Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 13-14 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kilskrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Niebuhr, historikern Niebuhrs fader. Som
ledare af en vetenskaplig expedition till Arabien,
hvilken Fredrik V af Danmark utrustade på 1760-talet,
besökte han äfven ruinstaden vid Istakar, det
forna Persepolis. Hans stora förtjänst var att
noggrant afskrifva inskrifterna, och han försåg
sålunda andra forskare med trovärdigt material för
vidare forskningar. Genom förenade ansträngningar
och iakttagelser kunde man utröna, att i dessa
kilinskrifter funnos tre skriftarter, skilda genom det
sätt, hvarpå de enkla kiltecknen voro sammanställda
till grupper. Inskrifter i dessa tre slags stilar
förekommo gärna tillsammans, följande hvarandra i en
bestämd ordning, så att den skrift, som tycktes ega
de enklaste teckengrupperna, alltid stod först. Man
upptäckte vidare, att skriften måste läsas från
vänster till höger, eftersom två identiska texter voro
delade på olika rader. Man kunde äfven antaga, att
vissa sneda kilar skilde orden från hvarandra. Vidare
kunde en förteckning öfver den första skriftartens
kilgrupper upprättas. De voro något öfver 40. –
Naturligt nog vände sig tydningsförsöken främst
till detta enklaste skriftsystem. Det afgörande
steget vid dechiffreringen togs af den unge tysken
G. F. Grotefend från Göttingen, då lärare
i klassiska språk vid gymnasiet i Frankfurt am
Main. I två korta inskrifter, som Niebuhr kopierat
från dörrkarmarna till två fornpersiska ruinpalats i
Persepolis, lyckades Grotefend 1802 genom en verkligt
divinatorisk följd af antaganden och slutledningar
läsa namnen på Hystaspes samt dennes son och sonson,
de achæmenidiske perserkonungarna Dareios och Xerxes
(se vidstående fig.).

Utvecklingsgången af Grotefends dechiffrering och de första kända kilskrifttecknen.

Grotefend fann sålunda, att teckengrupperna
denna första skriftart voro bokstäfver, icke
stafvelser eller ord; tretton af dessa bokstafsvärden kunde
han närmelsevis fastställa. Vidare påpekade han,
i likhet med den tysk-danske teologen Münter,
att zendspråket borde kunna ge oss nyckeln
till dessa gamla kilskriftsurkunder. Detta var
ungefär så långt Grotefend med sina begränsade
språkstudier kunde komma. Hans upptäckter
väckte oerhördt uppseende, men mottogos med
misstro bland de lärde. Man vågade till och med
ej trycka hans afhandling i det lärda sällskaps
handlingar, inför hvilket han höll sitt föredrag.
Ungefär samtidigt, alldeles oberoende af Grotefend,
men med liknande hjälpmedel, nämligen egennamn,
tolkades kilskriften af den vittre engelske officeren,
sedermera sir Henry Rawlinson, som under militär
tjänstgöring i Persien funnit och börjat studera
kilinskrifterna på Behistan-klippväggen mellan Babylon
och Ekbatana, där inskrifter, innehållande, som man
nu vet, berättelser om Dareios’ krig, likaledes
affattade på tre olika språk, äro inristade och
där en mängd folk- och personnamn förekommer
(se vidare Behistan). Öfver 20 år förgingo, utan
att någon vågade fullfölja Grotefends förvånande rön.
Det nästa egentliga framsteget i kilskriftforskningen
förekommer i dansken R. Kr. Rasks afhandling
om zendspråket (1826), där han till de förut tydda
konunganamnen i de nämnda inskrifterna lägger
släktnamnet achæmenid. Åter stod frågan på
samma punkt ett årtionde, tills de framstående
sanskrit- och zendforskarna fransmannen E. Burnouf
och norrmannen Kr. Lassen, i synnerhet den senare,
definitivt uttydde dessa skrifteckens språk.
Genom den i Frankrike naturaliserade tysken J.
Oppert samt engelsmannen E. Hincks fördes
nu upptäckterna allt vidare, och tyskarna Th.
Benfey, Fr. Spiegel m. fl. bidrogo till den
fullständiga tydningen af denna första kilskriftsart.
Man har åt densammas språk gifvit namnet fornpersiska
och ser däri modern till den nuv. persiskan, medan
zend-(avesta-)språket äfven blifvit kalladt
fornbaktriska, emedan det antages ha haft sitt hem i
Irans östligare trakter. Fornpersiskans kiltecken
bildade ett alfabet af 40 bokstäfver, hvar och
en sammansatt af högst 5 kilar, som (på
ett undantag när) aldrig korsa hvarandra.
En snedt ställd kil utgör gränsmärke mellan orden.
Konsonanterna indelas i 2 klasser: de med vidhängande
vokal a och de med vidhängande vokal i eller u.
Detta är lämningar af den tidigare syllabariska
karaktären; äfven finnas några ideogram kvar.
Denna skriftart har ytterst sällan påträffats annat
än i trilingvala inskrifter. – Först sedan tydningen
af den första kilskriftsarten lyckats, kunde man
tänka på att sprida ljus öfver de två andra, hvilkas
hemlighetsfulla teckensystem tydligen voro mycket mer
invecklade. Grotefend hade anat, att de texter, som
i de persepolitanska inskrifterna åtföljde hvarandra,
vare sig i lodräta kolumner eller i horisontala rader,
återgåfvo samma innehåll, icke på samma språk i 3
olika alfabet, utan på 3 olika språk med hvart sitt
alfabet. Genom att uppsöka de teckengrupper, som
i de två senare texterna motsvarade första kolumnens
nomina propria, borde man kunna leta sig till deras
alfabet och därigenom efter hand till själfva språket.
Det slag af skrift, som alltid på monumenten intager
andra rummet, har uttydts förnämligast af dansken
Westergaard, i två afhandlingar (1844 och 1854),
samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>