hennes etik, är i grunden mindre den moderna
monismens (Hæckel) än romantikens: naturen
är lefvande, stadd i ständig utveckling,
anden framgår därur, och natur och ande bli i
skönhetens högsta tillstånd åter ett. — Den
starkaste oppositionen ha fröken K:s satser
om äktenskapet och kärleken rönt. Äktenskapet
får enligt henne sin sanktion blott genom den
ömsesidiga känslan. En förbindelse af kärlek,
vare sig lagvigd eller icke, är sedlig, ett
fysiskt samlif utan kärlek, vare sig i eller
utom äktenskapet, är osedligt. Äktenskapslagen
bör ändras därhän, att tillräcklig grund för
äktenskapets upplösning blir endera makens
yrkande därpå. På samma gång har likväl fröken
K. betonat den lifslånga monogamien som den
i princip ädlaste och lyckligaste formen för
det erotiska lifvet. Den märkligaste af de
motskrifter fröken K:s verksamhet uppkallat är
V. Norströms ”Ellen Keys tredje rike. En studie
öfver radikalismen” (1902); hon betraktas där
som typ för den radikala naturalismen, utgången
ur den fransk-engelska empirismen, hvilket dock
mindre träffar, alldenstund hon hämtat sina
starkaste intryck af den svenska romantiken och
liberalismen (Almquist) och den tyska klassiska
humanismen (Goethe). — Bland fröken K:s öfriga
skrifter märkas
Individualism och socialism
(1895, ny uppl. 1901),
Bildning (1897),
Skönhet
för alla (2:a uppl. 1899; 3:e uppl. 1904),
samtliga i Verdandis småskrifter,
Svensk eller
storsvensk patriotism (1899),
Fredstanken (s. å.;
öfv. till da. s. å.),
I Finland och Ryssland
(1900),
Några tankar om Skandinavismens framtid
(1906),
Folkbildningsarbetet särskildt med
hänsyn till skönhetssinnets odling (s. å.). På
främmande språk, särskildt tyska, ha fröken
K:s böcker utgått i många och stora upplagor,
och hon är i denna stund ett af våra ryktbaraste
namn. — Fröken K:s styrka ligger i den lyriska
intuition, den människokärlek och den personliga
öfvertygelses renhet, allvar och hänryckning,
som prägla hennes tal och skrifter. Med
osvikligt mod har hon stridt för hvad hon själf
ansett rätt och skönt. Värmen, som genomströmmar
hennes verk, såväl som uttryckets patos,
formuleringens sinnrikhet och bildernas prakt ge
henne en starkt suggestiv makt. Hennes stil lider
dock stundom af en viss exaltation och för långt
drifven kärlek till paradoxen. Sin högsta verkan
når hon kanske som vältalare i det muntliga
föredragets konst. — Se vidare af Wirsén, ”E. K:s
lifsåskådning och verksamhet som författarinna”
(1901), Norströms ofvannämnda arbete, en essay af
Elisabeth Neményi (1904), L. Nyström-Hamilton,
”E. K. En lifsbild” (s. å.), uppsatser af
G. Monod (i ”Revue bleue”, 1907) och E. Faguet
(i ”La revue latine”, s. å.) samt J. Landquist,
”E. K.” (i serien ”Svenskar”, 1909).
4.
Karl Axel Helmer K., son af K. 2, tidningsman, f. 26 april
1864 i Stockholm, student i Uppsala 1882, filos.
doktor 1894 och docent i litteraturhistoria
1894—95 där, var redaktör af ”Svenska dagbladet”
1 maj 1897—okt. 1907 samt öfvertog efter ett
par års sysslande med spekulationsaffärer i maj
1909 åter samma redaktörskap. K. har utgifvit
Alessandro Manzoni (gradualafh. 1894),
Kina och
dess kommersiella framtid (1900), skådespelen
Francesca da Rimini (1892) och
Artister (1895)
samt några öfversättningar för scenen.
1. (V. M.) 2. R. T—dt. 3. J. L—t. 4. T—s.
Keyport [kī'på̄t], stad i nordamerikanska
staten New Jersey, vid Raritan
bay. 3,413 inv. (1900). Omtyckt
sommarvistelseort. Handel med ostron och fisk.
J. F. N.
Keyri [key-],
finsk myt. Se
Kekri.
Keyser [tjä'j-]-]. 1.
Karl Johan Jakob K.,
kemist. Se
Keijser 1. — 2.
Hilda Elisabet K.,
den föregåendes kusin, målarinna, f. 22
jan. 1851 i Stockholm, d. 16 dec. 1898, studerade
vid konstakademien 1874—78, vistades 1878—89
mestadels i Paris och hade 1890—96 elevskola
i Stockholm. Bland hennes arbeten märkas
Yvonne (1886),
Klosterskolan i Meudon (1888)
samt porträtten af
författarinnan H. Keyser
(1889, Göteborgs museum),
Professor Odenius
(1894; i Patologiska institutionen i Lund),
Kapten K. E. Casparsson (1895; tillhör Uppsala
läns landsting),
Rådman A. Hård af Segerstad
(1897),
själfporträtt (s. å., Nationalmuseum).
2. J. K—e.*
Keyser, Henrik, boktryckare och formskärare,
d. 1663(?), skall, enligt en gammal sägen, 1625
af Gustaf II Adolf fått till skänks ett i Livland
eller Kurland eröfradt boktryckeri, med villkor
att uppsätta det i Stockholm. Visst är, att hans
verksamhet som boktryckare därstädes ej synes
gå längre tillbaka än till 1633, hvilket år han,
enligt egen uppgift, blef k. boktryckare. Från
hans officin utgingo, utom en betydande mängd
k. förordningar och annat offentligt tryck, flera
större arbeten af utmärkt typografisk förtjänst,
såsom
finska bibeln af 1642,
svenska bibeln (den
s. k. drottning Kristinas) af 1646, båda i folio,
lagupplagorna af 1635, 1638 och 1643 i kvart
samt den ytterst sällsynta
vapenboken af 1650
(om titeln se
Heraldik), ett verk af honom
själf och kopparstickaren W. Hardtman. K. var
nämligen jämväl en särdeles skicklig träsnidare
(formskärare), hvilket synes bl. a. af en del
förträffligt utförda vapensköldar i ”Petri
Pachii Missus” (1636 ff.). — Tryckeriet ärfdes
af hans änka och öfvergick sedan till hans son
Henrik K. d. y., hvilken med stor omtanke och
skicklighet utöfvade yrket från 1670, då han
blef myndig, till sin död, 1699. Från detsamma
utgingo under hans
tid en mängd arbeten, i synnerhet ”manualer”
och gudliga böcker. Han började äfven
tryckningen af den stora
kyrkobibeln, hvilken
dock fullbordades först 1703, under ledning
af faktorn J. E. Balduin. I typografiskt
afseende är denna upplaga ett af 1600-talets
förnämsta minnesmärken inom den svenska
litteraturen. Med en filialafdelning af sitt
tryckeri var denne K. verksam äfven i Uppsala
(1685—95). Detta Uppsalatryckeri öfvertogs
sedan af hans son
Henrik K. III (d. 1707),
som 1695—1701 var akademiens boktryckare.
-rn.*
Ett af Henrik Keyser d. y:s boktryckarmärken.
Keyser [ke'j-],
De, holländsk konstnärsfamilj.
