Fehlings lösning. Viktigast bland ketoserna är fruktsocker (se Fruktos); en annan naturlig ketos är sorbos i rönnbär. H. E. Kętrzyński [ka-], Wojciech (Adalbert) Jan, polsk historiker af tysk börd (han hette eg. Winkler), f. 1838 i Lyck, kom 1859 till universitetet i Königsberg, där han lärde sig polska. Efter deltagande i kriget 1863 hölls han till 1865 fängslad i Glatz (Schlesien). Då han icke längre kunde få anställning vid universitetet i Königsberg, flyttade han till Lemberg, där han 1874 blef kustos vid Ossolinskiska institutet och 1876 dess direktör. K. har utvecklat en synnerligt rik verksamhet som historisk forskare. Bland hans många arbeten märkas Die Lygier. Ein beitrag zur urgeschichte der westslaven und germanen (1868), O ludności polskiej w Prusiech niegdyś krzyžackich (1882, Om den polska nationaliteten i Preussen på korsriddarnas tid), en katalog öfver Ossolinskiska bibliotekets handskrifter och utgifning af ”Monumenta Poloniæ historica”. A—d J. Ketsjua [ke-], detsamma som quichua (se d. o.). Ketta [ki'tta]. Se Keta. <img l>

Ketteler [ke't-], Wilhelm Emmanuel von, friherre, tysk ultramontan biskop, f. 1811 i Münster, d. 1877 i Burghausen, Bajern, uppfostrades 1824—28 hos jesuitkollegiet i Brieg (i schweiziska kantonen Le Valais) och blef präst 1844. Invald i Frankfurtparlamentet 1848, väckte han stort uppseende genom sitt kraftiga liktal öfver dess vid septemberoroligheterna s. å. mördade medlemmar, furst Lichnowski och Auerswald. 1849 blef han prost vid Hedvigskyrkan i Berlin och 1850 biskop i Mainz. På sistnämnda plats, hvilken han innehade till sin död, vardt han ett af den ultramontana katolicismens förnämsta stöd i Tyskland. Bekant är hans mot protestantismen fanatiskt hatfulla herdabref vid d. helige Bonifatius’ sekularfest 1855. Med stor ifver upprättade han katolska föreningar, uppfostringsanstalter och läroverk, allt egnadt att klafbinda befolkningen i det papistiska prästerskapets händer. På konciliet i Rom 1869—70 tillhörde K. det mindretal af biskopar, som bestred ofelbarhetsdogmens ”opportunitet”, d. v. s. lämpligheten af dess kungörande; men då frågan var afgjord, underkastade han sig mötets beslut och försvarade det. 1871 invaldes K. i den första tyska riksdagen och blef en af ledarna för det klerikala centerpartiet, men nedlade snart sitt mandat. Under sina sista år såg han sitt inflytande minskadt, men fortsatte ihärdigt att försvara ultramontanismens sak, äfven med pennan. I en predikan 1870 förklarade han den återeröfrade floden Rhen ej vara en tysk, utan en katolsk flod. Ehuru hvarken i ovanligare grad begåfvad eller synnerligen kunskapsrik, var K. en genom sitt personliga anseende och sin slagfärdighet mycket inflytelserik broschyrförfattare i kyrkopolitiska frågor. Bland hans till ett 40-tal uppgående stridsskrifter, af hvilka många utkommo i flera upplagor, må nämnas Freiheit, auctorität und kirche (1862), Das unfehlbare lehramt des papstes nach der entscheidung des vaticanischen concils (1871), Die preussischen gesetzentwürfe über die stellung der kirche zum staate (1873) och Die anschauungen des cultusministers Falk über die katholische kirche (1874). Se O. Pfülf (jesuit), ”Bischof von Ketteler” (3 bd, 1899). — Hans brorson friherre Klemens v. K. (f. 1853), först officer, sedermera diplomat, mördades som envoyé i Peking (sedan 1899) 16 juni 1900 vid boxarupprorets utbrott. (Hj. H—t.) Kettering [ke'təriȵ], stad i engelska grefsk. Northampton. 28,653 inv. (1901). Skofabriker, ullkammerier och järnverk. J. F. K. Kettil (latiniseradt Catillus), finsk biskop 1266—86, torde tidigare varit konung Valdemars kansler. K. gjorde valet af biskop till ensamt de andliges angelägenhet därigenom, att han upprättade ett domkapitel, bestående af fyra domherrar eller kaniker, i hvilkas händer biskopsvalet lades. K. är begrafven i Räntämäki (S:t Marie) kyrka. M. G. S. Kettil Jämte, skall, enligt sägnen, ha varit son till en Önund jarl i Sparabo i Trondhjem samt flytt undan för en konung Eysteins våldsamheter och satt sig ned i det nuv. Jämtland, som af sägnen påstås erhållit sitt namn efter honom. K. H. K.* Kettil Karlsson, biskop, riksföreståndare. Se Vasaätten. Kettil Okristen uppgifves ha varit jarl hos konung Håkan röde, men är troligen en uppdiktad person. Olaus Petri angifver honom vara en af konung Sverkers förfäder, och Messenius berättar, att han varit häradshöfding i Kind samt tre år före sin död ingått i sin graf, af fruktan att han eljest skulle förledas öfvergå till kristendomen. K. H. K.* Kettil Runske omtalas i gamla folksägner som en run- och trollkunnig man, som förvärfvade sin öfvernaturliga makt och kunskap genom att bortstjäla tre runokaflar från Oden. För sägnerna, som redan förekomma hos Olaus Magnus, redogöros af Hyltén-Cavallius, ”Läsn. f. folket”, VIII, s. 169 ff. (1842). Ett ställe, Kättilsås i Alseda socken i Småland, säges vara uppkalladt efter honom. Se vidare Gilberts hål. Th. W.* Kettilstad, socken. Se Kättilstad. Kettle [ke'tl], sir Rupert. Se Förliknings- och skiljenämnder, sp. 445. Kettler [ke'tler], Gotthard, svärdsriddarordens siste härmästare, Kurlands förste hertig, f. omkr. 1518, d. 17 maj 1587, tillhörde en gammal westfalisk adelssläkt. Vid omkr. tjugu års ålder trädde han i livländska ordensstatens tjänst, blef 1554 komtur i Dünaburg och 1558 biträdande ordensmästare samt upphöjdes 1559 till ordens mästare i stället för den mindre kraftfulle Fürstenberg. Redan denne hade 1558 på flera håll sökt hjälp mot ryske tsaren Ivan IV Vasiljevitjs angrepp å ordenslandet och därvid äfven vändt sig till hertig Johan af Finland, hvilken endast genom Gustaf I:s uttryckliga förbud hindrades att ingripa. K. gjorde däremot direkt hos den svenske konungen en anhållan om penninglån mot pant af ett eller flera af ordens slott, men konung Gustaf, ehuru mån om ordensstatens upprätthållande, iakttog sin vanliga betänksamhet. Under tiden fullföljde K. genom ett skyddsfördrag med Litauen af 31 aug. 1559 det redan förut