analogien till gamla testamentets keruber och deras afbildande torde vi ega i de bevingade stenkolosser i form af lejon eller tjur, men med ansikten af människa, som enl. de i nyare tid gjorda arkeologiska fynden stodo som väktare framför de assyrisk-babyloniska templen (se de i art. Assyrien å första illustrationssidan förekommande bilderna af lejonsfinxen och af festsalen); och Hesekiel torde vara den förste, som sammansmält den assyrisk-babyloniska föreställning, som fått sitt plastiska uttryck i dessa stenkolosser, med den gammal-israelitiska åskådningen om kerub som det personifierade stormmolnet, på hvilket Jahve färdas. I den etiopiska Henoksboken äro keruberna den högsta af de olika änglaklasserna. — I den allmänna kristna föreställningen ha keruberna sammansmält med änglarna. De afbildas inom konsten som behagfulla genier (eller vanligen endast som människohufvud) med två eller fyra vingar. E. S—e. Kerulen [kē-], Kerulun, flod. Se Kyrylun. <img l>

Kervyn de Lettenhove [ke'rvein], Joseph Marie Bruno Constantin, baron, belgisk historiker, f. 1817, d. 1891, valdes 1861 till medlem af representantkammaren, där han slöt sig till det klerikala partiet, och var juli 1870—dec. 1871 undervisningsminister. Han författade bl. a. Histoire de Flandre (6 bd, 1847—50, 5:e uppl., 4 bd, 1898), ett ur grundlig källforskning framgånget verk, vidare det af franska akad. belönta arbetet Froissart, étude littéraire sur le 14:e siècle (2 bd, 1858) samt Jacques d’Artevelde (1863), La Flandre pendant les trois derniers siècles (1875), Relations politiques des Pays-Bas et de l’Angleterre sous le règne de Philippe II (10 bd, 1882—91), och det af Franska akad. prisbelönta Les Huguenots et les Gueux (6 bd, 1883—85). Hans sträfvanden gingo under de senare åren hufvudsakligen ut på att återställa Filip II:s ära och systematiskt nedsätta Vilhelm af Oranien. K. utgaf äfven flera viktiga historiska källskrifter, såsom ”Lettres et négociations de Philippe de Commines” (3 bd, 1867—74) och ”Chroniques de Froissart” (26 bd, 1867—77, upptagande handskrifternas varianter). Sonen, Henri K., utgaf 1900 en biografi öfver fadern, ”Le baron K., notes et souvenirs”. Kerykeion [kery'-], grek. myt. Se Hermes, sp. 527. Kerület [ke'-], ung., distrikt (se d. o.). Kerynitiska hinden [ker-], grek. myt. Se Herakles, sp. 474. Kesa sägas nötkreatur göra, då de, skrämda af bromsar, springa med svansen i vädret. Kešan [keʃan] l. Rusköi, stad i Turkiet, vilajetet Adrianopel, 30 km. ö. om nedre Marica. 4,500 inv. Grekisk biskop. J. F. N. Kesanlyk [ke-], stad. Se Kazanlük. Kesarsagan [ke-]. Se Gesersagan. Kesavadas [ke-] l. Kesava Dasa, indisk skald. Se Hindi, sp. 720. Kesch [ke-], Piz, alptopp i Scarlettagruppen i schweiziska kantonen Graubünden. 3,422 m. Kescho [ke'-]. Se Hanoi. Keshab Chunder Sen [keʃab tj-], bramansk reformator. Se Brâhma-samaj. Késmárk [kēʃ-] l. Käsmark, fristad i ungerska komitatet Zips (Szepes), vid Poprád och i närheten af Höga Tátra. 5,605 inv. (1900), hufvudsakligen tyskar och slovaker. Stor katolsk kyrka i gotisk stil. Tillverkning af kläde, läder och ost, lin- och hampodling. K. blef kunglig fristad 1380. (J. F. N.) Késmárker spitze [kēʃ-], en topp i Höga Tátra. 2,559 m. J. F. N. Kesrie [ke's-]. Se Kastoria. Kessel [ke's-], van, flamsk målarfamilj. — 1. Jeroom v. K., djur- och porträttmålare, f. 1578 i Antwerpen, elev af Cornells Floris d. y., bosatte sig, efter några års uppehåll i Tyskland, 1616 i Antwerpen, där han försåg sin svärfar Jan Brueghels talrika, små landskap med staffage af fåglar och andra djur. Emellertid lämnade han 1636 Antwerpen. Hans senare öden äro okända. Intet signeradt eller eljest fullt säkert djurstycke af hans hand är kändt, men däremot några porträtt i museerna i Köln och Hannover samt på Schleissheim. — 2. Jan v. K. d. ä., den föregåendes son, stillebens- (i synnerhet blomster-) målare, f. 1626 i Antwerpen, d. där 1679, elev af fadern, morfadern Jan Brueghel och Simon de Vos. K. målade, mest i litet format, landskap med djur, blommor, frukter o. s. v., som träffas i ett flertal museer (bl. a. i Nationalmuseum: Strid mellan ugglor och fyrfota djur samt Krigiska emblem). Undantagsvis utförde han därjämte större stycken, såsom ett 1654 måladt Frukoststycke (i Dresdens museum), som dock blott är en kopia med obetydliga förändringar efter Jan de Heems målning på Stockholms slott. — 3. Ferdinand v. K., den föregåendes son, djurmålare, f. 1648 i Antwerpen, d. 1696 i Breda, arbetade för Johan Sobieski, men afböj de en kallelse till polska hof vet, dels därför att han var krympling, dels därför att han i Antwerpen mycket anlitades som medarbetare åt andra artister. Inga fullt säkra arbeten af K. äro nu kända. — 4. Jan v. K. d. y., den föregåendes bror, porträttmålare, f. 1654 i Antwerpen, d. 1708 i Madrid, där han varit Karl II:s hofmålare. O. G—g. Kessel [ke's-], Jan van, holländsk landskapsmålare, f. omkr. 1641 i Amsterdam, d. där 1680, utan känd släktskap med Antwerpenmålaren med samma namn, var intim vän till Hobbema och troligen elev af Jacob van Ruisdael, af hvilken hans taflor — nu i museerna i Amsterdam, Rotterdam, München o. s. v. — i alla händelser äro starkt påverkade och med hvars förfalskade signatur hans egen ofta ersatts. O. G—g. Kessel-Loo [ke'sel lå], kommun i belgiska prov. Brabant, n. om Louvain, nära Dyle. 7,675 inv. (1902). J. F. N. Kessels [ke's-], Heinrich Johannes, tysk urmakare, f. 15 maj 1781 i Maastricht, d. 15 juli 1849, bosatt i Altona. Hans kronometrar och pendelur åtnjöto det högsta anseende som precisionsinstrument. B—d. Kesselsdorf [ke's-], by i konungariket Sachsen,