<img l>

Föräldrarna voro af fattig allmogesläkt från de jylländska hedarna. Hans fader skall en gång vid 12 års ålder som försummad och illa behandlad vallpojke gått upp på en kulle och ”förbannat Gud”, en handling, hvars minne tyngde som en dödssynd på den allvarlige mannen och kastade en skugga äfven öfver sonens lif. Vid dennes födelse var modern 45 och fadern 57 år gammal; han var då en ansedd och förmögen köpman, som uppfostrade sina söner i stränghet och gudsfruktan, för öfrigt en fantasirik och beläst man med stor begåfning, men tryckt af ett tungsinne, som sönerna ärfde och som fick ytterligare näring af den stränga uppfostran. K., som var född ”i det galna krisår, då så mången annan falsk sedel sattes i omlopp”, var enligt sin egen utsago sedan barnsben späd, gänglig och svag, i saknad af nästan hvarje betingelse för att äfven kroppsligt kunna gälla för en hel människa, jämförd med andra; han var tungsint och själssjuk, men egde stor klokhet (”antagligen för att jag ändå icke skulle vara alldeles värnlös”) och var i fråga om själsförmögenheter och ekonomiska förhållanden synnerligen gynnad. Han gick ut i lifvet med en ”nästan dumdristigt stolt hållning”, öfvertygad om, att man kan hvad man vill, och med en känsla af att andligt vara allas öfverman. Innerst var han dock ”eländigast af alla”, han kunde öfvervinna allt utom det tungsinne, som han knappt en dag var fri ifrån och som växte, ju mer själfmedveten han vardt och lärde rätt förstå de kroppsliga brister, den ”påle i köttet”, som han så ofta häntyder på i sina anteckningar. Genom sin öfverlägsna begåfning, sin förmåga att förställa sig och få skrattarna på sin sida, försvarade han sig mot de hånfulle och robuste kamraterna i Borgerdydskolen, där man blott lärde sig ”att lyda, att tiga vid den blodigaste orätt och att skrifva latin”. Ensam i sitt hem, gick han äfven ensam bland sina kamrater. 1830 vardt han student, tog året därpå ”anden eksamen” och började efter faderns önskan studera till präst, ehuru till en början resultatlöst. Väl respekterade K. sin faders tunga kristendom och delade hans vördnad för Mynsters predikningar, men hans personliga intressen voro filosofiskt estetiska studier — det var hegelska filosofiens glanstid i Danmark — och börjande publicistisk verksamhet. För dagspolitiken och de efter julirevolutionen följande frihetsrörelserna saknade han allt förstående, genomkonservativ och intelligensaristokrat som han var. K:s första bok, Af en endnu levendes papirer (1838), berör, i ett tungt och knutigt språk, som icke varslar om den blifvande geniale och bländande stilisten, åtskilliga samtida intellektuella frågor, men vänder sig egentligen mot H. K. Andersen och den af honom (t. ex. i ”Kun en spillemand”) gifna framställningen af det lidande, sentimentala snillet. Snillet jämrar ej, utan går som ett åskväder mot vinden, säger K. Efter faderns död fick K:s kristna tro ökad styrka; hvad han då erfor om faderns fattiga ungdomslif och våldsamma religiösa brytningar verkade på honom som en fruktansvärd jordbäfning; nu kände han, hvad han tidigt grubblat öfver, att det i hvarje släktled finns två eller tre människor, som offras för de andra, i det de begagnas till att genom ohyggliga lidanden uppdaga hvad som blott kommer andra till godo; hans lif borde vara ett sådant offer, borde riktigast användas till botgörelse. 1840 tog han teol. ämbetsexamen och 1841 magistergraden med en afhandling Om begrebet ironi, med stadigt hensyn til Socrates. Där finns både kraft och flykt öfver stilen och den förkärlek för indirekta meddelanden (den sokratiska metoden), som präglar hans mesta författarskap. Den tjuguåttaårige magistern stod väl rustad att träda in i lifvet som vetenskapsman och praktisk teolog. Men samtidigt hade han upplefvat det ”faktum”, som satt hela hans själslif i våldsammaste rörelse och hotat att spränga sönder honom, men som gjorde honom till författare, till religiös skriftställare och skald. Hösten 1840 förlofvade sig K. med en ung, lifsglad flicka af god familj, ”lätt som en fågel och djärf som en tanke var hon”. Han älskade henne högt, men snart kommo tviflet och själfplågeriet öfver honom: skulle hon kunna förstå och han töras låta henne dela hans tungsinnes tystnad? Vågade han med sin själsbeskaffenhet binda en ung kvinna vid sig? Skulle han öfver hufvud åtrå äktenskapet, han, som ”pålen i köttet” skulle hindra att ”realisera det allmänna”? Han ansåg som sin plikt att upplösa förbindelsen; för att skydda henne utmanade han det allmänna skvallret. Förtviflad och utpinad, nervös och söndergrubblad, for han hösten 1841 till Berlin för att studera och, framför allt, komma i själsjämvikt igen. Därmed frigjordes den väldiga bundna energien i K:s sinne. Han hade aldrig varit ung, nu vardt han skald, hvilket är en andra ungdom, säger han själf. Det skaldiska måste bli uttömdt, d. v. s. han måste dikta sig lös från det upplefvade genom att smälta om lif i konst. Men på samma gång kunde den religiösa grundådran i hans själ ej täppas till. Följden vardt ett öfverväldigande dubbelförfattarskap 1843—45, dels en religiös serie af 18 ”uppbyggliga tal”, utgifna under hans eget namn, tillegnade hans faders minne och riktade till ”den ensamme, den enskilde, som jag kallar min läsare” (redan här uppställer K. personlighetskrafvet och krafvet på det absoluta i religiös mening), dels samtidigt en estetisk och filosofisk-religiös alstring, som hör till danska litteraturens allra yppersta verk både innehållsligt och formellt: Enten — eller, et livsfragment, udgivet af Victor Eremita; Frygt og bæven, dialektisk lyrik af Johannes de Silentio; Gentagelsen, et forsög i den eksperimenterende psychologi af Constantin Constantius; Philosophiske smuler eller en smule philosophi af Johannes Climacus; Begrebet angst, en simpel psychologisk paapegende overvejelse af det dogmatiske problem om arvesynden af Vigilius Hafniensis; Forord af Nicolaus Notabene; Stadier paa livets vej, udgivne af Hilarius bogbinder och Afsluttende uvidenskabelig efterskrift af Johannes Climacus (från febr. 1846), som är denna series sista arbete. Hufvudskrifterna äro ”Enten — eller” och ”Stadier”. Enten — eller (—antingen —