plötslig död. K. utnämndes 1887 till e. o. och 1889 till ord. professor i rätts- och statsmedicin vid Karolinska institutet. Han har sedan dess äfven praktiserat som specialist i öron-, näs- och strupsjukdomar. 1908 biträdde han som sakkunnig kommittén för Medicinalstyrelsens omorganisation. 2. Karl Vilhelm Viktor K.-Å., den föregåendes broder, historiker, statistiker, f. 2 jan. 1861 på Åbonäs, i Säby socken, Jönköpings län, blef 1879 student, 1886 filos. licentiat och 1888 filos. doktor i Uppsala, vid hvars universitet han 1890 utnämndes till docent i historia, 1892 e. o. och 1897 ord. aktuarie vid Kommersekollegii afdelning för näringsstatistik samt 1904 förste aktuarie och föreståndare vid Järnvägsstyrelsens statistiska kontor. 1908 förordnades han därjämte till led. af statistiska kommittén och är sedan 1909 ordf. i Statistiska föreningen. På grund af särskildt uppdrag har K. ledt undersökningar ang. textilarbetarnas i Norrköping lefnads- och lönevillkor (1892), ang. arbetarnas bostadsförhållanden i Stockholm (1895), ang. de svenske glasbruksarbetarnas lefnads- och lönevillkor (1898) och ang. den projekterade Inlandsbanans ekonomiska förutsättningar (1905–09) och har öfver dessa undersökningar aflämnat tryckta berättelser (resp. 1896, 1897, 1898, 1909), hvarjämte han sedan 1909 biträdt den s. k. Ålderdomsförsörjningskommittén med statistisk utredning om svenska befolkningens inkomst- och yrkesförhållanden. Utom ofvannämnda redogörelser har han utgifvit Om konunga- och tronföljareval ur svensk historisk och statsrättslig synpunkt (gradualafh., 1888), De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Storbritannien under Gustaf IV Adolfs krig emot Napoleon intill konventionen i Stralsund d. 7 sept. 1807 (docentspecimen, 1890), De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Storbritannien under Gustaf IV Adolfs senaste regeringsår (1891) samt de bekanta stora handböckerna Sveriges industrikalender (1:a uppl. med titeln Sveriges industri, 1898; 3:e uppl. 1901) och Svenska aktiebolag och enskilda banker (1900; 7:e uppl. 1908) samt afhandlingar och uppsater i samlingsverk och tidskrifter, t. ex. i ”Ekonomisk tidskrift” 1899 och 1904 och artikeln Inlandsbanan i ”Det nya Sverige” (1909). 1. R. T—dt. Kézdi-Vásárhely [kē'sdi vāʃarhelj], szeklerstad i ungerska komitatet Háromszék (Siebenbürgen). 5,638 inv. (1900). Minoritkloster, gymnasium, liflig industri och handel. J. F. N. K. F. U. K. Se Kristliga föreningen af unga kvinnor. K. F. U. M. Se Kristliga föreningen af unga män. kg., officiell svensk förkortning för kilogram. K. G. G., förkortning för eng. knight of the grand cross, kommendör af stora korset (af någon viss orden). kgm., officiell svensk förkortning för kilogrammeter. Kha, ett sammanfattningsnamn på flera folkstammar boende emellan Annam och Siam. De äro isolerade rester, som blifvit undanträngda till bergen af sina nuvarande grannar. Jfr. Annam, sp. 1076 och Halang. E. Rld. Khaibarpasset, Chaiber- l. Khyberpasset, ett omkr. 50 km. långt pass 30 km. s. om floden Kabul öfver Khaibarbergen, som utgrena sig från Sefid-kuh och gå i nordöstlig riktning till Kabulfloden. Genom passet, som ligger 40 km. v. om Peshawar alldeles på gränsen mellan Afganistan och brittiska Indien, går på 1,028 m. höjd den bekvämaste och enda med artilleri farbara vägen till nordvästra Indien. Vid Jamrud är det omkr. 140 m. bredt, men vid fort Ali Maschid endast 12 m. Alla Indiens eröfrare utom Alexander den store och engelsmännen ha tagit vägen till Indien genom detta pass. (J. F. N.) Khail, en samling af flera byar. Se Belutsjistan, sp. 1305. Khairabad [ka͡irābā'd], hufvudstad i distriktet Sitapur, United provinces, Indien, 70 km. n. v. om Lucknow. 13,774 inv. (1901). Khairagarh [ka͡irəgā'ə), vasallstat i Centralprovinserna, Indien. 2,434 kvkm. 137,542 inv. (1901). Khair-ed-din (Chair-ed-din, Haired-din), turkisk sjöröfvare. Se Barbarossa. Khair-ed-din (Khereddin), turkisk statsman af tjerkessisk härkomst, f. omkr. 1820, d. 1890, såldes som ung gosse till Tunisien som slaf, vann där gunst hos bejen Hamuda pascha och erhöll genom dennes försorg friheten åter samt en god europeisk uppfostran. I bejens tjänst steg K. till finansminister, tillbragte åren 1852—55 i Paris som bejens sändebud hos Napoleon III och påverkade efter sin återkomst till Tunisien bejens regering i frisinnad riktning. K. motarbetade de på 1870-talet framträdande franska planerna på upprättande af ett protektorat öfver Tunisien. Hans ställning där blef till följd af motståndares intriger småningom ohållbar, och han lämnade 1877 bejens tjänst. Turkiske sultanen Abdul Hamid utnämnde honom (dec. 1878) till storvesir, men hans försök att åvägabringa bättre ordnad förvaltning och rättskipning samt sparsamhet och reda i statsfinanserna strandade på den korrumperade byråkratiens motstånd, hvadan K. afgick redan i juli 1879. K. fick sedermera flera gånger erbjudande om att återfå storvesirsämbetet, men han afböjde det ständigt och ådrog sig därigenom sultanens onåd, så att han de sista åren nästan lefde som en fånge i sitt eget hus. V. S—g. Khairpur [ka͡iəpō'ə]. 1. Vasallstat i Sindh, i kejsardömet Indien, ö. om Indus. 15,669 kvkm. 199,313 inv. (1901). Liksom öfriga delar af Sind består K. af en alluvialslätt, som är mycket bördig i närheten af Indus och bevattningskanalerna, men för öfrigt ett fullkomligt ofruktbart sandfält. — 2. Hufvudstad i nämnda stat vid en kanal omkr. 24 km. ö. om Indus. 14,014 inv. (1901). (J. F. N.) Khaki. 1. (Kaki). Hind. Se Kakifärg — 2. Insjö. Se Chaki. Khalif. Se Kalif. Kham, en folkstam. Se Kambodja, sp. 706. Khama, höfding i Betsjuanaland (se d. o.). Khamen, Khamendong. Se Haklöh och Kambodja, sp. 706. Khamgaon [kāmgəå͡u'n], stad i distriktet Akola i Berar, Indien. 18,341 inv. (1901). Bomullsexport. Khamil, annat namn för Hami (se d. o.). Khan. Se Kan. Khandesh [kande͡i'ʃ], Candeish, distrikt i Centraldivisionen i brittisk-indiska provinsen Bombay. 28,249 kvkm. 1,427,382 inv. (1901), hvaraf 1,398 kristna. Den härskande folkgruppen är maratterna. Landet genomdrages i n. af Satpura, i ö.