med förklaring af kilskriftstecken, ordlistor, grammatikaliska och paleografiska texter, kommentarer och bokkataloger. Dessutom finnas taflor, som behandla geografi, zoologi, botanik, mineralogi, medicin, matematik, och astronomi. Som folklitteratur kunna anföras djurfabler, ordspråk och sederegler. Kilskriftsspråklig litteratur. Kilskrift: Oppert, ”Expédition en Mésopotamie” (vol. II, Paris 1859), Delitzsch, ”Beiträge zur entzifferung der kappadokischen keilschrifttafeln” (1893) och ”Entstehung des ältesten schriftsystems” (1896—97), Taylor, ”History of the alphabet” (1900), Menant, ”Éléments d’épigraphie assyrienne” (1880), Amiaud och Méchineau, ”Tableau comparé des écritures babyloniennes et assyriennes” (1887), Thureau-Dangin, ”Recherches sur l’origine de l’écriture cunéiforme” (1898—99), Fossey, ”Manuel de l’assyriologie” (1904). Kilskriftens tolkning: Tegnér, ”Ninives och Babylons kilskrifter” (1875), Bezold, ”Ninive und Babylon” (1903), Rogers, ”A history of Babylonia and Assyria” (1900). För nybörjare: Delitzsch, ”Assyrische lesestücke” (4:e uppl. 1899—1900). Grammatik: Delitzsch, ”Assyrische grammatik” (2:a uppl. 1906), Meissner, ”Kurzgefasste assyrische grammatik” (1907, bäst för nybörjare), Ungnad, ”Babylonisch-assyrische grammatik” (1906). Lexika: Delitzsch, ”Handwörterbuch”, Muss-Arnolt, ”A concise assyrian dictionary” (engelska och tyska), Brünnow, ”A classified list of cuneiform signs”, Meissner, ”Seltene ideogramme” (1909). Litteraturöfversikt: Meyer, ”Die literatur der babylonier und assyrer”. Kilskriftstexter: British museum: Rawlinson, ”The cuneiform inscriptions of Western Asia” (vol. I—V), King m. fl., ”Cuneiform texts from Babylonian tablets” (vol. I—XXV), Philadelphia museum: Hilprecht, Clay, Ranke, Radau, Poebel, Myhrman, ”The Babylonian expedition of the university of Pennsylvania” (18 vol. utgifna), Louvre museum: de Sarzec, Henzey, ”Découvertes en Chaldée”, Scheil, m. fl. ”Délégation en Perse, Mémoires, etc.”, Thureau-Dangin, ”Recueil de tablets chaldéennes”, m. fl. privata texteditioner; Berlins museum: Reissner, Weissbach, Ungnad, m. fl.: ”Mitteilungen aus den vorderasiatischen sammlungen”, ”Wissenschaftliche veröffentlichungen der deutschen Orient gesellschaft” m. fl. Tidskrifter: ”Revue d’assyriologie” (Paris), ”Zeitschrift für assyriologie” (Heidelberg), ”Mitteilungen der deutschen Orient gesellschaft” (Berlin). För texter i omskrift och öfversättning samt arbeten rörande utgräfningar, historia, konst och religion se Babylonien. Kilskriftsforskare af hög rang, sedan de förnämste veteranerna Oppert, Menant, Rawlinson och George Smith skattat åt förgängelsen, äro Bezold (Heidelberg), Brünnow (Ithaca), Delitzsch (Berlin), Fossey (Paris), Harper (Chicago), Haupt (Baltimore), Hilprecht (Philadelphia), Hommel (München), Jensen (Marburg), King (London), Knudtzon (Kristiania), Lyon (Cambridge, Mass.), Meissner (Breslau), Pinches (London), Scheil (Paris), Tallquist (Helsingfors), Teloni (Florens), Thureau-Dangin (Paris), Weissbach (Leipzig), Winkler (Berlin), Zimmern (Leipzig), m. fl. — I Sverige blef kilskriftsforskningen allmännare känd genom professor E. Tegnérs populärvetenskapliga skrift ”Ninives och Babylons kilskrifter” (1875). Det vetenskapliga studiet införde emellertid först professor H. N. Almkvist (d. 1904), som vid redan framskriden ålder upptog denna nya vetenskap med beundransvärd energi och framgång. Han meddelade den första undervisningen i detta ämne i Sverige och uppförde det i studieplanerna för Uppsala universitet, där det numera ingår i fordringarna för examina i semitiska språk. D. M. Kilsnitt (ty. keilschnitt, steinschnitt), formandet af de stycken (hvalfstenar, hvalfkilar), af hvilka ett hvalf är sammansatt, äfvensom läran om lagarna därför. Se Hvalf. Kilsyth [kilsa͡i'th], stad i skotska grefsk. Stirling, 20 km. n. ö. om Glasgow. 7,292 inv. (1901). Gymnasium (academy). Bomullsindustri, kol- och järngrufvor samt stenbrott. J. F. N. Kil—Torsby järnväg, å hvars anläggande Kil—Fryksdalens järnvägsaktiebolag erhållit koncession, skall förbinda Kils station vid Nordvästra stambanan och Bergslagernas järnvägar med Torsby vid norra ändan af sjön Öfre Fryken. Järnvägen, som erhåller en längd af 77,45 km. och bygges normalspårig (1,435 m.), har beräknats draga en byggnadskostnad af 5 mill. kr., hvaraf hälften erhållits i statsanslag, och är afsedd att öppnas för trafik 1 sept. 1914. A. d’A. Kilung [ki-], japansk hamnstad. Se Kelung. Kilwa [kil-], Kiloa, Quiloa, namn på två hamnplatser i Tyska Öst-Afrika. 1. K.-Kivindje, hufvudstad i förvaltningsdistriktet K. (94,700 inv. 1903), på en alldeles flack strand med dåligt dricksvatten, stark nederbörd (1,000 mm.) och stor värme (26,3° i årsmedium). Omkr. 8,000 inv., hvaraf ett tjugutal européer. Ångbåtsstation. — 2. K.-Kisivani, kustplats 24 km. s. ö. om den föregående, på den lilla ön K. Omkr. 500 inv. K. är den äldsta utländska kolonien på östafrikanska kusten och har haft en arabisk-persisk period (987—1498), en portugisisk (1498—1698) och en yngre arabisk (1698—1826) samt har ännu intressanta byggnadsminnen från dessa tider. J. F. N. Kilwinning [kilωi'niȵ], stad i skotska grefsk. Ayr, vid floden Garnock. 4,440 inv. (1901). Ruiner af ett 1140 grundlagdt kloster, som förstördes 1561. K. anses vara det skotska frimureriets vagga, och dess loge, som säges blifvit stiftad af de arkitekter och murare, som byggde klostret, betraktas som moderlogen i Skottland. I närheten järnverket Eglinton. J. F. N. Kimavensi [ki-]. Se Kilima-ndjaro. Kimball [ki'mbəl], Richard Burleigh, nordamerikansk författare, f. 1816, d. 1892, studerade vid Dartmouth college, gjorde resor i England och Tyskland och bosatte sig sedan som praktiserande jurist i New York, från hvars lif han hämtade sina ämnen i bl. a. Saint Leger (1849), Undercurrents, Was he succesful?, To-day in New York m. fl. K. var en flitig medarbetare i periodiska skrifter. Kimberley [ki'mbəli], stad i Kapkolonien, West Griqualand. 1,260 m. ö. h., vid järnvägen mellan Kapstaden och Sambesi, 30 km. från floden Vaal. 34,331 inv. (1904). Staden har för sin uppkomst och betydelse att tacka de där 1867 och följ. år upptäckta diamantfälten och hette till 1871 Colesberg Copje. Sitt nuvarande namn har staden