fått efter dåvarande engelske kolonialministern, earlen af Kimberley (se Wodehouse). Redan 1876 hade 20,000 diamantgräfvare och en mängd infödda arbetare samt 4,000 diamanthandlande infunnit sig, men det växande djup, på hvilket man måste söka diamanterna, och dessas prisfall i Europa gjorde diamantsökandet föga lönande för enskilda arbetare. Från 1875 pågick därför ett mödosamt arbete att sammanslå de tusentals småaffärerna till stora kapitalstarka bolag. Till slut återstodo nästan endast två stora sammanslutningar, det af Cecil Rhodes och A. Beit ledda De Beers company och Kimberley central mining company, ledt af bröderna Barnato och W. Joel. Efter en våldsam finansiell tvekamp sammanslogos äfven dessa (1888) till De Beers Consolidated mines, hvilket jättebolag sedan dess behärskat hela diamantgrufindustrien i K. Antalet arbetare minskades betydligt, och därigenom nedbragtes utgifterna, men diamantpriset steg, då produktionen kunde regleras efter marknadsläget. De där funna diamanterna äro sällan fullkomligt färglösa, oftast vingula, men stora och af en vacker kristallform. Värdet af vid K. funna diamanter torde ej kunna beräknas mycket lägre än 100 mill. pd st. Omkr. 3,5 km. s. v. om K. ligger grufstaden Beaconsfield (se d. o. 2). Under boerkriget var K. 15 okt. 1899—15 febr. 1900 inneslutet af boerna. (J. F. N.)

Vaskningsmaskiner vid De Beers’ diamantgrufvor i Kimberley.

Kimberley, [ki'mbəli], earl af, adelstitel inom engelska släkten Wodehouse (se d. o.). Kimbrer [ki'm-]. Se Cimbrer. Kimchi [ki'm-], David, judisk lärd, af judarna vanligen kallad Redak (en sammandragning af ”r[abbi] D[avid] K[imchi]”), f. 1160 i Narbonne, d. efter 1235, var son af den judiske exegeten och religionsfilosofen Josef K. Af hans många arbeten äro de flesta af exegetiskt och några af religiös-polemiskt innehåll. De viktigaste äro hans utförliga hebreiska grammatik, Miklol (”fullständighet”; tr. 1532 i Konstantinopel)", och den hebreiska ordboken Sefer ha-schoraschim (Liber radicum; tr. andra gången 1490 i Neapel och senast 1838—47 i Berlin, i bearbetning af Biesenthal och Lebrecht). Denna ordbok var sedermera i århundraden mönstret för alla arbeten inom den hebreiska lexikografien; det har varit först vår tid förbehållet att öppna nya källor och uppställa nya system för det hebreiska språkets behandling. — Äfven K:s broder, Moses K., skref en hebreisk grammatik, Mahalach schebile ha-daat (Ledaren på kunskapens stigar; 1508 i Pesaro; flera uppl., bl. a. af Seb. Münster, med latinsk öfv., 1531). L. L.* Kimheden, kronopark i Malå socken, Norsjö revir och Västerbottens län, genom K. M:ts befallningshafvandes afvittringsutslag 10 dec. 1887 afsatt till kronopark af öfverloppsmark. Benämningen fastställdes af Kammarkollegium 13 okt. 1891. Areal 3,121 har med årlig af verkning af 1,840 träd. M—g. Kimito [ki-; fi. Kemiö]. 1. Skärsocken af Halikko härad och Piikkis domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. Landareal, jämte Dragsfjärd och Västanfjärds kapell 1,532 kvkm. Befolkningen, öfvervägande svensk, 12,778 pers., hvaraf i K. ensamt 6,414 pers. (1908). I K. brytes kalk. K. utgör med förenämnda kapell ett imperiellt pastorat af 1:a kl., Åbo ärkestift, Bjärno prosteri. — Inom socknen ligger Dalsbruk (se d. o.). Bekant från kriget 1809 är Sandö ström i K. 2. Friherreskap, som 5 febr. 1614 donerades åt rikskansleren A. Oxenstierna och då omfattade 119 3/4 mtl inom K. socken, men sedermera ökades 1 febr. 1619 med Nynäs gård (Nousis socken) och dess underlydande hemman samt 27 nov. 1627 med 11 bol i Kimito socken. Friherreskapet omfattade därefter något mer än 300 mtl. 1. A. G. F. 2. G. F.* Kimmerier [kim-]. Se Cimmerier. — Kimmeriska Bosporos. Se Bosporos 2. Kimolo [ki-], fordom Kimolos l. Cimolus, af västeuropéerna kalladt Argentiera, en af Cykladerna i grekiska arkipelagen, n. ö. om Milo, har en areal af 42 kvkm. och är mestadels kalt, utan källor samt föga odladt. Bekant är den s. k. kimoliska jorden, ett slags lera, hvilken ännu liksom i forntiden begagnas vid tvätt, valkning och badning. (J. F. N.) Kimon [ki-], grek. Κίμων lat. Cimon. 1. Atensk fältherre och statsman, son af Miltiades och den traciska furstedottern Hegesipyle. Den ”atimi” (förlust af medborgerliga rättigheter), hvilken hade drabbat Miltiades som insolvent statsgäldenär, öfvergick efter dennes död på sonen och vidlådde honom, till dess skulden betaldes af hans svåger, den rike Kallias. Efter segern vid Mykale (479) fick han jämte Aristides befälet öfver den flotta, som afsändes till de asiatiska farvattnen för att fortsätta kriget mot perserna. Efter ett hårdnackadt motstånd eröfrade han (476) den traciska fästningen Eion och kort därefter ön Skyros, hvarifrån han till Aten hemförde Theseus’ ben. De följande åren gåfvo K. tillfälle till nya bragder, bl. a. till eröfrandet af det traciska Chersonesos samt befriandet af flera grekiska städer på Mindre Asiens kuster. Slutligen besegrade han i en afgörande drabbning (troligen 470, enl. andra 465) vid mynningen af floden Eurymedon i Pamfylien den persiska öfvermakten både till lands och sjöss. I sammanhang med denna seger har man brukat ställa en af senare skriftställare omtalad, för perserna skymflig fred (den s. k. ”Kimoniska freden”), hvars historiska verklighet dock af nyare forskare på goda grunder betviflas. — Efter Themistokles’ landsförvisning (471) var K. den inflytelserikaste mannen i Aten. Efter att genom eröfringen af det traciska Chersonesos ha kommit i besittning af sina där belägna arfgods