mellan Schleswig och Holstein, intränger 18 km. djupt i landet och består af en yttre del, som vid Friedrichsort afsmalnar till ett endast 1,200 m. bredt sund, med hvilket den inre delen, den egentliga Kielhamnen, den bästa på hela tyska Östersjökusten, tager sin början. Denna inre del är 10 km. lång, högst 3,000 m. bred och på sitt bredaste ställe 12—16 m., vid Kiel 8—10 m. djup. På västra sidan inmynnar Nord—Östersjökanalen (se d. o.), som sätter K. i förbindelse med Nordsjön, på den östra ån Schwentine. K. är krigshamn och station för tyska Östersjöflottan och lämpar sig ock synnerligen väl därför genom den lätthet, hvarmed den kan försvaras (se Kiel). (J. F. N.) Kienmayerska amalgamet [kīn-], kem. Se Amalgam, sp. 755. Kien-olja [kīn-]. Se Tjära. Kienstycken [kīn-]. Se Darrugn och Kinstycken. Kienzl [kintsl], Wilhelm, österrikisk tonsättare och musikskriftställare, f. 1857 i Öfre Österrike, idkade universitets- och musikstudier i Graz, Prag, Leipzig och Wien, blef filos. doktor och vistades 1879—80 hos Richard Wagner i Baireuth. K. verkade 1883—93 som kapellmästare i Amsterdam, Krefeld, Graz, Hamburg och vid Münchens hofopera, hvarefter han bosatte sig i Graz. Som tonsättare har han haft framgång hufvudsakligen med operor, till hvilka han själf skrifvit äfven libretterna. I de första, Urvasi (1886) och Heilmar der narr (1892), röjdes starka intryck af Wagners musik. K:s opera Der evangelimann (1895; ”Evangelimannen”, uppf. i Stockholm 1905) har genom sitt rörande ämne och folkligt tilltalande tonspråk vunnit ovanligt stor spridning. Vidare följde ”tragikomedien” Don Quichote (1898) och Knecht Rupprechts werkstatt (1907). Läsvärda äro K:s samlade musikuppsatser Miscellen (1886), Aus kunst und leben (1904) och Im konzert (1908) samt hans varmt och inträngande skrifna biografi Richard Wagner (1904; 7:e uppl. 1908). E. F—t. <img l>

Kiepert [kīp-]. 1. Heinrich K., tysk geograf, kartograf, f. 31 juli 1818 i Berlin, d. där 21 april 1899, grundlade sitt anseende som kartritare genom den under K. Ritters medverkan bearbetade Atlas von Hellas und den hellenischen kolonien (1840—46, 24 blad; ny uppl. 1871). Senare studerade han i synnerhet Mindre Asien, hvars västra delar voro målet för flera studieresor (1841—42, 1870, 1886 och 1888), och utgaf Karte von Kleinasien (1843—45, 6 blad), som vann det största erkännande och jämte hans Karte des Osmanischen reichs in Asien (1844, 2 blad; ny uppl. 1869) bildar grundvalen för Mindre Asiens geografi. Nybearbetningar af den förra äro Nouvelle carte générale des provinces asiatiques de l’Empire Ottoman (1884) och Spezialkarte vom westlichen Kleinasien (1892, 17 blad), af den senare Carte générale de l’Empire Ottoman (s. å.). 1845—52 hade K. den tekniska ledningen af geografiska institutet i Weimar, utnämndes 1859 till e. o. och 1874 till ord. professor i geografi vid universitetet i Berlin samt erhöll 1865 tillika anställning vid statistiska byrån därstädes. Af K:s öfriga kartografiska arbeten förtjäna särskildt nämnas Neuer handatlas über alle teile der erde (1857—61, 45 blad; 3:e uppl. 1893 ff.), Atlas antiquus (många uppl.), som vunnit ofantligt stor spridning, Wandkarte von Palästina (1857, 8 blad; nyaste bearb. 1893), vidare specialkartor öfver olika delar af jorden, väggkartor och kartböcker för skolbruk till gamla och nyare geografien samt jordglober. 1894 började utgifningen af hans Formæ orbis antiqui, en stor atlas till gamla tidens historia (forts. af sonen). K:s kartor värderas icke blott för sin stora korrekthet i teckning, utan äfven för stor noggrannhet i återgifvandet af främmande namn. Han offentliggjorde äfven flera vetenskapliga afhandlingar, särskildt rörande den gammal-orientaliska geografien, i vet. akad:s i Berlin ”Monatsberichte” (han blef 1853 led. af denna akademi), artiklar i geografiska tidskrifter samt Lehrbuch der alten geographie (1877—78) och Leitfaden der alten geographie (s. å.). 2. Richard K., den föregåendes son, kartritare, geograf, f. 13 sept. 1846 i Weimar, har dels deltagit i sin faders arbeten, dels under eget namn utgifvit ett antal kartor, bl. a. en serie väggkartor (Wandschulatlas der länder Europas, 1881 ff., 20 kartor; ny uppl. 1892), en tysk koloniatlas (1893 ff.), en karta öfver Tyska Öst-Afrika (15 blad, 1895 ff.) och 1902 ff. en Karte von Kleinasien (24 blad, 1: 400 000), den största och innehållsrikaste af alla öfver detta område. Kieris [kie-], lapp. Se Ackja. Kierkegaard [ki'rkegår]. 1. Peter Kristian K., dansk teolog, biskop, f. 6 juli 1805, d. 24 febr. 1888, blef 1826 teol. kandidat och filos. doktor i Göttingen samt tog teol. licentiatgrad 1836 i Köpenhamn. Efter flera års föreläsningar i moralfilosofi och teologi utnämndes han 1842 till kyrkoherde i Pedersborg vid Sorö, där han blef mycket omtalad som predikant och visade stor själfständighet gentemot regeringen genom att vägra tvångsdöpa barn till baptister. 1850—53 var han medlem af landstinget och gjorde en viktig insats i dess förhandlingar tack vare sin vältalighet och glänsande dialektik. 1856 biskop i Aalborg, verkade han energiskt på denna post till 1875; han var sept. 1867—mars 1868 ecklesiastikminister och sökte genomföra en lag om upprättande af ”valgmenigheder”. 1868—70 hade han säte och stämma i kyrkokommittén. Redan tidigt slöt K. sig till Grundtvig, och det var närmast han, som genom sin själfullhet och gedigna lärdom gaf Grundtvigs ”kirkelige anskuelse” den behöfliga dogmatiska och exegetiska underbyggnaden, särskildt i en serie af afhandlingar i ”Nordisk tidsskrift for kristelig theologi” (1840—42) och i Fortsættelser fra Pedersborg (1849—53). Mot sin yngre broder Sören K:s religiösa uppfattning stod han däremot bestämdt afvisande. Under sina sista år hemföll han åt ett växande svårmod. K:s Samlede værker utgåfvos 1901—03. 2. Sören Aabye K., den föregåendes broder, Danmarks störste religionsfilosof, föddes i Köpenhamn 5 maj 1813 och dog där 11 nov. 1855.