engelsmannen E. Norris. Tecknen däri befunnos vara något öfver 100; det var alltså sannolikt ingen bokstafsskrift. I stället bekräftade sig Münters tidigare gissning, att hvarje tecken utmärker en stafvelse. Sådana stafvelser äro t. ex. ap, er, ik, la, su, ra. Språket har visat sig till sin grammatiska byggnad vara agglutinerande och liknar i detta hänseende den turanska gruppen (till hvilken höra turkarnas, magyarernas, finnarnas och lapparnas tungomål, förutom flera munarter i mellersta Asien). Flera forskare anse det, liksom de armeniska kilinskrifternas språk, besläktadt med de kaukasiska, särskildt georgiskan. Man har för densamma föreslagit benämningen medisk-skytiskt (l. proto-mediskt). Emellertid har A. Delatre i ett 1883 utkommet arbete bestridt denna af bl. a. J. Oppert i dennes viktiga arbete ”Le peuple et la langue des Mèdes” (1879) förfäktade åsikt, att den andra kilskriftartens språk vore fornmediska. Enligt Delatre är det i stället en elamitisk dialekt, och han anser å andra sidan intet tvifvel längre böra råda om, att mederna varit ett afgjordt ariskt folk. Detta forntidsmässiga språks hittills i dagen bragta litteratur inskränker sig till öfversättningar från de fornpersiska originalinskrifterna. Denna andra grupp anses vara det språk Cyrus, den nye eröfraren från Anšan med Susa som hufvudstad, talade, hvarför man kallar det nysusiska. Senare forskningar inom detta område ha i synnerhet bedrifvits af Weissbach i Leipzig. — De största svårigheterna företedde den tredje skriftarten, till följd af tecknens förvånande mångfald (man fann dem uppgå till ett antal af 400) och den skenbara, förvirrande godtyckligheten i deras användning. Emellertid sporrades de lärdes ifver mäktigt, då underrättelsen om den franske konsuln Bottas fynd i det forna Ninive nådde till Europa (1845). Han hade i de assyriske konungarnas palats jämte underbara bildverk funnit massor af inskrifter i en stilart, som öfverensstämde med den i tredje kolumnen af achæmenidinskrifterna. Till dessa sistnämnda texter vände man nu ånyo sitt studium, eftersom de tydligen måste bilda utgångspunkten. Redan de första ord man lyckades läsa utom nomina propria ådagalade det nyfunna språkets karaktär af semitiskt och nära besläktadt med hebreiskan. Det har sedermera visat sig vara systerspråk till denna och till arabiskan, arameiskan samt etiopiskan. Då nu dessa fynd gjordes i Assyrien, blef den vetenskapliga benämningen för det nya semitiska språket assyriska, och hela den nya vetenskapen kom att benämnas assyriologi, ehuru språket egentligen är babyloniska och vetenskapen rätteligen bör benämnas babylonologi. De gamle babylonierna benämnde det semitiska babyloniska språket akkadiska till skillnad från det gamla icke-semitiska språket sumeriska. Med allt skäl fick det därför en plats jämte nysusiskan och gammalpersiskan på perserkonungarnas inskriftstaflor, sedan dessa underlagt sig Nebukadnessars välde. — Som prof på kilgruppernas utseende återges här namnet Dareios i de tre alfabeten: fornpersiska:

(D - - a - - ra - - ja - - v - - - u - - - š) nysusiska:

(Da - - - ri - - - ja - - - va - u - uš) babyloniska:

(Da - - - - ri - - - - - ja - - - vuš). Genom skarpsinniga undersökningar af fransmannen de Saulcy, Hincks samt framför alla H.Rawlinson och Oppert fullföljdes upptäckterna rörande assyriskan, och de egenskaper man lärde känna hos skriften och språket voro delvis mycket öfverraskande. Ett betydande hjälpmaterial fick man i den långa, trilingvala Behistaninskriften (utg. af Rawlinson 1851). — Assyriernas skrift var icke som andra semitiska folks en konsonantskrift, hvars vokaler läsaren själf får ifylla, utan en stafvelseskrift (på samma sätt som japanernas, abessinernas m. fl. folks). Den eger icke blott såsom nysusiskan särskilda tecken för tvåljudiga, utan äfven för treljudiga stafvelser (ex. på babylonisk-assyriska stafvelser: al, el, il; ba, bi, bu;; kam, kar, kas; rak, man, nat, lam, lim, lub). Bland sällsamheter i den babylonisk-assyriska skriften väckte största undran den af Rawlinson upptäckta polyfonien (flerljudigheten), som innebär, att ett och samma tecken kan ha flera olika betydelser. Tecknet som lästes man, kunde också betyda niš; hade förutom ud, ut äfven värdena par, tam, lah, lih. Därjämte hade det förstnämnda tecknet som ideogram sakvärdet ”konung” (šarru) och siffervärdet 20, det senare vid sidan af sina nämnda ljudvärden sakvärdena ”sol”, ”ljus”, ”dag”, ”haf”, ”hvit” m. m. Olägenheten af denna flertydighet hos sina ideogram sökte babylonierna ofta afhjälpa genom att tillfoga ett s. k. fonetiskt komplement: efter ideogrammet skrefvo de sista stafvelsen i det ord, som detta skulle beteckna (ungefär så som vi vid våra ideogram, siffrorna, ofta tillfoga en uttalsfyllnad, t. ex. 4:de fjärde, 4:o kvarto). Äfven ideografiska determinativ brukades till ett begränsadt antal i den babylonisk-assyriska skriften. Hvarje mansnamn föregås (i den babyloniska liksom i den nysusiska texten) af tecknet [tecken], eg. manligt könsmärke, framför kvinnliga namn ett tecken, som tydligen utvecklats ur en realistisk könsbeteckning, hvarje lands namn af [tecken], eg. land, gudars af [tecken] (utveckladt ur det ursprungliga ideogrammet [tecken], bilden af en åttastrålig stjärna), gud. Sålunda buro äfven andra nomina propria m. fl. ord så att säga sin skylt på sig. En annan egendomlig omständighet, som varit till stor hjälp vid kilskriftens tolkning, är, att namn såväl som andra ord, som ena gången skrifvas rent fonetiskt med stafvelsetecken, vid andra tillfällen tecknas sammansatta af flera ideogram; detta mera högtidliga beteckningssätt var möjligt till följd däraf, att babylonisk-assyriska namn alltid utgjorde en hel sats samt innehöllo verkliga ord (t. ex. Belsasar: