bruka få rätt att exploatera mineralfyndigheterna i området, är det blott en tidsfråga, när dessa skola, mer än hittills skett, komma ut i världsmarknaden. Principen ”K. för kineserna” tillämpas alltmera och gör ytterligare koncessioner osannolika. Industri. Manufakturindustrien har i K. mycket äldre anor än i Europa. Kinesens tålamod i arbetet, hans snabba fattningsgåfva och skickliga handlag göra honom till en utmärkt handtverkare, och han söker i hvarje yrke åstadkomma konstverk. Emellertid ha hans arbeten, på få undantag, icke lyckats bibehålla sig i konkurrensen med europeiska maskinarbeten, hvilket tvungit honom att kopiera dessa, ofta på ett rent naivt sätt. Hvad det kinesiska handtverket under sin glanstid kunnat utföra, därom vittna de kinesiska konstindustrialster, som nu förvaras i Europas museer. Våra bästa arbetare äro ur stånd att fabricera bronsvaror, emaljer och porslinsvaror jämförliga med de gamla kinesiska. I industrialstrens målning, som oftast göres med växtsafter, äro kineserna ännu mästare, och de ega vissa färger, hvilkas tillredning icke är känd för främlingarna. Framför allt voro bronserna och porslinet den kinesiska konstindustriens triumf (jfr pl. V). Tillverkningen af bronsarbeten, i synnerhet kärl för kulten och som hedersskänker, stod högt redan i midten af 2:a årtusendet f. Kr. Ornamenten voro dels geometriska (meandern m. m.), dels själfständiga naturefterbildningar af berg, moln m. m. samt framställningar af sagodjur, såsom draken, enhörningen, fågeln fenix, hvartill långt senare genom buddismens inflytande kommo människofigurer och växtmotiv. Ypperst äro bronsarbetena från omkr. 1430 e. Kr. och Kang-hsis regering (1662—1722). Porslinstillverkningen har ej lika gamla anor; den synes ha uppkommit i K. under 800-talet. Då omnämnas hvita blåmålade vaser, och på 1200-talet öfverdrogs porslinet med färgade glasyrer. Rätt tidigt förekom det grå craquelé med nät af fina sprickor i glasyren. Vaslocken krönas ofta af fristående bisarra djur. Hufvudämne för porslinsmålningen bilda de naturalistiskt återgifna växtmotiven (jfr äfven fig. 11 å pl. till art. Keramik); ofta täckes ock ytan af osymmetrisk och godtycklig dekorering. Bottenfärger voro ej sällan grönt, brunt eller rosenrödt, det senare kommet i bruk under den ofvannämnde Kang-hsis regering, då det kinesiska porslinet nådde sin högsta blomstring. Därefter öfverflyglades det af japanernas. Urartningens början sammanföll med den stora exporten af s. k. ostindiskt porslin, som hufvudsakligen tillverkades i K., ofta efter europeiska teckningar samt i enlighet med smaken i de olika beställarnas länder (jfr Porslin). Numera lämnar porslinstillverkningen föga mer än fabriksvaror. Kineserna ega vidare en utomordentlig skicklighet i metallblandningar och förmåga att anpassa dem efter det afsedda ändamålet. I konsten att tillverka lackerade arbeten ha de, liksom på andra områden, varit japanernas lärare. Papperstillverkningen går tillbaka till år 153 e. Kr.; man använder härför hamp- och bambufibrer, pappersträdets (Broussonetia papyrifera) bast, bomull, mullbärsträdets bast, rotting, hafsalger, ris- och hvetehalm m. m. Kineserna äro skickliga skulptörer i trä och elfenben. Fyrverkeripjäser uppfunnos i K. och tillverkas där ännu i stor skala. I förfärdigande af sidentyg stå kineserna af ålder högt. I skeppsbyggnadskonsten ha de ej kommit långt. Den kinesiska junken (se Junk med fig.) saknar köl och är en dålig sjögångare, hvarför kinesiska köpmän föredraga att befrakta europeiska fartyg. — De kinesiske arbetarna betalas mycket mindre än de europeiske. Lönerna i Peking, Schang-hai, Kanton och Han-kóu växla emellan 35 och 70 öre per dag (à 11 arbetstimmar); för en tjänare betalas 20—30 kr. i månaden (i K:s inre med 7—15 kr.). Men å andra sidan kostar deras uppehälle per dag endast 25 à 30 öre (i K:s inre blott 15—20). — Den europeiska storindustrien har icke blott kastat sina alster in i K., utan äfven själf trängt in där. Det är den kinesiska staten själf, som kallat den till K. Europeiska ingenjörer och arbetare inkallades för att ombilda myntverken i Nanking, Peking, Tien-tsin och Kanton, arsenalerna i Tien-tsin, Schang-hai, Hoang-po (Whampoa), Nanking, Wön-tschóu, Fu-tschóu, kanongjuterier och vapenfabriker, att upprätta bomullsfabriker och mekaniska verkstäder etc., men sedan dessa verk varit i gång någon tid, ha kineserna trott sig kunna undvara utlänningarna, som afskedats. Under ledning af oskickliga eller brottsliga kinesiska ämbetsmän ha de nya inrättningarna därpå ofta gått förlorade. Enskilda affärsmän eller mandariner ha följt regeringens exempel, särskildt sedan genom freden i Shimonoseki införseln af maskiner blef frigifven. Så ha flera verkstäder af europeiskt mönster uppstått, särskildt inom textilindustrien. Bomulls- och silkesspinnerier och väfverier äro anlagda i Schang-hai, Kanton m. fl. st. 1909 funnos i K. omkr. 800,000 spindlar, som förarbetade omkr. 400,000 balar bomull. I de större städerna börja stora mjöl- och riskvarnar anläggas o. s. v. I Han-jang, nära Han-kóu, ligga stora järnverk, som förses med malm från de till japaner förpaktade grufvorna vid Ta-jeh, 10 mil därifrån. Handel. K:s märkligaste produkt, sidenet, kom genom mellanhänder till Europa redan under den gamla tiden, långt innan man visste, hvar det producerades. Under det arabiska väldets blomstringstid drefvo araberna liflig sjöfart på K., och på 500-talet seglade kineserna själfva både på Indien och ända upp till Eufrat. Inre oroligheter och andra förhållanden gjorde sedan, att kinesernas egna handelsexpeditioner upphörde, och deras handel blef passiv, såsom den i hufvudsak förblifvit ända till våra dagar. Efter de stora upptäckterna vid nya tidens början voro portugiserna det första folk, som handlade på K., där de ännu behållit en koloni, Macao. Något senare knöto spanjorerna från Filippinerna handelsförbindelser med K. Båda dessa folk undanträngdes på 1600-talet af holländarna, hvilka inom kort fingo farliga konkurrenter i engelsmännen. Det engelska ostindiska kompaniet, som på 1660-talet fått tillstånd att drifva handel på Amoy och på Formosa, flyttade 1684 sitt faktori till Kanton, som från denna tid var den enda för européer tillgängliga hamnen i Kina. Äfven andra länder började genom privilegierade ostindiska kompanier öppna sjöfart dit, bland dem äfven ett svenskt, grundadt 1731, som till början af 1800-talet upprätthöll en direkt och vinstgifvande handel på Kanton (se Ostindiska kompanier). 1834 upphörde det engelska kompaniets uteslutande privilegium på Kantonhandeln, och äfven andra engelska undersåtar fingo rätt att handla där. Därmed inleddes förvecklingar med England, som förde till det s. k. opiumkriget,