(li-pu), 3) den inre förvaltningen (min-tscheng-pu), 4) finanserna (tu-tschi-pu), 5) kulten (li-pu), 6) krigsärenden (lu-tschuen-pu), 7) rättsväsendet (fa-pu), 8) jordbruk, industri och handel (nung-kung-schang-pu), 9) kolonierna (lydländerna, li-fan-pu), 10) hofvet (nei-wu-pu), 11) kejserliga arkiven (tsong-jen-pu), 12) den allmänna undervisningen (siich-pu) och 13) kommunikationsväsendet (ju-tschuan-pu); astronomiska byrån (tschin-tien-tschien); vetenskapsakademien (han-lin-yan, se Hanlin), för vård af den klassiska litteraturen censorskollegiet (tu-tscha-juan), under hvilket lyda censorer i provinserna, dess medlemmar ha rätt att i hvarje ärende göra föreställningar hos kejsaren; kejserliga stallen (luan-i-wei) och revisionsdomstolen (ta-li-juan). Riksrådet (hui-i-tscheng-wu-tschu), som sammanträder endast vid vissa tillfällen, består af statsrådets medlemmar, medlemmarna i ”nei-ko” och ministeriernas presidenter. Det inrättades 1901. Ministerierna äro delade på byråer. Flottan står under vicekonungarna i Nanking och Tien-tsin, men det uppges, att ett marindepartement skall bildas. Den gamla bestämmelsen, att regeringsmyndigheterna skulle bestå af lika många mandschuer och kineser, upphäfdes 1901. — K:s första utrikesdepartement var tsung-li-ya-men, upprättadt 1861, hvilket 1902 ombildades till ofvannämnda ”wai-wu-pu”. — Alla civila och militära ämbetsmän, ofta sammanfattade under benämningen pé-kuan (”de 100 sysslorna”), tituleras kuang-fu, hvilket ord portugiserna öfversatte med ordet mandarin (korruption af sanskrit mantrin, rådgifvare), hvilken benämning alltså icke är kinesisk. Ämbetsmannahierarkien är delad i 9 rangklasser, hvilka utmärkas genom olika knappar på hattarna och genom broderier på bröstet. Då de adlas, tillfaller adelskapet endast deras förfäder; ärftliga titlar tillkomma endast Kong-fu-tses och kejsarnas ättlingar, men de senare kunna ej göra anspråk på statstjänst, om de ej aflagt nödiga examina. De enda familjer, som i någon mån likna Europas aristokrati, äro de, hvilka sedan århundraden, son efter fader, hört till rikets litterärt verksamma. Man må dock ej tro, att förtjänsten enbart bestämmer de kinesiske ämbetsmännens utnämning, tvärtom förekommer i K. i stor skala försäljning af sysslor. Att blifva provinsguvernör kostar 600,000 à 700,000 kr.; guvernören utnämnes för 3 år och skall på den tiden skaffa sig ersättning för dessa utgifter, medan hans lön är 15,500 kr. Dessutom åligger det honom att sörja för sina släktingars bästa. I dessa missförhållanden ligger ett af de största hindren för K:s ekonomiska utveckling. — 1906 sändes 5 kinesiska kommissarier till Europa (se fig. 4), för att studera dess förvaltning; enligt telegram från Schang-hai (febr. 1910) ha dessa förordat, att England skall vara förebilden beträffande sjöfarten, Tyskland och Belgien beträffande järnvägsväsendet och Danmark beträffande post och telegraf. — I sept. 1906 utlofvade kejsaren en folkrepresentation, så snart folket blefve moget därför, och i dec. 1908 utkom ett dekret, att riksförsamlingen skall sammanträda 1916. Lokalförvaltning. Af de 18 provinserna bilda 15 antingen hvar för sig eller förenade med andra generalguvernement, inalles 8, styrda af tsung-tu, i Europa kallade vicekonungar. Generalguvernementen äro Tschi-li och Sz’-tschwan, som hvar för sig bilda ett sådant, Liang-kiang (prov. Kiang-su, Ngan-hwéi, Kiang-si), Schen-kan (prov. Schen-si, Kan-su), Min-tsche (prov. Fu-kien, Tsche-kiang), Lian-kwang (prov. Kwang-si, Kwang-tung), Jüni-kwe (prov. Jün-nan, Kwei-tschóu), Hu-kwang eller Liang-hu (prov. Hu-pe, Hu-nan). De tre prov. Schan-tung, Schan-si och Ho-nan styras af själfständiga guvernörer (fu-tai); men äfven i de provinser, som lyda under en vicekonung, finnas guvernörer. Dessa utöfva såväl civil som militär myndighet. Hvarje provins delas i fu (under fut-sun), dessa i tschóu (under tao-tai), dessa i hien (hsien). Orden ”fu, ”tschóu” och ”hien” bruka vanligen läggas till det stadsnamn, där områdets styrelse har sitt säte. De primära kommunerna (pao och tou) äro till antalet 50 à 70 i hvarje hien. Dessutom delas provinsen i militärdistrikt (ting), hvarjämte vissa stammar af den icke kinesiska urbefolkningen bilda autonoma distrikt (tu-fu, tu-tschóu och tu-se). Peking, hufvudstaden, står under en särskild militär förvaltning, hvars jurisdiktion omfattar äfven den närmaste trakten. Guvernörerna, som ha alltför små truppstyrkor för att upprätthålla sin myndighet gentemot det talrika folket, måste taga hänsyn till dess åsikter. Väl fördrager detta mycket, men när dess tålamod är slut, samlas befolkningen till möten och beslutar att förjaga styresmannen. Man skickar honom en deputation för att meddela beslutet, en palankin med präktig eskort medföljer, och mandarinen har ingen annan utväg än att böja sig för folkets vilja. I byarna råder full kommunal själfständighet, familjefäderna välja en ordf., som utan ersättning sköter byns angelägenheter. I städerna gruppera sig familjerna på samma sätt kvartersvis; familjefäderna i hvarje kvarter bilda ett kommunalråd med vald ordf. (pao-tsching) och utse alla kommunala ämbetsmän. Ordförandena i dessa kvarterstämmor välja bland sig ombud för stadens gemensamma angelägenheter. Äfven vid sidan af de statsämbetsmän, som finnas i hvarje ”fu”, ”tschóu” eller ”hien”, stå folkvalda råd, som höras i alla frågor af någon betydelse. — En förbättring af lokalförvaltningen står på dagordningen och är utlofvad af kejsaren. Rättskipning. K:s strafflag (tat-sing) är mycket grym och lämnar fritt spelrum åt mandarinernas godtycke, hvilka just som domare äro mest fruktade. Tortyr af olika slag användes för att framkalla bekännelse, äfven af vittnen. Hårdt bestraffas icke blott juridiska brott, utan äfven brott mot moral och pietet. Domen afkunnas (fig. 6) efter en summarisk undersökning, advokater förekomma icke. För mindre brott är prygel (10—100 slag med bambu eller rotting) det vanligaste straffet, för svårare deportation, förvisning till aflägsna provinser, hårdt slafarbete och döden på olika sätt. Halshuggning är det vanligaste afrättningssättet, men äfven andra förekomma. Dödsstraffet skall dock bekräftas af stora rådet (kiun-ki-tschu). Under revolutioner och inbördes krig få provinsguvernörerna rätt att bestämma dödsstraff och begagna sig ofta hänsynslöst af denna rätt. Då Kanton angreps af engelsmännen 1855, berömde sig vicekonungen af att på 7 månader ha afrättat 70,000 människor. Egendomligt nog får den dömde anskaffa ställföreträdare för sig; en son får erbjuda sig att lida straffet för sin fader, men äfven en främmande kan åtaga sig både tortyr och straff