Bel-šarru-uṣur,, ”Bel, skydda fursten”; Sanherib: Sin-ahe-irba, ”Sin ökar bröderna”). Man kan lätt förstå, att kilskriftsuttolkarnas undransvärda rön länge skulle upptagas med afgjord misstro. Lyckligtvis ha de dock från flera oväntade håll vunnit en mer än tillfyllestgörande bekräftelse. Redan under kilskriftstudiets äldsta tid läste Champollion på en alabastervas i ett franskt museum en hieroglyfkartusch, som han uttydde K-š-h-a-r-š-a (Xerxes). Öfver denna voro inristade några kilskriftsord, af hvilka det första alldeles öfverensstämde med Xerxes’ namn på den af Grotefend tydda persepolitanska inskriften; de öfriga återgåfvo samma grupps motsvarigheter i det nysusiska och det babyloniska alfabetet. På en i Venezia förvarad vas läste man Artaxerxes i samma fyra skriftarter. I Ninive har man hittat små lertaflor med texter, som återgifva samma innehåll i assyriska och feniciska bokstäfver, och äfven där ha assyriologernas tolkningar bestått profvet. Ytterligare intyg bjudas däraf, att det uttolkade babylonisk-assyriska språket fullkomligt fogar sig in i en förut känd språkgrupps organism samt att fakta, som äro oss bekanta från bibeln och forntida historiska skrifter, på ett märkvärdigt sätt styrkas och fullständigas af kilskriftsurkundernas berättelser. För att pröfva den assyriologiska vetenskapens halt sände The asiatic society i London 1857 afskrifter af en å 4 lerprismor från Kal‘a Šergat, det gamla Aššur, funnen, identisk text till kilskriftsforskningens fyra förnämsta dåvarande målsmän: Rawlinson, Hincks, Fox Talbot och Oppert, utan att någon af dem visste af de andres uppdrag. En månad därefter hade de insändt sina tolkningar, hvilka i allt väsentligt sammanstämde. — I det af Layard upptäckta kungl. biblioteket i Ninive påträffades en mängd teckenförklarande tabeller, syllabarier, som babylonierna och assyrierna själfva funnit nödigt upprätta öfver sitt inkrånglade alfabet. Undersökningen af dessa oskattbara syllabarier har besannat och gifvit fasthet åt många förut uppställda hypoteser samt naturligtvis gifvit ökad hjälp vid tolkningen. — Babyloniernas och assyriernas skrift dröjde kvar på ett äldre skede och var icke inrättad med tillbörlig hänsyn till språkets fonetiska utvecklingsgrad. Sumerernas gåtlika tungomål, hvilket i en senare tid fullständigt öfverflyglades af de underkufvande semiternas (babyloniskan och dess norra dialekt, assyriskan), hade betjänat sig af en i hög grad ideografisk skrift. Men när semiterna upptogo denna skrift, hvilken hade betecknat saken, ej ljudet, gjorde de det missgreppet att låta tecknen gälla som uttryck för både ljudet och saken, hvilket blef källan till deras skrifts stora lyten. — Den babylonisk-assyriska skriften har icke alltid nyttjat de kilformiga tecken, som sedan blefvo karakteristiska för densamma och gifvit den dess namn bland de nyare folken. Den hade ursprungligen varit en bildskrift, använd af de icke-semitiske urinvånarna, redan innan dessa (kanske från högländerna i Elam) vandrade åt v. till Babyloniens slätter. I tidens lopp bibehöllos endast ytterlinjerna af de ursprungliga afbildningarna efter föremål, och skrifmaterialet förorsakade, att kurvorna blefvo vinklar och räta linjer. Slutligen blefvo alla dessa räta linjer kilformiga, när man uteslutande begagnade trekantiga stift. Tecknens form undergick f. ö. äfven efteråt flera växlingar, syftande till förenkling genom bortkastande af öfverflödiga kilar. Så skiljer man inom de babyloniska kilinskrifterna på den gammalbabyloniska Hammurabiskriften, kassitskriften, nybabyloniska och senare utvecklade persiska kilskriftstecken. Inom den assyriska skriften finnes en liknande serie af utvecklingsformer. De arkaiska formerna nyttjades för högtidlighetens skull ofta på senare minnesstoder, palatsväggar o. d. — I många fall kan man följa tecknens utveckling ur bildskrift. Så hade det babylonisk-assyriska ideogrammet för ”hus”, [tecken], förut den lineära gestalten [tecken], ideogrammet för ”hand”, senare vanligen tecknadt [tecken], hade tidigare den fullständigare formen [tecken], ur ett äldre, lineärt [tecken], uppenbarligen bilden för en knuten hand med framsträckt tumme. Denna urtida bildskrifts förvandling till en stafvelseskrift påbörjades redan af sumererna, hvilkas språk gaf en osökt anledning därtill, i det att förlusten af slutljuden hade reducerat en stor del af ordförrådet till enstafviga ord. — Sättet, hvarpå de fornpersiska skriftecknen framgått ur den i Babylon gängse stilarten, har enligt Opperts åsikt varit följande: man utvalde en af de betydelser ett babyloniskt skriftecken kunde ha, öfversatte det på persiska och tog det persiska ordets begynnelseljud; detta (vokal- eller konsonant-) ljud fick tecknet sedan betyda. Enligt en af Deecke och Sayce framställd åsikt äro de persiska tecknen uppkomna blott genom direkt förenkling af likljudande babyloniska. E. F—t. (D. M.) Kilinskriftssamlingar, resultaten af de omfattande och ännu pågående gräfningarna i Eufrat- och Tigrisdalen (se Babylonien), finnas förnämligast i British museum (London), University museum (Philadelphia), Louvre (Paris), Königliche museen (Berlin) och turkiska statens museum i Konstantinopel. British museum eger det intressanta och värdefulla Aššurbaniapalbiblioteket (se Aššur-bani-apal). Philadelphiamuseet eger större delen af de till ett hundratusental uppgående kilskriftstaflorna, som Pennsylvania-universitetets expeditioner uppgräft i den gamla babyloniska tempelstaden Nippur (se Babylonien). Denna samling är enastående och oöfverträffad. Under det att Aššurbaniapalbiblioteket innehåller afskrifter af gamla babyloniska dokument, finner man i Philadelphiasamlingen gamla babyloniska originaltaflor, äfven sådana, som en gång i tiden blifvit afskrifna af Aššur-bani-apals skrifvare. Liksom British museum under de två sista årtiondena på grund af Aššurbaniapalbiblioteket varit den förnämsta dragningskraften, kommer hädanefter Philadelphia, i den mån dess kilskriftsskatter hinna ordnas och göras tillgängliga, att blifva en vallfartsort för kilskriftsforskare. I Paris förvaras de i det nuv. Telloh uppgräfda inskrifterna, i Berlin inskrifter från Babylon,