Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 11-12 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kilpikoski - Kilpisjärvi - Kilram - Kilring, sjöv. Se Mast. - Kilrush - Kilsbergen. Se Närke. - Kilskrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fienden emellertid fick förstärkningar under general
Michelson samt började bygga batterier, uppbrände
v. Numers bron och drog sig i god ordning tillbaka
den 6 mil långa vägen till Jorois.
L. W:son M.

Kilpisjärvi [kil-] 1. Kilpisjaure, sjö på
nordligaste delen af gränsen mellan svenska och
finska lappmarken, till en del belägen inom Karesuando
socken, är Muonios eller, såsom dess öfre del kallas,
Köngämäs källa.
(A. G. F.)

Kilram, boktr., en sorts järnram, i hvilken
”formen” (de i kolumner ställda typerna) förr fastgjordes
med kilar. Numera användes ett annat slags ram.

Kilring, sjöv.. Se Mast.

Kilrush [kilra’ʃ], sjöstad i irländska grefsk. Clare
(Munster), vid nedre Shannon. 4,179 inv. (1901).
Fiske, skifferbrott och hafsbad.
J. F. N.

Kilsbergen. Se Närke.

Kilskrift, de gamle babyloniernas och assyriernas,
af lodräta, vågräta, snedt ställda samt dubbla kilar
i de mest växlande förbindelser sammansatta skrift,
hvilken i en stor del af västra Asien återfunnits
inristad på forntida minnesmärken, såsom stenskifvor,
tegel, flersidiga lerprismor, cylindrar, lertaflor,
sigill, vikter, väggprydnader, bildstoder, obelisker, i
klippväggar o. s. v. Kilskriften, som, likt den
kinesiska, utvecklat sig ur en bildskrift, kommer, så
långt man nu kan se, från sumererna,
urinvånarna i Eufrats- och Tigrisdalen. Detta folk talade
ett agglutinerande språk, som man hänfört till den
turanska (ural-altaiska) gruppen, dock utan att fullt
bindande skäl kunnat anföras för denna
sammanställning. När Babylonien sedan eröfrades af de
barbariska semitiska stammar, som därefter blefvo de
egentlige babylonierna, eröfrades de själfva af den
gamla icke semitiska sumeriska kulturen och togo så
äfven kilskriften i arf. Denna, som hos sumererna
från början varit ideografisk (begreppsskrift) och
efter hand därjämte blifvit syllabarisk (stafvelseskrift),
bibehöll hos semiterna dessa egenskaper. I 9:e årh.
f. Kr. tillegnade sig några af Armeniens
stammar kring Van-sjön detta assyriska stafvelsealfabet.
Något senare kom det äfven till Elams (Susianas)
och Mediens, möjligen med sumererna
besläktade, urbefolkningar; i ettdera af dessa länder
(oafgjordt hvilketdera) utbildades kilskriften till ren
stafvelseskrift. När slutligen den babyloniska
monarkien störtades af Cyrus i spetsen för de ariske
perserna, blef det dessa förbehållet att utveckla
kilskriftens sista möjligheter. I deras händer
förenklades den till en bokstafsskrift med 40
skriftecken, analog med den sanskritiska. Föga mer än 200
år därefter krossades den achæmenidiska regentättens
storvälde af Alexander; redan då var kilskriften
stadd i aftyning. De yngsta säkra dokument, där
man funnit den nyttjad, äro några kontrakt från
arsaciden Mithridates den stores tid (d. 64 f. Kr.).
Den äldsta kilskriftstexten åter är inhuggen på en
gammalbabylonisk alabastervas i början af 4:e
årtusendet f. Kr. Kilskriften har alltså varit i bruk
bevisligen under omkr. 4 årtusenden och successivt
hos flera folk, vidt skilda till språk och härstamning.
Den eger världshistorisk vikt som uttrycksmedel för
de sumeriske urinvånarna i Eufrats- och Tigrisdalen
samt framför allt dessa länders semitiska forninvånare
där under tidsskeden, då deras mäktiga kulturstater
i mer än ett hänseende gingo i spetsen för mänsklig
odling (jfr Assyrien och Babylonien).


Kilskriftens egendomliga formelement betingades
af det material, till hvilket invånarna i dessa trakter
sågo sig hänvisade, då de ville för eftervärlden
uppteckna sina bragder och iakttagelser.
Syd-Babylonien är ett alluvialland, bildadt af Eufrats och
Tigris’ uppsvämningar, en ofantlig, jämn slätt, där
stenar äro högeligen sällsynta. I stället erbjuder
marken ett outtömligt förråd af bildbar lera, hvilken,
soltorkad eller, ännu bättre, bränd, lämnar ett
särdeles varaktigt material till byggnader och
krukmakeriarbeten. Dessa trakters ruinhögar vittna ock om,
i hvilken stor skala babylonierna visste att betjäna
sig af leran. Medan andra forntidsfolk i de flesta
fall inristat sina tidigaste skriftecken i sten,
nödgades babylonierna för samma ändamål välja leran;
denna vardt deras papper, och deras bibliotek
utgjordes af brända lertaflor. I taflor, cylindrar och
prismor af lera voro skriftecknen intryckta i den
ännu mjuka leran medelst trekantiga grifflar. Dessa
hade ingen spets, utan slutade tvärhuggna. De
höllos med högra handen, lutande mot höger; ett af de
tre hörnen i stiftets ena ända nedtrycktes lätt och
upplyftes omedelbart därefter,
hvarvid begripligtvis de
intryckta märkena antogo den å
vidstående fig. visade formen,
snarlik en kil, en pilspets,
med spetsen riktad åt höger
eller nedåt eller snedt öfver
taflan. Efter fornbabyloniernas föredöme skrefvo
äfven assyrierna på lera, men brukade därjämte sten,
i synnerhet alabaster. Kiltecknens form gjorde dem
onekligen föga bekväma för inhuggning i
alabasterplattor och bergväggar, men genom traditionens makt
bibehöllos de hos de folk, som närmast tillegnade sig
rent babyloniska kulturelement. I stenen inmejslades
medelst ett hvasst verktyg tecken, som efterliknade
stylusmärkenas form, och äfven i metall inristades
dylika.

Ett af de beundransvärdaste resultat, till hvilka
mänskligt skarpsinne och upptäckarsnille kommit,
utgör den i förra årh. försiggångna tydningen af
kilskriften. Redan de antika folken hade före inträdet
af vår tidräkning förlorat nyckeln till begripandet af
tecknen och de språk, som de återgåfvo. Efter denna
tid visste de västerländska folken ingenting om dessa
minnesmärken, ända till dess man på 1620-talet
började i Europa tala om de sällsamma tecken, som
resande sett på ruinerna af en fornpersisk
konungastad och af hvilka en eller annan rad emellanåt
offentliggjordes i någon resebeskrifning. Under
1600- och 1700-talen uttalades de mest skiljaktiga meningar
om tecknens ursprung och innebörd. Somliga
förklarade rent af, med Witte i Rostock, att de
härrörde från oräkneliga generationer maskar, som frätt
på stenen. Andra ansågo inristningarna vara h. o. h.
dekorativa. Infödingarna betraktade dem som
trolltecken. I allmänhet insåg man dock, att här voro
skriftecken, som afsiktligt inristats af människohand.
Men huru denna skrift skulle tolkas, därom hade
man ej en aning. Man hade icke här någon text
med bifogad öfversättning till ett kändt språk, såsom
på Rosettestenen (jfr Egyptisk skrift); icke
heller egde traktens vidskepliga infödingar någon
trovärdig arfsägen om upphofsmännen till
inristningarna. — Bland de förste, som egnade
kilinskrifterna en allvarlig uppmärksamhet, var Karsten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>