sig i många rika borgarhus; men han har tillika skildrat motsatsen mellan arbetsherrar och arbetare, mellan olika delar af samhället, ”gamle konsulns” värld och den stackars syflickans; boken spritter af ungdom, figurerna äro ännu något för många, man saknade något begränsning, men det var en rik, en ung, en frisk bok. Den följdes af Nye novelletter (1880; öfv. 1881) och For scenen (1880), som innehöll tre smådramer: den förut nämnda ”Paa hjemvejen” (”På hemvägen”), ”Hans majestæts foged” (”Konungens fogde”) och ”Det hele er ingenting” (”Bubblor”). Med dessa arbeten var K:s ställning som en af de främste i den norska litteraturen fastslagen; han var en af Nordens populäraste författare. K. uppgaf nu sitt tegelbruk för att h. o. h. egna sig åt litteraturen samt bosatte sig för några år i Köpenhamn. Hans andra stora roman, Arbeidsfolk (1881; ”Arbetare”, s. å.), är en ganska bitter samhällsskildring, ej utan inflytande från Zola; romanen blef mycket omstridd; den riktade en skarp filippik mot byråkratisk slentrian och lättja — ”arbejdsfolk” är menadt ironiskt —, och K. gaf här med ärlig förtrytelse luft åt sin medkänsla för de förtryckte och försmådde. Mycken kritik framkallade ock indragandet i skildringen af ett ömtåligt ”patologiskt” motiv (smittsamma könssjukdomar), men om än K. i upptagandet af detta visar obestridlig djärfhet, dröjde han dock icke vid detaljutmålningen af dylikt, i motsats till de egentlige naturalisterna, utan nöjde sig med antydningar. Boken utmärkte sig f. ö. både för hjärtelag och kvickhet. Den allt annat än helgdagsstämda ”julberättelsen” Else (1881, öfv. 1883 i ”Tre noveller”) väckte ock, liksom Ibsens framtida ”Gengangere”, en häftig strid; det var en hemsk skildring af en s. k. ”fallen” varelses lif, hvarvid K. skoningslöst tecknat det ”bättre samhällets” okänslighet för mindre lyckligt lottades lidanden och sökt påvisa intigheten i en julglädje, när man vet, att tusenden lida. Däremot väckte Skipper Worse (1882; ”Skeppar Worse”, s. å.) föga motsägelse; den visade större konstnärlig mognad och behärskning, mera fördjupande bl. a. i ett ämne, för hvilket han egentligen stod främmande, haugianismen, den vestlandska pietismen; det hvilar f. ö. en viss lokalpatriotisk stämning öfver skildringen. Efter att ha offentliggjort To novelletter fra Danmark (1882; ”Trofast” och ”Karen” i ”Tre noveller”, af hvilka den förra innebar en rätt besk satir mot danskt borgerskap, den senare var en varm och sorglig novell om sviken kärlek) samt (tills. med E. Brandes) ha dramatiserat ”Garman & Worse”, en dramatisering, som dock gjorde föga lycka (tr. 1884), drog K. 1883 åter till sin hembygd. Romanen Gift (1883; ”Gift”, s. å.) utgjorde dels en samhällssatir mot förvända uppfostringsmetoder i hem och skola, särskildt ett nog ensidigt angrepp på latinundervisningen (märk ”lille Marius’” sorgliga öde), dels en trist äktenskapshistoria: den intelligenta nutidskvinnans fru Wenckes förolyckande i ett omaka äktenskap med en konvenansfigur och i ett sviket kärleksförhållande till en falsk och kärnlös Don-Juanstyp. Fortsättningen, Fortuna (1884, sv. öfv. s. å.), skildrar gossen från ”Gift”, hunnen till mannaår och ställd i lifvets kamp; f. ö. framställes en affärsbankrutt i kraftiga färger; boken innehöll dessutom ett tydligt angrepp på den Oftedalska pietismen i komministern Morten Kruses figur, ett angrepp, som hade vissa följder, ty då 1885 Björnson och Lie anhöllo hos stortinget om ”digtergage” åt K., bekämpades detta af Oftedal och hans anhängare och föll med deras och högerns röster, på grund af hans radikalism i religiösa saker. Sverdrups regering höll sig neutral. Frågan om K:s ”digtergage” ingick ock som moment i valkampen s. å.; väl beviljades 1886 på Björnsons anhållan med presidentens utslagsröst ett belopp på ett år för att hålla K. skadeslös för förlust på grund af bristande litterärt eganderättsskydd, men då detta förslag 1887 ånyo framlades af den då impopulära Sverdrupska regeringen, föll det. Under tiden hade K., som 1886 flyttat till Paris, utgifvit Sne (1886), skildrande en fanatisk prästman, som i högerbladen bekämpar motståndare, en något väl journalistiskt hållen berättelse, lustspelen Tre par (1886; uppf. i Stockholm 1887), med lätt satir behandlande den s. k. ”bohemrörelsen” på äktenskapslifvets område, och Betty’s formynder (1887, uppf. i Stockholm 1888), hvilket innehöll ett muntert, men nog hårdhändt skämt med ”kvinnosakskvinnorna”, som öfvergifvas af styckets hjältinna, en ung arftagerska, hvilken sviker sina teorier för att gifta sig med en praktisk mjölnare; här snärtas också de ”segrande” vänsterpolitikernas svansfölje. I romanen Sankt Hans fest (1887) upptog K. ånyo Morten Kruse till satirisk behandling; komministern från ”Fortuna” har vuxit upp till en liten lågkyrklig påfve i sin ort; K. svänger med obarmhärtig komik gisslet öfver honom och hans ”kaniner” — ett efter denna bok vanligt slagord; den personliga adressen var tydlig nog, skildringen i sin breda geniala satir emellertid fullt litterär. 1888 utgaf K. en mindre lycklig dramatisk pamflett i fyra akter, Professoren, närmast riktad mot en bekant mäktig universitetslärare, f. ö. gömmande åtskillig stämningsrik erotik. K., som hösten 1888 åter bosatt sig i Norge, öfvertog 1889 redaktionen af ”Stavanger avis”, där han offentliggjorde bl. a. Breve fra lodsoldermand Lauritz Boldemann Seehus, men lämnade redaktionen efter ett år. 1891 utgaf han sin sista större roman, Jacob, som skildrar en bakslug, tjufaktig, skenhelig uppkomlings, Törres Snörtevolds, sträfvan att från en ringa början nå upp till makt, guld och ära; han tar bibelns ”Jakob” till sitt föredöme, då denne med list och slughet segrar öfver Esau och Laban (själfva motivet är tämligen ogeneradt lånadt från Geijerstams ”Mor Lenas pojke”, hvilket genast påvisades). Boken innehåller en fantasifull samhällssatir, dock mindre humoristisk än den i ”Sankt Hans fest”. — K. torde redan nu känt sig något trött; kanske medverkade det ock, att han stod mera främmande för de nya litterära rörelser, som uppdöko. Han mottog 1891 borgmästarbefattningen i Stavanger och befordrades 1902 till amtman i Romsdalen, med residens i Molde. Under dessa år utgaf han endast föga. Han samlade sina äldre småuppsatser i Mennesker og dyr (1894) och skref en mycket svag och ohistorisk bok Omkring Napoleon (1904), i hvilken man spårar föga af den forne talangfulle stilisten. K., som varit en arg unionsfiende och ofta kryddat sina skrifter med ofina glåpord mot Sverige och svenskarna, hälsade, trots sin republikanism, den nyvalde konungen med ett smicker, som påminde om