förgångna tiders underdånighetsfjäsk. 1907 lät Björnson resa hans byst i Moldes park. K:s söner utgafvo 1907 hans Breve i 2 bd; 1909 utgåfvos hans bref till dottern, fru B. Krag. De uppenbara en ypperlig, kvick brefskrifvare. K:s Samlede værker utgåfvos 1903—04 och som ”Mindeudgave” 1907—08 (tysk öfv. utkom 1905—08). K. tillhör de nordiske författare, som beteckna ”genombrottet” omkr. 1880, och är bland norrmännen den, som mest representerar 1880-talets säregna karaktär. Utan att i djup eller poetisk styrka kunna jämföras med sina tre samtida, Ibsen, Björnson och Lie, står han dock värdigt vid deras sida som en ypperlig berättare och en satiriker af hög rang. Han är fullblodsrealist, men går sällan till naturalistiska öfverdrifter, till ”bohemlitteraturen” står han polemisk, för symbolismen alldeles främmande. Hans stil är sällsynt klar, kvick, underhållande, hållningen på en gång manlig och elegant, med en välgörande prägel af vederhäftighet. Litt.: G. Brandes, ”Essays” och ”Samlede skrifter”, M. Schiött, ”A. L. K:s liv og værker” (1904), och V. Vedel i ”Tilskueren” (1906). 2. Kristina (Kitty) Lange K., den föregåendes syster, norsk målarinna, f. 1843 i Stavanger, studerade i Karlsruhe, München och Paris och är sedan 1889 bosatt i Kristiania. K. målar landskap och interiörer. Hon är representerad i norska nationalgalleriet af Sommarnatt, Torvmyr och studier från Jæderen. 3. Jens Zetlitz K., norsk författare, son till K. 1, f. 1873, debuterade 1900 med berättelsen Eugenie, som följts af Kristianiaromanen Byen med det store hjerte (1901) samt skildringarna från Jæderen Rægster (s. å.), Anne Marie (1903) och To brödre (1906) m. m., skrifna med lätt och flytande stil. 1. K. W—g. 2. G—g N. 3. R—n B. <img l>

Kiellman-Göranson [tjäll-], Julius Axel, roman- och novellförfattare, f. 22 nov. 1811 på Gripsholms slott, d. 10 febr. 1869 i Uppsala. (Fadern, kamrer, som var af finsk härkomst och hette Lille, hade efter sin fosterfader antagit namnet Göranson, framför hvilket sonen, K., som upptagits till fosterbarn af kammarrättsrådet Kiellman, 1837 satte dennes namn.) K. blef student i Uppsala 1830, prästvigdes 1837 och tjänstgjorde därefter i Stockholm som komministersadjunkt samt från 1840 som förste lärare vid Sjömannasällskapets skola, tills han 1843 utnämndes till komminister i Väster-Åkers och Dalby församlingar i Uppland. Denna syssla utbytte han 1858 mot komministraturen i Jakobs och Johannes’ församling i Stockholm, men återvände 1862 till Väster-Åker och Dalby som kyrkoherde. K. egde rörlig och uppfinningsrik fantasi samt stor lätthet och lust att författa. Sina litterära sympatier egnade han närmast åt nyromantiken och tog under personligt umgänge med K. J. L. Almquist starka intryck af denne, såsom stilen och fantasiriktningen i K:s tidigare berättelser röja. Han skref först, från 1837, med en viss talang lyriska poem i den af Aug. Blanche redigerade tidningen ”Freja”, i G. H. Mellins ”Vinterblommor” samt i veckotidningen ”Stockholmsfigaro” (1844—47), utgaf 1839 Smärre dikter och 1842—44 Snöklockor för toiletten. Därefter författade han flera romaner i den franska nyromantikens anda, nämligen Kärlekens seger (1846), Abednego (2 dlr, 1846—47), Den blifvande konungen (1847; 2:a uppl. 1878) och Trollets son (2 bd, 1848). Enklare och mera folkliga äro K:s berättelser efter denna tid, såsom Vesterlånggatans engel (1850; 2:a uppl. 1878; öfv. på tyska och danska), Kryddkramhandlarne (1851), Herr Filurus (s. å.; 2:a uppl. 1862), novellsamlingarna Svenska lynnen och småäfventyr (7 dlr, 1853—63), Tre tuktade gubbar (1862), Svart på hvitt (s. å.), Läs! (1864) m. fl. Ofta röjer sig i dessa arbeten en frisk och rätt humoristisk uppfattning af hvardagslifvet, men föga djupare konstnärlighet. Därjämte författade K. Sko socken, kloster, kyrka, egare och slott (1860), bearbetade Redwitz’ versifierade dikt Walter och Amarant (1855), skref en mängd artiklar och recensioner, biografier och texter till planschverk samt andaktsböcker. Hans sista litterära arbete var Sånger i Gethsemane (1866). Sina alster utgaf han dels under sitt verkliga namn, dels under signaturerna Nepomuk, Norna Gäst, G - n m. fl. Af K:s noveller utgafs en 2:a uppl. i 6 dlr 1884—87. Se E[kelun]d, ”J. A. K.-G.” (1879). (K. W—g.) Kielman von Kielmansegg [kīl- fånn kīl-], Johann Adolf, holstein-gottorpsk politiker, f. 15 nov. 1612 i Itzehoe, d. 8 juli 1676 i Köpenhamn, blef jur. doktor i Jena 1632, råd hos hertig Fredrik III af Holstein-Gottorp 1637 och dennes kansler 1644. Som hertigens inflytelserikaste rådgifvare ledde han dennes utrikespolitik med befrielse genom Sveriges hjälp från vasallförhållandet under danska kronan som mål. Han deltog i afslutandet af förbundet med Sverige i Kiel (sept. 1657) och i de förhandlingar med Sverige och Danmark, som ledde till traktaten af 2 maj 1658, hvarigenom hertigen fick Schwabsteds amt och suveränitet i Slesvig. Hans uppträdande under dessa år väckte mot honom i Danmark ett djupt rotadt hat. Under Fredrik III:s efterträdare Kristian Albrekt blef K. 1662 kammarpresident och stödde det närmande till Danmark, som fick sitt uttryck i hertig Kristian Albrekts giftermål 1667 med en dotter till konung Fredrik III. Då han senare åter började föra danskfientlig politik, nödgades han (okt. 1671) för en tid lämna Gottorp; K:s tvetydiga politik under spänningen mellan Sverige och Danmark 1674 och efter krigsutbrottet 1675 ledde till, att han fängslades i Slesvig (mars 1676) och fördes till Köpenhamn, där man hoppades afpressa honom bekännelser om hans tidigare hemliga förhandlingar med den vid samma tid fängslade Griffenfeld. K. afled af slag i fängelset. Han blef 1641 tysk pfalzgrefve, fick 1652 af kejsaren rätt att jämte sitt ursprungliga namn Kielman bära den österrikiska adelsätten Kielmanseggs namn och upptogs 1662 i det slesvig-holsteinska ridderskapet. Jfr A. D. Jörgensen, ”Griffenfeld” (2 bd, 1893—94). V. S—g. Kielviken [kīl-], vik af Östersjön, på gränsen