tjänstgjorde som folkskollärare 1871—73, aflade 1881 vid Münchens universitet statsexamen för lärarkompetens vid de högre läroverken inom de matematiska ämnena, blef 1883 filos. doktor och assistent vid Münchens meteorologiska centralanstalt, undervisade vid högre läroverk samt vid handelsskolan i Nürnberg och blef 1895 folkskoleinspektör i München. Under hans chefskap ha hans fädernestads folkskolor kommit att intaga en särdeles framstående plats. K:s två stora insatser i folkundervisningens metodik äro dels en ny metod för teckningsundervisningen, en metod, som principiellt ej skiljer sig från den, som numera användes vid Stockholms folkskolor, dels grundläggningen af Münchens utmärkta yrkesskolor, som tillgodose 30 olika yrken och numera äro obligatoriska för den ungdom, som genomgått folkskolan, och afse ej blott yrkesskicklighetens höjande, utan ock uppfostran till medborgerlighet. Sina åsikter i detta hänseende har K. utvecklat i Staatsbürgerliche erziehung der deutschen jugend (4:e uppl. 1909). Bland hans öfriga pedagogiska skrifter må nämnas Betrachtungen zur theorie des lehrplanes (2:a uppl. 1901), Die entwickelung der zeichnerischen begabung (1905), Grundfragen der schulorganisation (1907) och Das problem der volkserziehung (i ”Internationale wochenschrift”, 1908). Dessutom har han offentliggjort en mängd föredrag, som han hållit hemma och utomlands, t. ex. i Stockholm 1910 på inbjudan af Pedagogiska sällskapet. J. C. Kersseboom [ke'rsebåm], Willem, holländsk statistiker och finansiär, f. omkr. 1691 i Oudewater, d. 1771 i Haag. Den ledande tanken i hans tryckta skrifter är statsskuldens grundande på lifräntesystemet. I en af dessa afhandlingar offentliggjorde han (1742) den första på lifräntegifvarnas erfarenheter grundade dödlighetstabellen (se Dödlighet, sp. 1225—26). En utförlig framställning af K:s verksamhet har lämnats af X. Heuschling, ”Bulletin de la commission centrale de statistique” (7:e d., 1857). J. H.* Kerstenit [ke-], miner., enligt W. Haidinger (1845) detsamma som speiskobolt, enligt J. Dana (1868) detsamma som selenat af bly. A. Hng. Kerstorp. Se Kärrstorp. Kertbeny [ke'rtbenj; ungersk form af Benkert], Karl Maria, tysk-ungersk skriftställare, f. 1824 i Wien, d. 1882 i Budapest, kom som barn till Ungern, där han gjorde Petöfis bekantskap och invigde sitt lif åt att för utlandet tolka ungerska litteraturens bästa verk. Han verkställde rätt goda tyska öfversättningar af Petöfi, Arany, Vörösmarty och Jókai samt af ungerska folkvisor och författade dessutom historisk-politiska och litterära skisser. Kertisvein [ke'r-]. Se Hird, sp. 742. Kertj [ke-], hamnstad i ryska guv. Taurien, på östra spetsen af Krim, vid Kertj- l. Jenikalesundet (fordom Kimmeriska Bosporen), som förenar Azovska sjön med Svarta hafvet och som är 42 km. långt samt 4—40 km. bredt, men endast 5 m. djupt. Staden K., belägen amfiteatraliskt vid foten af Mithridatesberget, intogs (11—14 juni 1855) af de förenade västmakterna under Krimkriget och förstördes till en stor del, men har sedan blifvit återuppbyggd och bildar med den gamla turkiska fästningen Jenikale (ry. Jenikolj), belägen 10 km. n. ö. från K., en kommun med 33,347 inv. (1897). K. har 2 gymnasier, realskola, fornsaksmuseum (privat), bibliotek samt idkar sillfiske och drifver stor hvetehandel. 1895 upptäcktes betydande järnmalmslager i dess närhet, och stora hyttverk ha anlagts. K. och inloppet till Azovska sjön försvaras dels af den nyssnämnda af ryssarna förstärkta fästningen Jenikale, en stor mot n. öppen befästning med batterier mot sjösidan och i midten det stora fortet Todleben som starkt slutvärn, dels af ett fort och flera strandbatterier, som behärska K.-sundet, samt af två detacherade fort v. och ett s. om staden. — K. intager samma plats som den forna grekiska kolonien Pantikapaion, hvilken grundlades af medborgare från Miletos i midten af 6:e årh. f. Kr. och från 480 till Mithridates’ tid (omkr. år 100 f. Kr.) var medelpunkten i det s. k. Bosporanska riket (se d. o.). Mithridates’ son Farnakes blef grundläggare af en ny dynasti, som regerade till midten af 3:e årh. e. Kr., hvarefter Pantikapaion, som då kallades Bosphora l. Bospora, kom till Östromerska riket. Därefter eröfrades staden af kazarerna, tillhörde 1318—1475 genueserna, därefter turkarna, hvilka genom freden i Kutschuk-Kainardji (1774) måste afträda den till Ryssland. I trakten kring K. finnas flera grafkullar (ry. kurgani) från den grekiska tiden och från Bosporanska rikets blomstringstid. I dessa ha gjorts rika fynd af dyrbara fornsaker, hvilka till största delen förvaras i Eremitaget i Petersburg. (J. F. N.) L. W:son M. Kerub l. Cherub (hebr. kerub, plur. kerubim) är i gamla testamentet beteckning för ett högre väsen, som står i nära förbindelse med gudomligheten, är hans bärare eller symbolen för hans närvaro. Men föreställningen är af komplicerad natur och har flera rötter. Den enklaste och måhända äldsta åskådningen torde föreligga i det personifierade stormmolnet som bärare af Gud, då han stiger ned från himmelen; i denna betydelse förekommer kerub i Ps. 18: 11 (jfr Es. 19: 1). Föreställningen synes ha utvecklats vidare, så att man talade om flera keruber, öfver hvilka ”Jahve tronade” (1 Sam. 4: 4; 2 Sam. 6: 2). Enligt en annan föreställning betyder ordet väktare öfver en helig ort. I denna betydelse brukas kerub i 1 Mos. 3: 24 (keruben utanför paradisets ingång) och i Hes. 28: 14. Samma betydelse ligger väl ock till grund för användningen af keruber som fristående bilder i templet (1 Kon. 6: 23 ff.; 8: 6 ff.) och på nådastolen (2 Mos. 25: 19 ff.) eller som figurer på väggarna i templet (1 Kon. 6: 29) eller på tygvåderna i tabernaklet (2 Mos. 26: 1 ff.). Om kerubfigurernas utseende vet man ingenting med säkerhet. I Hesekiels beskrifning af templet (41: 18) uppgifves, att hvarje kerub hade två ansikten, ett af människa och ett af lejon; i Prästkodexens förordning om tabernaklet talas blott om ett ansikte, måhända en människas (2 Mos. 25: 20). Öfverallt framställas keruber, där en närmare beskrifning gifves, såsom bevingade, hvilket sannolikt sammanhänger med den äldsta föreställningen af keruben som bärare af Jahve, då han stiger ned från himmelen. Hos profeten Hesekiel (1: 5 ff.; 10: 20) äro de framställda som djur med 4 ansikten (af människa, lejon, tjur och örn) och med händer; därjämte äro de här försedda med otaliga ögon för att beteckna Guds allvetenhet. Men i denna Hesekiels framställning göra de icke tjänst som väktare, utan som bärare af Guds tron. Den bästa