moderne symbolisterna. Helst framställer han ädla, höga kvinnor med gåtfull blick och svårtydt leende. Han målar dylika i olja eller pastell eller modellerar dem och skär då gärna af hufvudet strax ofvan ögonen: Sibylla (byst med slutna ögon), Medusa (byst i elfenben och brons). Bland hans målningar märkas Ensamhet, Väntan, Arum Lily, Minnen (pastell, Bruxelles’ museum), I lock my door upon myself (Nya pinakoteket, München), Djur och ängel och andra sfinxbilder, Den helige Antonius’ frestelse, Lawn tennis (pastell), Étude anglaise. K. har äfven målat landskap samt gjort stilfulla teckningar. Han är ock skald och essayist. Jfr monografi af Dumont-Wilden (1908). J. K—e. G—g N. Kho. Se Khond. Khodavendikiar (Chodavendikjâr) l. Brussa, turkiskt vilajet, omfattande nordvästra delen af Mindre Asien, s. om Marmarasjön. 65,800 kvkm. 1,626,000 inv. (25 inv. på 1 kvkm.). Det omfattar de forna landskapen Mysien, Frygien och västra delen af Bitynien. Hufvudstad är Brussa. J. F. N. Khoi-khoin. Se Hottentotter. Khokan. Se Kokan. Khom, en folkstam. Se Kambodja, sp. 706. Khond (Kandh, Kho, Ku, Kus), ett till dravidarasen (se Dravida) hörande folk, innehar i nordöstra Deccan på bägge sidor om Mahanadis nedre lopp ett högländt område, som, under den engelska benämningen Cuttack tributary Muhals (v. om staden Katak), tillhör dels Orissa af prov. Bengalen, dels distriktet Gandjam af presidentskapet Madras. Khonderna, som på alla sidor omges af det till den ariska språkstammen hörande oriyafolket, beskrifvas som synnerligen välbildade, med oval ansiktsform och eldiga ögon. Hudfärgen växlar mellan gulaktigt olivgrön och mörkt kopparbrun. De äro ganska driftiga jordbrukare, men ha dock bibehållit vilda och krigiska seder, och missionsarbetet bland dem har icke krönts af någon större framgång. Emellertid lefver blott mindretalet i ett mera ursprungligt tillstånd. De dyrka ännu solen, månen och jorden som gudomligheter, och längre än någon annan indisk stam ha de fasthållit det åt jorden helgade människooffret, meria, hvartill vanligen användas stulna eller köpta barn. Deras inre förhållanden äro strängt patriarkaliska: fadern utöfvar oinskränkt myndighet öfver hela sin familj. De i flera afdelningar, mutha, delade stammarna lyda hvar och en under sin höfding, som direkt beror af de engelska myndigheterna. Flertalet har uppgått i de lägre hindukasterna eller bildar en hufvudkontingent i de indiske vasallfurstarnas trupper. Khondernas antal beräknas till omkr. 140,000, hvaraf 50,000 i Orissa och 90,000 i Gandjam. — Khondspråket, som nu utgör ett af dem, hvilkas studium särskildt uppmuntras af brittiska regeringen, har egentligen blifvit undersökt med tillhjälp af de från meriaoffren räddade och i missionsskolor uppfostrade barnen. Det är deladt i 4 dialekter, af hvilka ingen ännu höjt sig till supremati öfver de andra, skiljer sig mycket från sina närmaste dravidiska grannar i s., gond och telugu, och ansluter sig närmare till de mera sydliga tamil och kanara. Det saknar litteratur och eget alfabet, och till de få på khondspråket öfversatta böckerna (bland dem finnes ännu ingen hel bibelöversättning) har nyttjats antingen det latinska eller det indiska oriya-alfabetet. Jfr Campbell, ”Thirteen years service amongst the wild tribes of Khondistan” (1863), och Smith, ”Grammar of the Khond language” (1876). H. A. (K. F. J.) Khor, det inhemska namnet på Tibet (se d. o.). Khorai, först en utstation, sedan 1900 en hufvudstation för Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsverksamhet, bland gonder och hinduer i Indien, belägen i distriktet Sagar, Centralprovinserna. Khorda avesta. Se Avesta, sp. 511. Khorsabad (Chorsabad), by i turkisk-asiatiska vilajetet Bagdad, n. ö. om Mosul, vid Tigris. Ruiner af Sargons borg, Dur-Sarrukin, n. ö. om det egentliga Ninives ruiner. J. F. N. Khotan, stad i Turkestan. Se Chotan. Khotan-darja, en biflod till Tarim (se d. o.). Khovaresmien. Se Kovaresmien. Khozrev, Muhammed. Se Chosrev (Mehemet) pasja. KHS. Se Föreningen K. H. S. <img l>

Khuen-Héderváry, Karl, grefve, ungersk statsman, f. 23 maj 1849 i Freiwaldau i Oberschlesien, började sin politiska bana på 1870-talet som medlem af kroatiska landtdagen och kroatisk deputerad i ungerska riksdagen. 1879 blef K. obergespan i komitatet Raab och var 1883—1903 ståthållare (ban) öfver Kroatien, Slavonien och Dalmatien, på hvilken post han gjorde sig känd som energisk och ganska skicklig, stundom något hårdhändt administratör. Såväl 1892 som 1895 hade K. vid ministerkriser i Ungern anmodats att bilda ministär, utan att någondera gången lyckas åstadkomma någon parlamentarisk hållbar kombination. I juni 1903 blef K. ungersk ministerpresident efter Koloman Szell, men kort därefter gjorde upptäckten af en bestickningsaffär, hvari K:s vän grefve Szapáry var invecklad, ministärens ställning i parlamentet ohållbar. K. begärde sitt afsked (10 aug.) och fritogs kort därefter af en särskildt tillsatt undersökningskommission från hvarje andel i bestickningsaffären. Monarken dröjde med att bevilja ministärens afskedsansökan, enär K:s designerade efterträdare, grefve István Tisza, länge misslyckades i sina sträfvanden att bilda ny ministär. Efter stormiga debatter under parlamentets höstsession erhöll K. 8 nov. sitt afsked, men redan i mars 1904 inträdde han som minister vid hofvet i efterträdaren Tiszas ministär och afgick med denna i febr. 1905. Då den af tre forna oppositionspartier bildade koalitionen och dess ministär Wekerle 1909 råkat i snabbt tilltagande inre upplösning och maktlöshet, tillkallades än en gång, sedan andra kronans förtroendemän förgäfves sökt lösa den parlamentariska krisen, grefve K.; han lyckades i jan. 1910 bilda en ministär med understöd från det vid 1905 års val nästan bortsopade liberala partiets gamla ledare samt utverkade snart monarkens samtycke till en parlamentsupplösning. Då K. 21 mars i parlamentet skulle motivera denna, mottogs han