och kreerades vid Köpenhamns universitets jubileum 1879 till filos. hedersdoktor. 28 mars 1897, på 36:e årsdagen af hans utnämning till professor, var K. föremål för en storartad hyllning, vid hvilken bl. a. hans af O. Björck målade porträtt aftäcktes och ett festband af ”Nordiskt medicinskt arkiv” öfverlämnades till honom. Jfr nekrolog af C. G. Santesson i ”Nord. med. arkiv” 1902 och R. Tigerstedts ”Minnesord vid Finska läkaresällskapets sammanträde den 25 januari 1902” (1902). <img l>

3. Ellen Karolina Sofia K., dotter till K. 1, social och etisk tänkare, litteraturpsykolog, f. 11 dec. 1849 på Sundsholms gård i Södra Tjust. I det fint bildade, religiösa, litterärt som politiskt intresserade hemmet närdes hennes håg till reflexion öfver lifvets frågor och kom hon ännu helt ung i beröring med tidens idéer. Hon var tidigt förtrogen med de nordiska ländernas vitterhet (särskildt Almquist, Geijer, Tegnér, Björnson, Camilla Collett). Därjämte upptogs hennes ungdom af religiös eftertanke; med kristendomen bröt hon först småningom vid mogna år. Ett direkt arf från fädernehemmet är hennes utpräglade politiska liberalism, som anknutit sig till nyare vänsterriktningar och med sympati omfattat arbetarrörelsen, utan att hon dock ingått i det socialdemokratiska partiet. Från 1880 verkade hon som lärarinna vid Whitlockska samskolan i Stockholm och från 1883 tillika som föreläserska (i historia och i litteraturhistoria) vid Arbetarinstitutet; hon kvarstannade vid dessa platser till 1900, då hon företog en flerårig utrikes resa. Därjämte har hon i student-, arbetar- och kvinnoföreningar hållit en mängd föreläsningar i etiska, vittra och sociala ämnen. Under senare år har hon på inbjudan hållit föredragsserier i Tyskland, Österrike och Holland 1903 och åter i Tyskland 1906. Hon har nu (1910) inköpt en gård vid Omberg och synes för framtiden ämna bosätta sig i Sverige. Första gången fröken K:s namn flög öfver landet var efter föredragen Några tankar om hur reaktioner uppstå (i Göteborg och Stockholm) och Om yttrande- och tryckfrihet (i studentföreningen Verdandi i Uppsala 1889), gemensamt utgifna som broschyr (s. å.; 2:a uppl. 1909, med tillägg om utslaget i Wicksellska målet 1908—09 och några andra på senare tid afkunnade politiska domar). Hon häfdade här med sakligt lugn yttrande- och tryckfrihetens allmänna principer såväl gentemot de jurydomar, som kort förut fällt några unga män (bl. a. Branting) för hädelse, som mot akademiska åtgärder, vidtagna mot Verdandis styrelse i anledning af ett sedlighetsföredrag, och hon uttalade, att åsiktskampens villkor böra vara jämna å bägge sidor och andliga strider utkämpas med endast andliga vapen. Sitt litterärt biografiska författarskap inledde hon med studier öfver Ernst Ahlgren (1889), Sonja Kovalevski (i förordet till ”Efterskörd ur S. Kovalevskis papper”, 1892, och i ”Festskrift i anl. af kvindernes udstilling i Köbenhavn 1895”) och Anne-Charlotte Leffler (1893; öfv. till da. s. å.). Med den förträffliga studien öfver Almquist (Sveriges modernaste diktare, 1897), essayerna om makarna Browning samt Goethe (i Människor, 1899; ny uppl. 1900) och Rahel Varnhagen (1908; 1907 på tyska) har hon fortsatt denna sida af sitt författarskap. Äfven hennes biografier ega mer eller mindre karaktären af etiska stridsskrifter, för så vidt hon i de personligheter hon skildrar ser väsentliga sidor af sitt eget lifsideal förkroppsligade (Goethe, Rahel). I kvinnofrågan hade fröken K. uppträdt redan 1888 med två föredrag Om eganderätt och myndighet för den gifta kvinnan, där hon talade för hustruns ekonomiska och rättsliga likställdhet med mannen. Mot emancipationens öfverdrifter vände hon sig i föredragen Missbrukad kvinnokraft (1891; ty. öfv. 1898, 2:a uppl. 1903) och Naturliga arbetsområden för kvinnan (s. å.), som framkallade en mängd motskrifter, hvarpå hon svarade i Kvinnopsykologi och kvinnlig logik (s. å.). Fröken K. ville här visa, att i kraft af en organiskt grundad, outplånlig psykisk åtskillnad kvinnan ej kunde upptaga täflan med mannen på alla hans arbetsfält, att i de flesta fall moderskapet och hemmet måste och borde taga större delen af den normala kvinnans tid och kraft, att på dessa områden låg hennes bästa kulturinsats och att kvinnans frihet ej bestod i att bli lik mannen, utan i att fullkomna sin säregna natur. I sammanhang med uppfostrans problem utvecklade hon vidare dessa åsikter i Barnets århundrade (1—2, 1900; öfv. till ty. 1902, 28:e tusendet 1908; till holl., 2:a uppl. 1904, till fr. 1908, till eng. 1909), där hon bl. a. i barnens eller öfver hufvud rashygienens intresse yrkar på lagstadgadt modersskydd. Sin ställning till feminismen har hon slutligen sammanfattat och preciserat i Kvinnofrågan (1909), ett arbete, hvars harmoniska, måttfulla och genomskinliga framställning hälsades med allmänt erkännande. I de stort anlagda verken Tankebilder (1—2, 1898; öfv. till da. 1900, öfv. till ty. 1899, 7:e uppl. 1908) och Lifslinjer (1—3, 1903—06; öfv. till ty. 1904, 24:e tusendet 1906; öfv. till fr. 1907) har fröken K. framlagt sin världs- och lifsåskådning. Den kan karakteriseras som en immanent evolutionistisk idealism. Hon riktar sig mot den särskildt i den kristna dogmbildningen kristalliserade supranaturalistiska tvåvärldsteorien, som enligt henne alltid sträfvar att förringa och nedsätta det jordiska lifvets egna värden. Hon tror på människans förmåga att höja sig genom sin egen viljas makt. Och i driftlifvet själft ligger moralitetens frö. Om enligt supranaturalismen egoismen är den naturliga människans behärskande drift, så är för fröken K. som för vissa moderna sociologiska tänkare (Guyau) den sympatiska driften lika stark och ursprunglig. Den sterila egoismen är en urartning. Utvecklingen går mot en allt rikare ”samkänsla”. Individualismen utesluter icke ”solidariteten”, utan fullkomnas i denna. Kulturen är den rent mänskliga frihetens produkt. Fröken K:s kulturoptimism eger ett drag af religiös innerlighet och trosvisshet. Hennes förnämsta betydelse för samtiden ligger däri, att hon förlänat den moderna evolutionistiska världsvyn poetisk glans och en religiös underton. Hon har förmält evolutionismen med romantiken från 1800-talets början. Det naturbegrepp, som ligger under