Niebuhr, historikern Niebuhrs fader. Som ledare af en vetenskaplig expedition till Arabien, hvilken Fredrik V af Danmark utrustade på 1760-talet, besökte han äfven ruinstaden vid Istakar, det forna Persepolis. Hans stora förtjänst var att noggrant afskrifva inskrifterna, och han försåg sålunda andra forskare med trovärdigt material för vidare forskningar. Genom förenade ansträngningar och iakttagelser kunde man utröna, att i dessa kilinskrifter funnos tre skriftarter, skilda genom det sätt, hvarpå de enkla kiltecknen voro sammanställda till grupper. Inskrifter i dessa tre slags stilar förekommo gärna tillsammans, följande hvarandra i en bestämd ordning, så att den skrift, som tycktes ega de enklaste teckengrupperna, alltid stod först. Man upptäckte vidare, att skriften måste läsas från vänster till höger, eftersom två identiska texter voro delade på olika rader. Man kunde äfven antaga, att vissa sneda kilar skilde orden från hvarandra. Vidare kunde en förteckning öfver den första skriftartens kilgrupper upprättas. De voro något öfver 40. — Naturligt nog vände sig tydningsförsöken främst till detta enklaste skriftsystem. Det afgörande steget vid dechiffreringen togs af den unge tysken G. F. Grotefend från Göttingen, då lärare i klassiska språk vid gymnasiet i Frankfurt am Main. I två korta inskrifter, som Niebuhr kopierat från dörrkarmarna till två fornpersiska ruinpalats i Persepolis, lyckades Grotefend 1802 genom en verkligt divinatorisk följd af antaganden och slutledningar läsa namnen på Hystaspes samt dennes son och sonson, de achæmenidiske perserkonungarna Dareios och Xerxes (se vidstående fig.).

Utvecklingsgången af Grotefends dechiffrering och de första kända kilskrifttecknen.

Grotefend fann sålunda, att teckengrupperna i denna första skriftart voro bokstäfver, icke stafvelser eller ord; tretton af dessa bokstafsvärden kunde han närmelsevis fastställa. Vidare påpekade han, i likhet med den tysk-danske teologen Münter, att zendspråket borde kunna ge oss nyckeln till dessa gamla kilskriftsurkunder. Detta var ungefär så långt Grotefend med sina begränsade språkstudier kunde komma. Hans upptäckter väckte oerhördt uppseende, men mottogos med misstro bland de lärde. Man vågade till och med ej trycka hans afhandling i det lärda sällskaps handlingar, inför hvilket han höll sitt föredrag. Ungefär samtidigt, alldeles oberoende af Grotefend, men med liknande hjälpmedel, nämligen egennamn, tolkades kilskriften af den vittre engelske officeren, sedermera sir Henry Rawlinson, som under militär tjänstgöring i Persien funnit och börjat studera kilinskrifterna på Behistan-klippväggen mellan Babylon och Ekbatana, där inskrifter, innehållande, som man nu vet, berättelser om Dareios’ krig, likaledes affattade på tre olika språk, äro inristade och där en mängd folk- och personnamn förekommer (se vidare Behistan). Öfver 20 år förgingo, utan att någon vågade fullfölja Grotefends förvånande rön. Det nästa egentliga framsteget i kilskriftforskningen förekommer i dansken R. Kr. Rasks afhandling om zendspråket (1826), där han till de förut tydda konunganamnen i de nämnda inskrifterna lägger släktnamnet achæmenid. Åter stod frågan på samma punkt ett årtionde, tills de framstående sanskrit- och zendforskarna fransmannen E. Burnouf och norrmannen Kr. Lassen, i synnerhet den senare, definitivt uttydde dessa skrifteckens språk. Genom den i Frankrike naturaliserade tysken J. Oppert samt engelsmannen E. Hincks fördes nu upptäckterna allt vidare, och tyskarna Th. Benfey, Fr. Spiegel m. fl. bidrogo till den fullständiga tydningen af denna första kilskriftsart. Man har åt densammas språk gifvit namnet fornpersiska och ser däri modern till den nuv. persiskan, medan zend-(avesta-)språket äfven blifvit kalladt fornbaktriska, emedan det antages ha haft sitt hem i Irans östligare trakter. Fornpersiskans kiltecken bildade ett alfabet af 40 bokstäfver, hvar och en sammansatt af högst 5 kilar, som (på ett undantag när) aldrig korsa hvarandra. En snedt ställd kil utgör gränsmärke mellan orden. Konsonanterna indelas i 2 klasser: de med vidhängande vokal a och de med vidhängande vokal i eller u. Detta är lämningar af den tidigare syllabariska karaktären; äfven finnas några ideogram kvar. Denna skriftart har ytterst sällan påträffats annat än i trilingvala inskrifter. — Först sedan tydningen af den första kilskriftsarten lyckats, kunde man tänka på att sprida ljus öfver de två andra, hvilkas hemlighetsfulla teckensystem tydligen voro mycket mer invecklade. Grotefend hade anat, att de texter, som i de persepolitanska inskrifterna åtföljde hvarandra, vare sig i lodräta kolumner eller i horisontala rader, återgåfvo samma innehåll, icke på samma språk i 3 olika alfabet, utan på 3 olika språk med hvart sitt alfabet. Genom att uppsöka de teckengrupper, som i de två senare texterna motsvarade första kolumnens nomina propria, borde man kunna leta sig till deras alfabet och därigenom efter hand till själfva språket. Det slag af skrift, som alltid på monumenten intager andra rummet, har uttydts förnämligast af dansken Westergaard, i två afhandlingar (1844 och 1854), samt