Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 15-16 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kilskrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

engelsmannen E. Norris. Tecknen däri befunnos vara
något öfver 100; det var alltså sannolikt ingen
bokstafsskrift. I stället bekräftade sig Münters
tidigare gissning, att hvarje tecken utmärker
en stafvelse. Sådana stafvelser äro t. ex. ap,
er, ik, la, su, ra. Språket har visat sig till
sin grammatiska byggnad vara agglutinerande och
liknar i detta hänseende den turanska gruppen (till
hvilken höra turkarnas, magyarernas, finnarnas
och lapparnas tungomål, förutom flera munarter i
mellersta Asien). Flera forskare anse det, liksom
de armeniska kilinskrifternas språk, besläktadt med
de kaukasiska, särskildt georgiskan. Man har för
densamma föreslagit benämningen medisk-skytiskt
(l. proto-mediskt). Emellertid har A.
Delatre i ett 1883 utkommet arbete bestridt denna af
bl. a. J. Oppert i dennes viktiga arbete ”Le peuple et
la langue des Mèdes” (1879) förfäktade åsikt, att den
andra kilskriftartens språk vore fornmediska. Enligt
Delatre är det i stället en elamitisk dialekt,
och han anser å andra sidan intet tvifvel längre
böra råda om, att mederna varit ett afgjordt ariskt
folk. Detta forntidsmässiga språks hittills i dagen
bragta litteratur inskränker sig till öfversättningar
från de fornpersiska originalinskrifterna. Denna
andra grupp anses vara det språk Cyrus, den nye
eröfraren från Anšan med Susa som hufvudstad, talade,
hvarför man kallar det nysusiska. Senare forskningar
inom detta område ha i synnerhet bedrifvits af
Weissbach i Leipzig. — De största svårigheterna
företedde den tredje skriftarten, till följd af
tecknens förvånande mångfald (man fann dem uppgå
till ett antal af 400) och den skenbara, förvirrande
godtyckligheten i deras användning. Emellertid
sporrades de lärdes ifver mäktigt, då underrättelsen
om den franske konsuln Bottas fynd i det forna
Ninive nådde till Europa (1845). Han hade i
de assyriske konungarnas palats jämte underbara
bildverk funnit massor af inskrifter i en stilart,
som öfverensstämde med den i tredje kolumnen af
achæmenidinskrifterna. Till dessa sistnämnda
texter vände man nu ånyo sitt studium, eftersom de
tydligen måste bilda utgångspunkten. Redan de första
ord man lyckades läsa utom nomina propria ådagalade
det nyfunna språkets karaktär af semitiskt och nära
besläktadt med hebreiskan. Det har sedermera visat
sig vara systerspråk till denna och till arabiskan,
arameiskan samt etiopiskan. Då nu dessa fynd gjordes
i Assyrien, blef den vetenskapliga benämningen för
det nya semitiska språket assyriska, och hela den
nya vetenskapen kom att benämnas assyriologi, ehuru
språket egentligen är babyloniska och vetenskapen
rätteligen bör benämnas babylonologi. De gamle
babylonierna benämnde det semitiska babyloniska
språket akkadiska till skillnad från det gamla
icke-semitiska språket sumeriska. Med allt
skäl fick det därför en plats jämte nysusiskan och
gammalpersiskan på perserkonungarnas inskriftstaflor,
sedan dessa underlagt sig Nebukadnessars välde. —
Som prof på kilgruppernas utseende återges här namnet
Dareios i de tre alfabeten:

fornpersiska:

(D - - a - - ra - - ja - - v - - - u - - - š)

nysusiska:

(Da - - - ri - - - ja - - - va - u - uš)

babyloniska:

(Da - - - - ri - - - - - ja - - - vuš).

Genom skarpsinniga undersökningar af fransmannen de
Saulcy, Hincks samt framför alla H.Rawlinson och
Oppert fullföljdes upptäckterna rörande assyriskan,
och de egenskaper man lärde känna hos skriften
och språket voro delvis mycket öfverraskande. Ett
betydande hjälpmaterial fick man i den långa,
trilingvala Behistaninskriften (utg. af Rawlinson
1851). — Assyriernas skrift var icke som andra
semitiska folks en konsonantskrift, hvars vokaler
läsaren själf får ifylla, utan en stafvelseskrift
(på samma sätt som japanernas, abessinernas
m. fl. folks). Den eger icke blott såsom nysusiskan
särskilda tecken för tvåljudiga, utan äfven för
treljudiga stafvelser (ex. på babylonisk-assyriska
stafvelser: al, el, il; ba, bi, bu;; kam, kar, kas;
rak, man, nat, lam, lim, lub). Bland sällsamheter i
den babylonisk-assyriska skriften väckte största
undran den af Rawlinson upptäckta polyfonien
(flerljudigheten), som innebär, att ett och samma
tecken kan ha flera olika betydelser. Tecknet som
lästes man, kunde också betyda niš; hade förutom ud,
ut äfven värdena par, tam, lah, lih. Därjämte hade det
förstnämnda tecknet som ideogram sakvärdet ”konung”
(šarru) och siffervärdet 20, det senare vid sidan
af sina nämnda ljudvärden sakvärdena ”sol”, ”ljus”,
”dag”, ”haf”, ”hvit” m. m. Olägenheten af denna
flertydighet hos sina ideogram sökte babylonierna
ofta afhjälpa genom att tillfoga ett s. k. fonetiskt
komplement: efter ideogrammet skrefvo de sista
stafvelsen i det ord, som detta skulle beteckna
(ungefär så som vi vid våra ideogram, siffrorna,
ofta tillfoga en uttalsfyllnad, t. ex. 4:de fjärde,
4:o kvarto). Äfven ideografiska determinativ brukades
till ett begränsadt antal i den babylonisk-assyriska
skriften. Hvarje mansnamn föregås (i den babyloniska
liksom i den nysusiska texten)
af tecknet [tecken], eg. manligt könsmärke, framför
kvinnliga namn ett tecken, som tydligen utvecklats
ur en realistisk könsbeteckning, hvarje lands namn af
[tecken], eg. land, gudars af [tecken] (utveckladt ur det
ursprungliga ideogrammet [tecken], bilden af en
åttastrålig stjärna), gud. Sålunda buro äfven andra
nomina propria m. fl. ord så att säga sin skylt på
sig. En annan egendomlig omständighet, som varit
till stor hjälp vid kilskriftens tolkning, är, att
namn såväl som andra ord, som ena gången skrifvas
rent fonetiskt med stafvelsetecken, vid andra
tillfällen tecknas sammansatta af flera ideogram;
detta mera högtidliga beteckningssätt var möjligt till
följd däraf, att babylonisk-assyriska namn alltid
utgjorde en hel sats samt innehöllo verkliga ord
(t. ex. Belsasar:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>