eller”) är valet mellan en estetisk och en etisk lifsåskådning samt motsvarande sätt att lefva. Boken inledes med ”Diapsalmata”, strötankar eller rättare prosadikter, som än med bitande hån vända sig mot hvardaglighet och medelmåtta, än med vemodig ironi förkunna tillvarons värdelöshet och meningslöshet absolute sedt; det hela har till bakgrund K:s egen sönderslitenhet — hvilken vi kunna följa i hans efterlämnade noggranna dagboksanteckningar —, men förbereder samtidigt med medveten och glänsande konst de följande afhandlingarna, som skola åskådliggöra den konstnärligt skönhetsbestämda lifsåskådningen, den sinnliga genialitet, som blott kan uttryckas i musik och når sin höjdpunkt i Mozarts ”Don Juan”, som kräfver omväxling, emedan den icke tål att bindas i ett enskildt lifsförhållande (intet får binda eller förplikta); en följande afhandling skildrar den estetiska lifsåskådningens pessimism, hvarpå första delen kulminerar med novellen ”Forförerens dagbog”, där den blott skönhetsbestämda, medvetna och genomtänkta njutningsegoismen framställes med nästan djäfvulsk styrka i ett bländande språk, som suveränt öfvervinner alla hinder. Detta är ”A:s papirer”. I andra delen följa ”B:s papirer”, d. v. s. assessor Vilhelms af handlingar och bref om det etiska lefvernets företräde, enär det tager verkligheten som en uppgift efter frivilligt val och därigenom skapar innehåll och värde i stället för tomhet och lifsleda. Äktenskapet förhärligas som det velade bandet, från hvilket oändliga etiska värden utgå. I bokens slut antydes en tredje lifsåskådning, den religiösa, i en predikan ”Om det opbyggelige i, at for Gud have vi alle uret” med slutorden: ”blott den sanning, som uppbygger, är sanning för dig”, där vi ånyo möta K:s religiösa individualism. ”Stadier paa livets vej” fördjupar samma problem: estetisk-etisk-religiös, med större mogenhet, med en kraft i tanken och en stilens skönhet, som ej öfverträffats i den danska litteraturen. Från de besjälade afhandlingarna i ”Symposiet”, som ge afrundade bilder af den estetiska lifsuppfattningen, tvingas vi genom undersökningen ”Skyldig — ikke skyldig, en lidelseshistorie”, byggd öfver skalden-författarens egen tragiska kärlek, fram mot det religiösas absoluta kraf, mot den religiösa paradoxen. Därpå följer den mäktiga, djuptänkta ”Efterskrift”, där grundtesen uttryckligen framställes: uppgiften är ej att dryfta, bevisa eller försvara kristendomen, uppgiften är den enkla och oafvisliga i hur blir jag en kristen? I slutet af boken vidkännes K. alla pseudonymerna och betraktar därmed sitt författarskap som afslutadt; den gamla planen om ett prästgäll på landet hade åter trängt fram i hans sinne. Men då åstadkom en andra afgörande händelse i hans yttre lif författarskapets senare skede, en våldsam sammanstötning med det satiriska verkobladet ”Corsaren”, som utgafs af författaren Goldschmidt (se d. o.). Denna tidning utöfvade en i hög grad berättigad kritik af samtidens fördomar och enväldets trångsynthet, men var på grund af sina angrepp både fruktad och föraktad i hufvudstaden. K:s pseudonymer hade dittills varit fredlysta i tidningen, men nu angrep K. plötsligt bladet på ett, som han trodde, dräpande sätt: han kräfde att också bli utskälld i bladets spalter, det var hans rättighet att icke bli undantagen från landets öfriga betydande män, hvilkas namn smutskastades där. ”Corsaren” mottog utmaningen och genomhäcklade K:s väsen och privatlif hänsynslöst, men till stor glädje för den skandalhungriga allmänheten. Fast K. sökte bibehålla sin yttre oåtkomlighet, visa hans dagboksanteckningar, att angreppet pinade honom i åratal. Världen var icke blott lättsinnig, den var ond; sanningen kunde blott leda till martyrskap; mängdens åsikter äro värdelösa tillfällighets- eller vaneprodukter, och så är äfven deras förhållande till det religiösa, till kristendomen. Under denna tid sökte han lindring för sin sjukligt upphetsade sinnesstämning i ett religiöst författarskap och frambragte, medan kvalen söndersleto honom, ”det mest upphöjda, hvartill han någonsin nådde” (K. Kroman). Det är skrifterna Opbyggelige taler, Kærlighedens gerninger, Sygdommen til döden, Indövelse i kristendom (från 1847—51). Från samma tid härrör Synspunktet for min forfattervirksomhed (utg. efter K:s död), där han skärskådar sitt dubbelförfattarskap från en samlande religiös hufvudsynpunkt: det estetiska är handpenningarna, klingande mynt, hvarmed han tilltvungit sig uppmärksamhet för sina egentliga tankar och sin förkunnelse: kristendomen är den stora paradoxen, är det 50,000 famnars vatten, som du måste kasta dig ned i, kristendomen är det enda, men också det förfärligaste genom sitt kraf på allt och obetingad underkastelse. Mot detta obetingade stå så vanekristendomens slappa medelmåttighet och förgyllda elände. I några år teg K. därpå, men i hans inre glödde en eld, som snart skulle blossa upp med flammande, fanatisk våldsamhet. Anledningen var ett minnestal af Martensen öfver den nyss aflidne biskop Mynster, där denne bl. a. kallades ett led i den heliga kedja af sanningsvittnen, som sträcker sig genom tiderna från apostlarnas dagar. I flammande tidningsartiklar och i de 9 numren af flygbladet ”Öjeblikket” riktade K. under sitt lifs sista år ständigt våldsammare angrepp på ”den officiella kristendomen”, än fullt berättigade, än skjutande långt öfver målet i sin lidelsefulla ensidighet. För den sista resten af sitt fädernearf köpte han sig vård på ett sjukhus, där han inom kort afled, ej 43 år gammal. Man har med rätta kallat K:s lif "oändligt tragiskt". Samtiden uppfattade blott föga af det djupaste och bästa hos honom — hans uppslitande strid för personlig själffördjupning och religiös innerlighet — och förstod icke heller riktigt värdet af hans estetiska alstring. Om den sistnämnda äro nu alla ense: han är en af de originellaste och mest glänsande danske prosaförfattarna. Hans fantasistyrka och lyriska förmåga göra mycket af hans verk till dikter på prosa. Hans anseende som religiös tänkare är i ständigt stigande både i Norden och utanför denna. Räckvidden af hans betydelse är säkerligen ännu ej öfverskådlig. Folklig eller lättläst är han gifvetvis icke. Lättast tillgängliga äro hans estetiska skrifter (”Enten — eller”, delar af ”Stadier”). En viktig källa för begripandet af hans lif och gärning äro hans Efterladte papirer (8 bd). K:s namnteckning meddelas å pl. IV till art. Autograf. En utmärkt kritisk upplaga af K:s Samlede skrifter, utg. af A. B. Drachmann, J. L. Heiberg och H. O. Lange, utkom i 14 bd 1901—06. En