— 1. Hendrik de K., arkitekt, bildhuggare, f. 1565 i Utrecht, d. 1621 i Amsterdam som stadsarkitekt, var elev af skulptören Cornelis Bloemaert och målaren Abraham Bloemaert (K. utförde själf äfven målningar). Han var den holländska högrenässansens främste byggnadskonstnär, som, ehuru fostrad i Vitruvius’ strängt antikiserande skola, påverkad af Hans Vredeman de Vries gaf den holländska renässansarkitekturen dess säregna prägel och — det förtjänar tilläggas — i egenskap af lärare åt den till Danmark sedan öfverflyttade antwerparen Hans Steenwinkel d. ä. indirekt kom att utöfva stort inflytande på den danska byggnadskonsten, sådan den framträder i Frederiksborgs och Rosenborgs slott, i gamla Börsen i Köpenhamn, o. s. v. K:s främsta verk äro Haarlemer-porten, Börsen, Ostindiska kompaniets hus och tre kyrkor i Amsterdam, Rådhuset i Delft samt den af generalstaterna beställda mausoléen öfver Vilhelm af Oranien i Ursulakyrkan i sistnämnda stad — en kvadratisk, tempelartad hallbyggnad, öppen åt alla fyra sidorna med frihetshjälten hvilande omgifven af fyra allegoriska figurer och öfverst Ryktet — det hela arbetadt i olikfärgad marmor och brons. I Mauritshuis i Haag ses den store ståthållarens terrakottabyst af K:s hand samt i Johanneskyrkan i Gouda en glasmålning, till hvilken han gjort utkastet. — 2. Pieter de K., den föregåendes son, bildhuggare, arkitekt, f. 1595, d. 1676 i Amsterdam. Han var sin fars efterträdare som staden Amsterdams arkitekt och är mest känd genom två grafmonument: det nu förstörda öfver grefve Vilhelm Ludvig af Nassau i Leeuwarden samt det i Skara domkyrka 1637 uppställda öfver Erik Soop och hans maka (se afbildning i art. Grafmonument). — 3. Thomas de K., den föregåendes broder, porträttmålare, f. 1597 i Amsterdam, d. där 1667, sannolikt elev af Cornelis van der Voort, men äfven påverkad af Nicolas Elias, var, då Rembrandt 1631 kom till Amsterdam, där porträttören på modet, hvars distingerade konst icke kunde undgå att på den unge mästaren göra starka och bestämmande intryck. Också är K. den ypperste holländske porträttmålaren före Rembrandt. I allmänhet äro hans bilder utförda i helfigur och half naturlig storlek. Särskildt beundransvärda äro hans skickligt hopkomponerade gruppbilder. Hans framställningar fängsla både genom sin själfullhet och sin eleganta teknik. Arbeten af hans hand träffas i de flesta större museer, dock icke i Nationalmuseum. De enda med säkerhet kända porträtten af hans hand i Sverige äro två små, miniatyrartade, på koppar 1631 och 1634 målade bröstbilder af En äldre borgare och hans hustru i Stockholms högskolas samling. Undantagsvis målade K. äfven mytologiska ämnen, såsom Bacchus och Ariadne (1657) i Amsterdams stadshus och Venus, begråtande Adonis’ död, i brukspatron Ax. Ekmans samling på Mogård (f. d. Finspångsamlingen). 1—3. O. G—g. <img l>

Keyser [ke'j-], Jakob Rudolf, norsk historiker, språkforskare, f. 1 jan. 1803 i Kristiania, d. där 9 okt. 1864, blef student 1820, uppehöll sig 1825—27 med understöd af Selskabet for Norges vel på Island, sysselsatt med språkstudier, samt blef 1828 docent och 1829 lektor i historia och statistik vid Kristiania universitet. 1837—62 var han professor i historia. Den af Selskabet for Norges vel grundlagda och till universitetet öfverlämnade samlingen af norska fornsaker ordnades af K.; den har under hans energiske efterträdare, O. Rygh, blifvit ett museum af hög rang. K:s förnämsta arbeten äro Den norske kirkes historie under katholicismen (2 bd, 1856—58) och Norges historie (1866—70). Sistnämnda verk (som går till år 1387) utgafs på föranstaltande af Selskabet for folkeoplysningens fremme af O. Rygh, hvilken fullständigade och fortsatte det från 1340. Bland K:s öfriga förtjänstfulla afhandlingar märkas: Nordmændenes videnskabelighed og litteratur i middelalderen, Norges stats- og retsforfatning i middelalderen och Nordmændenes privateliv i oldtiden, hvilka tre arbeten, under titeln Efterladte skrifter, utgåfvos af O. Rygh (1866—67). Denne offentliggjorde äfven K:s Samlede afhandlinger (1868). K. var en af stiftarna af Samfundet til det norske folks sprog og historie, till hvars ”Samlinger” han lämnade åtskilliga bidrag. Bland gamla litterära minnesmärken, som K. utgaf, må anföras det märkliga arbetet ”Norges gamle love indtil 1387” (3 bd, 1846—49, tills. med P. A. Munch; det afslutades af G. Storm, bd 4, 1885, och E. Hertzberg, bd 5, 1895), vidare ”Kongespeilet” (1848, tills. med P. A. Munch och C. R. Unger) samt (i förening med C. R. Unger) ”Olafs saga hins helga” (1849), "Strengleikar eða Ljoðabók” (1850) och ”Barlaams og Josaphats saga” (1851). O. A. Ö. Keyser [ke'j-], Nicaise de, belgisk målare, f. 1813 nära Antwerpen, d. 1887, var en herdegosse, då målaren Jacobs upptäckte hans anlag och skaffade honom plats i Antwerpens konstakademi. Efter att ha debuterat med religiösa bilder drogs han till fosterlandets historia och skildrade Slaget vid Courtray 1302, Slaget vid Nieuweport 1600 och Slaget vid Worringen 1288 (1839; museet i Bruxelles). Sedan målade han mest porträtt och eleganta historiska genrebilder (Rubens’ ateljé, En fornsakssamlare, Kejsar Maximilian på besök hos den sjuke Memling). Giaurn och Maria de’ Medici’s död (bägge 1845) finnas i Berlins nationalgalleri. 1860 målade han en Grafläggning, och 1864—66 utförde han Konstens utveckling från dess ursprung till nyare tider (i trapphuset i Antwerpens akademi). K. var direktör för denna akademi 1855—79. Jfr biografi af Hymans (1889). J. K—e.* Keys-öarna [kī'ṡ-]. Se Caicos-öarna. Key west [ki' ωe'st]. Se Cay west. Keyx [kēyx], grek. myt. Se Halkyone. Key-Åberg [kej-]. 1. Adolf Henrik Algot K.-Å., läkare, f. 14 april 1854 på Åbonäs, i Säby socken, Jönköpings län, hette urspr. Åberg, men upptog jämte syskonen namnet Key efter sin moder (en syster till Axel Key, se Key 2), blef student i Uppsala 1873, med. kandidat i Stockholm 1880 och med. licentiat 1885 samt promoverades 1887 till med. doktor, sedan han utgifvit afh. Om betydelsen af endarteritis chronica deformans såsom orsak till