Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kielland. 1. Alexander Lange K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i många rika borgarhus; men han har tillika
skildrat motsatsen mellan arbetsherrar och
arbetare, mellan olika delar af samhället,
"gamle konsulns" värld och den stackars
syflickans; boken spritter af ungdom, figurerna
äro ännu något för många, man saknade något
begränsning, men det var en rik, en ung,
en frisk bok. Den följdes af
Nye novelletter (1880; öfv. 1881) och
For scenen (1880),
som innehöll tre smådramer: den förut nämnda
"Paa hjemvejen" ("På hemvägen"),
"Hans majestæts foged" ("Konungens fogde") och
"Det hele er ingenting" ("Bubblor").
Med dessa arbeten var K:s ställning som en af de
främste i den norska litteraturen fastslagen; han
var en af Nordens populäraste författare. K. uppgaf
nu sitt tegelbruk för att h. o. h. egna sig åt
litteraturen samt bosatte sig för några år i
Köpenhamn. Hans andra stora roman,
Arbeidsfolk (1881; "Arbetare", s. å.),
är en ganska bitter samhällsskildring, ej utan
inflytande från Zola; romanen blef mycket omstridd;
den riktade en skarp filippik mot byråkratisk
slentrian och lättja – "arbejdsfolk" är menadt
ironiskt –, och K. gaf här med ärlig förtrytelse
luft åt sin medkänsla för de förtryckte och försmådde.
Mycken kritik framkallade ock indragandet i skildringen
af ett ömtåligt "patologiskt" motiv (smittsamma
könssjukdomar), men om än K. i upptagandet af detta
visar obestridlig djärfhet, dröjde han dock icke
vid detaljutmålningen af dylikt, i motsats till
de egentlige naturalisterna, utan nöjde sig med
antydningar. Boken utmärkte sig f. ö. både för
hjärtelag och kvickhet. Den allt annat än
helgdagsstämda "julberättelsen"
Else (1881,
öfv. 1883 i "Tre noveller")
väckte ock, liksom Ibsens framtida "Gengangere",
en häftig strid; det var en hemsk skildring af en
s. k. "fallen" varelses lif, hvarvid K. skoningslöst
tecknat det "bättre samhällets" okänslighet för
mindre lyckligt lottades lidanden och sökt påvisa
intigheten i en julglädje, när man vet, att tusenden
lida. Däremot väckte
Skipper Worse (1882; "Skeppar Worse", s. å.)
föga motsägelse; den visade större konstnärlig mognad
och behärskning, mera fördjupande bl. a. i ett ämne,
för hvilket han egentligen stod främmande, haugianismen,
den vestlandska pietismen; det hvilar f. ö. en viss
lokalpatriotisk stämning öfver skildringen. Efter
att ha offentliggjort
To novelletter fra Danmark (1882;
"Trofast" och
"Karen" i "Tre noveller",
af hvilka den förra innebar en rätt besk satir mot
danskt borgerskap, den senare var en varm och sorglig
novell om sviken kärlek) samt (tills. med E. Brandes)
ha dramatiserat "Garman & Worse", en dramatisering,
som dock gjorde föga lycka (tr. 1884), drog K. 1883
åter till sin hembygd. Romanen
Gift (1883; "Gift", s. å.)
utgjorde dels en
samhällssatir mot förvända uppfostringsmetoder i hem
och skola, särskildt ett nog ensidigt angrepp på
latinundervisningen (märk "lille Marins’" sorgliga
öde), dels en trist äktenskapshistoria: den intelligenta
nutidskvinnans fru Wenckes förolyckande i ett omaka
äktenskap med en konvenansfigur och i ett sviket
kärleksförhållande till en falsk och kärnlös
Don-Juanstyp. Fortsättningen,
Fortuna (1884,
sv. öfv. s. å.), skildrar gossen från "Gift", hunnen
till mannaår och ställd i lifvets kamp; f. ö. framställes
en affärsbankrutt i kraftiga färger; boken innehöll
dessutom ett
tydligt angrepp på den Oftedalska pietismen i
komministern Morten Kruses figur, ett angrepp, som hade
vissa följder, ty då 1885 Björnson och Lie anhöllo hos
stortinget om "digtergage" åt K., bekämpades detta af
Oftedal och hans anhängare och föll med deras och
högerns röster, på grund af hans radikalism i religiösa
saker. Sverdrups regering höll sig neutral. Frågan om K:s
"digtergage" ingick ock som moment i valkampen s. å.; väl
beviljades 1886 på Björnsons anhållan med presidentens
utslagsröst ett belopp på ett år för att hålla K. skadeslös
för förlust på grund af bristande litterärt eganderättsskydd,
men då detta förslag 1887 ånyo framlades af den då impopulära
Sverdrupska regeringen, föll det. Under tiden hade K.,
som 1886 flyttat till Paris, utgifvit
Sne (1886),
skildrande en fanatisk prästman, som i högerbladen bekämpar
motståndare, en något väl journalistiskt hållen berättelse,
lustspelen
Tre par (1886; uppf. i Stockholm 1887),
med lätt satir behandlande den s. k. "bohemrörelsen" på
äktenskapslifvets område, och
Betty’s formynder (1887, uppf. i Stockholm 1888),
hvilket innehöll ett muntert, men nog hårdhändt skämt med
"kvinnosakskvinnorna", som öfvergifvas af styckets hjältinna,
en ung arftagerska, hvilken sviker sina teorier för att
gifta sig med en praktisk mjölnare; här snärtas också de
"segrande" vänsterpolitikernas svansfölje. I romanen
Sankt Hans fest (1887)
upptog K. ånyo Morten Kruse till satirisk behandling;
komministern från "Fortuna" har vuxit upp till en liten
lågkyrklig påfve i sin ort; K. svänger med obarmhärtig
komik gisslet öfver honom och hans "kaniner" – ett
efter denna bok vanligt slagord; den personliga adressen
var tydlig nog, skildringen i sin breda geniala satir
emellertid fullt litterär. 1888 utgaf K. en mindre lycklig
dramatisk pamflett i fyra akter,
Professoren,
närmast riktad mot en bekant mäktig universitetslärare,
f. ö. gömmande åtskillig stämningsrik erotik. K., som
hösten 1888 åter bosatt sig i Norge, öfvertog 1889
redaktionen af "Stavanger avis", där han offentliggjorde bl. a.
Breve fra lodsoldermand Lauritz Boldemann Sechus,
men lämnade redaktionen efter ett år. 1891 utgaf han sin
sista större roman,
Jacob,
som skildrar en bakslug, tjufaktig, skenhelig uppkomlings,
Torres Snörtevolds, sträfvan att från en ringa början nå
upp till makt, guld och ära; han tar bibelns "Jakob" till
sitt föredöme, då denne med list och slughet segrar öfver
Esau och Laban (själfva motivet är
tämligen ogeneradt lånadt från Geijerstams "Mor Lenas
pojke", hvilket genast påvisades). Boken innehåller en
fantasifull samhällssatir, dock mindre humoristisk än den
i "Sankt Hans fest". – K. torde redan nu känt sig något
trött; kanske medverkade det ock, att han stod mera
främmande för de nya litterära rörelser, som uppdöko. Han
mottog 1891 borgmästarbefattningen i Stavanger och
befordrades 1902 till amtman i Romsdalen, med residens i
Molde. Under dessa år utgaf han endast föga. Han samlade
sina äldre småuppsatser i
Mennesker og dyr (1894)
och skref en mycket svag och ohistorisk bok
Omkring Napoleon (1904),
i hvilken man spårar föga af den forne talangfulle
stilisten. K., som varit en arg unionsfiende och ofta
kryddat sina skrifter med ofina glåpord mot Sverige och
svenskarna, hälsade, trots sin republikanism, den nyvalde
konungen med ett smicker, som påminde om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
