motsvarande uppl. af hans anteckningar är börjad af P. A. Heiberg och V. Kuhr (I, 1909). 1904 utgafs af H. Lund på grundval af K:s efterlämnade papper ”Mit forhold til hende” och af R. Meyer ”Kierkegaardske papirer”. — Af den mycket omfattande litteraturen om K. må framhållas G. Brandes, ”S. K.” (1877), V. Rudin, ”S. K:s person och författarskap” (1880), H. S. Vodskov i ”Spredte studier” (1884), H. Höffding, ”S. K. som filosof” (1892), Chr. Jensen, ”S. K:s religiöse udvikling” (1898), och Carl Koch, ”S. K.” (s. å.). 1. E. Ebg. 2. K. M. <img l>

Kierman [tjä'r-], Gustaf, politiker, grosshandlare, f. 1702 i Askersund, bragte sig upp genom drift, företagsamhet och ett skickligt begagnande af de nya förvärfsmöjligheter, som den ekonomiska politiken från midten af 1720-talet öppnade. Han vann tidigt anseende som en af Stockholms främsta grossörer och valdes 1738 af Stockholms borgerskap till riksdagsman. I förening med sin kollega T. Plomgren ingick K. med Frankrikes ambassadör det ”pactum turpe” att mot en viss penningsumma hålla borgarståndets röst till hans disposition och lyckades äfven trygga det franska partiets, hattarnas, öfvervikt i ståndet. Från denna tid är K. en af hattpartiets främsta förkämpar och en af borgarståndets inflytelserikaste ledamöter, hvars namn är nära knutet vid hattpartiets öden, framför allt dess ekonomiska politik. K. invaldes redan 1738 i sekreta utskottet, af hvilket han förblef medlem hela sin riksdagsmannatid (1738—62), insattes som fullmäktig i Manufakturkontoret och banken, tillhörde hattpartiets förtroenderåd och var en af dess främsta penningutdelare. Efter Plomgrens död valdes K. till talman i borgarståndet 1755 och 1760. Han var sedan 1757 handelsborgmästare i Stockholm och blef kort därefter direktör vid Ostindiska kompaniet. Hänsynslös och egoistisk, tvekade K. ej att begagna sin ställning till egen fördel. Han gjorde en mängd fördelaktiga köp af staten, afslöt förmånliga leveranskontrakt, öfvertog indragningen af statens franska subsidier och var, ehuru bankofullmäktig, en af bankens största låntagare, som själf hade fördel af pappersmyntets värdefall och nedsättningarna i räntan på banklån. Han var äfven en af de främste deltagarna i de beryktade växelkontoren (se d. o.) och riktade sig otvifvelaktigt äfven härvid på kronans bekostnad. Som en af hattpartiets mest framskjutna män fick han äfven dela dess fall. Han blef icke återvald till riksdagen 1765, och det segrande mösspartiets räfst drabbade K. tyngst af alla. Växelkontorens räkenskaper underkastades trots decharge af föregående riksdag en ny och hätsk granskning, som föranledde sekreta utskottet att sätta K. i mars 1765 i husarrest och i maj i allmänt fängelse. Vid K:s afförande dit måste soldater skydda honom mot massans raseri. Den allmänna förbittringen mot Växelkontoret vände sig hufvudsakligen mot K., den öfvermodige och med sin rikedom prålande uppkomlingen. Växelkontoret dömdes att ersätta den skada, som staten genom dess förvållande lidit, och som säkerhet belades bolagsmännens egendom med kvarstad. K. dömdes dessutom (19 nov. 1765) för tjufnad till 1 månads fängelse vid vatten och bröd samt till lifstidsfängelse på Marstrand. Den gamle nedbrutne mannen öfverlefde icke länge sin ekonomiska och moraliska ruin. Han dog i fängelset 15 nov. 1766 och begrofs 1767 i Riddarholmskyrkan i en graf, som han 1761 låtit upptaga åt sig. — Hans barn och styfbarn adlades 1770 ”för faderns förtjänster” och antogo namnet Kjerrmansköld. G. E. A. (L. S.) Kierulf [tjä'r-; om släkten K. se Kjerrulf], Otto Richard, norsk officer och statsman, f. 29 jan. 1825 i Kristiania, d. där 7 jan. 1897, blef 1842 sekundlöjtnant uti infanteriet och 1847 i artilleribrigaden samt utnämndes 1860 till öfverstelöjtnant och fälttygmästare. I nov. 1871 kallades han till statsminister och ordf. i norska statsrådsafdelningen i Stockholm; detta ämbete nedlade han, sedan den riksrätt, som stortinget tillsatt för att bedöma ministären Selmers ämbetsåtgärder och dess enskilda medlemmar, 17 mars 1884 afkunnat fällande dom. I maj s. å. blef han öfverste och fälttygmästare samt 1890 generalmajor och generalfälttygmästare, men måste 1 jan. 1897 på grund af sin ålder taga afsked. Som lärare vid Den militære höjskole (1851—60) utgaf K. i öfvertryck Forelæsninger over artillerividenskabens theoretiske del. Från 1854 var han under en längre tid en af redaktörerna af ”Militært tidsskrift” och skref där flera artiklar. O. A. Ö. Kiesel [kīṡ-], Konrad, tysk målare, f. 1846 i Düsseldorf, bosatt i Berlin, målar salongsgenrer och porträtt af sköna damer, utpensladt och sockersött, och har stort anseende. G—g N. Kieserit [kīs-] Reichardt, miner., vattenhaltigt magnesiumsulfat, Mg SO₄, H₂ O, vanligtvis i form af finkorniga hvita massor eller ock som stora monoklina kristaller i form af pyramider. Den förekommer vid Hallstatt samt i stora mängder vid Stassfurt, i saltlagrens öfre delar, ofta växellagrande med stensaltet. Af kieseriten framställes bittersalt. A. Hng. Kiesewetter [kīṡe-], Raphael Georg (adlad Edler von Wiesenbrunn), österrikisk musikskriftställare, f. 1773 i Mähren, d. 1850 nära Wien, var tjänsteman i österrikiska hofkrigsrådet och blef 1845 pensionerad som kejserl. hofråd. Redan från barndomen begifven på musikaliska forskningar, studerade han ännu 1803 generalbas och kontrapunkt för Albrechtsberger och Hartmann samt blef slutligen en auktoritet på musikhistoriens område, liksom senare Ambros, hvars morbror han var. Bland K:s många arbeten må nämnas Die verdienste der niederländer um die tonkunst (1828; prisbelönt skrift), Geschichte der europäisch-abendländischen musik (1834; 2:a uppl. 1846), Ueber die musik der neueren griechen (3 bd, 1838), Guido von Arezzo (1840), Die musik der araber (1842) och Galerie alter contrapunktisten (1847). A. L.* Kietz [kīts], Gustav von, tysk skulptör, f. 1826 i Leipzig, d. 1898 i Leschwitz vid Dresden, blef 1841 lärjunge vid akademien i Dresden, var