elev af Rietschel, utförde
Uhlandsstoden i
Tübingen,
Franz Schuberts monument i Stuttgart,
Faust och Mefistofeles (i sandsten, teatern
i Dresden) samt porträttbyster (Richard Wagner
m. fl.).
C. R. N.*
Kiev [kije'ff]. 1. Guvernement
i Lill-Ryssland, omgifves af guv. Tjernigov,
Poltava, Cherson, Podolien, Volynien och
Minsk. Areal 51,000 kvkm. Till sin natur är
K. ett slättland, som i s. öfvergår i den
sydryska stäppen och i n. fylles af stora
träskmarker. En märkbar höjning vidtager likväl
vid östra gränsen, där Dnjepr på sina ställen
flyter fram mellan 50 m. höga stränder och
skapar ett ganska pittoreskt landskap. Till
Dnjepr rinna Pripet, Teterev och Ross, som vid
sitt gaffelformiga utlopp omsluter en ö af
ansenlig storlek. Klimatet är, i synnerhet
där skog saknas, mycket torrt, men icke
hinderligt för kulturen. Årsmedeltemperaturen
är 7,1°, nederbörden 569 mm. De vanliga
fruktslagen samt valnöt, kastanje och melon
gå förträffligt. Jordbruket, som idkas på
mer än 3/5 af arealen, har sin tyngdpunkt i
stäppens fruktbara ”svarta jord” och producerar
spannmål utöfver det egna behofvet, och
odlingen af sockerbetan har lagt grunden
till guvernementets viktigaste industri. De
förträffliga betesmarkerna (16 proc. af arealen)
ge näring åt mycken boskap, hvilken i massa
afsättes ända till Petersburg. Utom socker lämnar
industrien hufvudsakligen brännvin, mjöl, kläde,
läder och tobak. Handeln, som h. o. h. ligger i
judarnas händer, har i spannmål och socker sina
viktigaste exportvaror. Befolkningen beräknades
1908 till 4,355,000 pers. (85 på 1 kvkm.),
hvaraf större delen lillryssar, 12 proc.
judar, 20,000 tyskar samt ett fåtal polacker
och litauer. K. erhöll sitt nuv. omfång 1796
och består hufvudsakligen af det forna polska
Ukrajna. — 2. Hufvudstad i ofvannämnda guv.,
på högra stranden af Dnjepr, midt emot Desnas
utlopp, består af tre delar, af hvilka Podol, den
egentliga handelsstaden, ligger omedelbart vid
floden och bildar öfvergången till förstäderna,
under det de mera aristokratiska Gamla K. och
Pesjtjersk upptaga den här öfver 100 m. höga
strandvallen, skilda genom den djupa ”dopdalen”,
där den hel. Vladimir skall ha döpt de förste
ryssarna. Trots sitt ojämna byggnadssätt företer
dock K. en präktig anblick genom sitt dominerande
läge och de många kyrkorna, af hvilka två utgöra
ryssarnas yppersta nationalhelgedomar. På
höjden af Gamla K. reser sig den hel. Sofias
katedral med 11 glänsande kupoler (se å fig.),
till sitt äldre parti stammande från 11:e
årh. och det förnämsta minnesmärke Ryssland eger
af bysantinsk byggnadskonst. Dess inre utgör en
verklig labyrint af pelare, hvalf och gallerier
samt gömmer de kievske storfurstarnas grafvar. I
katedralens närhet har metropoliten af K. sitt
residens. Marie himmelsfärdskyrkan, af samma
ursprung, är särskildt berömd för sitt höga,
med 10 klockor försedda torn. Från en senare tid (1744—67)
förskrifver sig den hel. Andreas’ kyrka,
hvilken är anlagd på stadens högsta punkt. Hela
antalet kyrkor uppgår till 88, af dem 81
grek.-katolska, 4 rom.-katolska, 2 lutherska
och 1 för raskolnikerna. Af stadens 10 kloster
må nämnas det med guld täckta Mikaelsklostret
samt det ryktbara Pesjtjerskaja- (d. v. s. det
af hålor fulla) klostret (se fig.), Rysslands
äldsta kloster, hvars vidtutgrenade krypta
hyser många helgongrafvar och årligen besökes
af hundratusentals pilgrimer. Lärda anstalter
äro Vladimirs-universitetet (förlagdt till
K. från Vilna 1833), med dyrbara samlingar
(omkr. 4,000 stud.), vidare akademi för det
andliga ståndet (från 1819), polytekniskt
institut (1898, omkr. 2,500 stud.), centralarkiv
för generalguvern. K., ett seminarium samt
flera gymnasier och militärskolor. K. är den
ryska sockerindustriens centrum samt har en
ganska betydande fabriksindustri i läder, talg
och mineralvatten.
Pesjtjerskajaklostret i Kiev.
I bakgrunden den hel. Sofias katedral.
Handeln, hvars hufvudvägar gå på Dnjepr och
Kursk—Odessa-järnvägen, har sin brännpunkt
i årsmarknaden i slutet af jan. Invånarnas
antal, som 1897 var 248,750, beräknades 1908
till 281,100. — Sagan omnämner K., ”modern
för Rysslands städer”, såsom grundlagdt redan
före Kristi födelse af greker och skyter; andra
uppgifter förlägga dess uppkomst till en senare
tid, 430 e. Kr. Före kristendomens införande
var staden medelpunkten för den gammalslaviska
afgudakulten och togs, efter upprättandet
af furstendömet K. (862) genom varjagerna,
af Vladimir den store till residensstad 998
samt nådde under hans son Jaroslav (1015—54)
höjdpunkten af sin storhet. Det var ”de
fyrahundra kyrkornas stad” och kallas af Adam af
Bremen ”Konstantinopels medtäflarinna”. Härskaren
i K. och dess område bar titeln storfurste
och hade öfverhöghet öfver de andre ryske
furstarna. 1169 eröfrades K. af furst Andrej af
Suzdal, sköflades och upphörde att vara Rysslands
hufvudort. Under de följande årh. sköflades
det upprepade gånger af tatarer och litauer. De
senares herravälde räckte till 1569, då K. kom
under Polen, hvarifrån det rycktes af ryssarna
1654. Peter den store lade 1708 grunden till
stadens nuvarande fästningsverk, hvilka utgöras
af ett citadell och en trängre fortgördel,
utanför hvilken under senare
