter,
Geschichte zweier
somnambulen (1824),
Die seherin von Prevorst
(1829, många uppl., ”Andeskåderskan från
Prevorst”, 1835), och, tills. med Eschenmayer,
Blätter aus Prevorst och
Magikon (1831—53), i
hvilka han sysslar med den animala magnetismen
samt framlägger den åsikten, att naturen är
alldeles uppfylld med
