för en annan. Fängelserna äro usla hålor, där fångarna behandlas sämre än djur. För utlänningar gäller exterritorialrätten, d. v. s. de dömas icke af kinesiska myndigheter, utan af vederbörande konsul, efter det egna landets lagar både i civila och kriminella mål. Från konsuln får vädjas till hemlandets domstolar. Riksvapnet är en blå drake. Nationalfärgen är ockra-gult. — Om flaggan se flaggtaflan i bd 8. — Kina har en orden, Dubbla drakorden (se Ordnar). Litt.: Huc, ”L’empire chinois” (4:e uppl. 1862), Bastian, ”Die völker des östlichen Asiens” (6 bd, 1866—71), David, ”Natural history of North China” (1873), von Richthofen, ”China” (bd I, II och IV, 1877—85) och ”Schantung und Kiautschou” (1898), E. Reclus, ”Géographie universelle” (bd VII, 1882), J. H. Gray, ”China, a history of the laws, manners, and customs of the people” (1878), Simon, ”La cité chinoise” (1885; sv. öfv. 1890), F. Hirth, ”China and the roman orient” (1885), Bretschneider, ”Botanicon sinicon” (1882—92) och ”History of european botanical discoveries in China” (2 bd, 1898), R. K. Douglas, ”Confucianism and taouism” (1893), ”Society in China” (1894), Smith, ”Chinese characteristics” (1895; sv. öfv. 1890), Obrutjev, ”Aus China. Reiseerlebnisse” (2 bd, 1896), Hosie, ”Three years in Western China” (1897), Colquhoun, ”China in transformation” (1898) och ”The Overland to China” (1900), Madrolle, ”Les peuples et les langues de la Chine méridionale” (1898) och ”Chine du Nord” (1904), Isabella Bishop, ”The Yangtze valley and beyond” (1899), Brandt, ”Drei und dreissig jahre in Ost-Asien” (1901), R. Hart, ”These from the land of Sinim” (s. å., ny uppl. 1903), E. och O. Reclus, ”L’empire du milieu” (1902), med rik litteraturförteckning, Tiessen, ”China” (1902), W. F. Mayers, ”The chinese government” (1903), Hesse-Wartegg, ”Kina” (1904), Hardy, ”John Chinaman at home” (1905), Jernigan, ”China in law and commerce” (s. å.), Keane, ”Asia” I (1906), Ch. Denby, ”China and her people” (2 bd, s. å.), C. D. Bruce, ”In the footsteps of Marco Polo” (1907), P. H. Kent, ”Railway enterprise in China” (s. å.), Chevalier, ”Le Haut-Yantze” (1908), Morse, ”The trade and administration of the chinese empire” (s. å.), Lauterer, ”China, das reich der mitte, einst und jetzt” (1910), Journal of the China branch of the royal asiatic society, utg. i Schanghai sedan 1858, Christernsson och Key, ”Om Kina” (i Nationalekonomiska föreningens förhandlingar 1898). Historia (om K:s förhistoria se äfven Kinesisk arkeologi.) Att det kinesiska folket invandrat i sitt nuvarande land är säkert; af de folk, som före kineserna bebodde detsamma, finnas ännu några kvarlefvor. Hvarifrån invandrarna kommo, har varit föremål för gissningar. Med stöd af påstådda likheter mellan den äldsta kinesiska skriften och kilskriften ha några forskare förlagt kinesernas urhem till västra Asien, trakten af Kaspiska hafvet, där de skulle ha kommit i beröring med akkadernas kulturfolk. Mest antagen är dock Richthofens hypotes, att de urspr. bebott Tarimbäckenet och därifrån dragit mot ö. samt följt Hwang-hos bäcken till hafvet. Att kineserna i början varit ett nomadfolk, är otvifvelaktigt, men redan under inryckningen i K. ha de öfvergått till jordbrukare, en förändring, som genomförts på den gula jordens område (se sp. 32). Kinesiska folkets historia börjar med en mytisk tid, som sträcker sig ända till 2,264,777 år före den egentliga sagotidens början, d. v. s. till Huang-ti (2704 f. Kr.). Under denna mytiska period framträder ett par personligheter, som möjligen haft historiska förebilder: Fo-hi, som skall ha regerat 2852—2738 f. Kr. och säges ha uppfunnit skrifkonst, familjenamn och musikinstrument samt lärt människorna fiske och boskapsskötsel m. m., samt hans efterträdare Schen-nung, hvilken tillskrifves uppfinningen af plogen och jordbruket. Med Huang-ti (2704—2595 f. Kr.) börjar sagotiden, hvars regenter sannolikt äro historiska, om än deras bedrifter äro utsmyckade af folkfantasien, och som räcker enligt somliga till Hsia-dynastiens början (2205 f. Kr.), enligt andra till Schang-dynastien (1766 f. Kr.). Tidsåldern från denne kejsare till 2118 kallas ”Suh-yi”. Med kejsar Yau (2357—2258 f. Kr.) börjar den af Kong-fu-tse sammanställda äldsta rikshistorien, ”Schu-king”, som är stödd dels på historiska dokument, dels på äldre historier, af hvilka en, den s. k. Tsheu-shu (”bambuböckerna”), ännu är bevarad. Till Yaus regering förlägges sagan om en stor flod, som skall ha öfversvämmat landet. Under Yau och hans efterträdare Schun verkade den store ministern Jü, som utförde stora torrläggningsarbeten och företog vidsträckta resor i rikets alla delar, skildrade i Jü-kung (6:e d. af ”Schu-king”), en hufvudsakligen geografisk skildring af det dåvarande riket. Detta omfattade största delen af landet n. om Jang-tse-kiang samt prov. Hu-nan och Kiang-si s. om floden. Efter Schuns död blef Jü kejsare, den förste af dynastien Hsia (2205—1766 f. Kr.), hvilken räknade 17 kejsare, men en tid (2118—2079) var undanträngd af en usurpator Han-cho. Den siste kejsaren och hans gemål voro utsväfvande tyranner och afsattes. Därpå bestegs tronen af en småfurste Lü, en ättling af Huang-ti, som kejsare kallad Scheng-tang, grundläggare af dynastien Schang (1766—1122, efter 1401 äfven kallad Ying), som störtades af en länsfurste Ven-vang, grundläggare af dynastien Tschóu (1122—249). Det första säkra datum i K:s historia kan bestämmas genom en solförmörkelse, som egde rum 29 aug. 875 f. Kr. För att kunna ge furstendömen åt sina släktingar och åt ättlingarna af föregående kejsare delade Ven-vang riket i 72 feodalstater, hvilket medförde ständiga inre strider och centralmaktens försvagande. Däraf begagnade sig utländska fiender; tatarerna, som då första gången omtalas, gjorde härjande plundringståg långt in i riket. Det var under denna tid af inre förvirring, som K:s största filosofer, Lao-tse (604—517), Kong-fu-tse (550—478) och Meng-tse (Mencius; 371—289) lefde och verkade. De lyckades dock icke ingifva sina landsmän en bättre anda, utan oredan fortfor, ökad genom våldsamma tronstrider, ända till dynastiens utgång. Trots de inre missförhållandena utvidgades K:s område. Tschóu-dynastien störtades af den från nordvästra K. bördiga furstefamiljen Tschin (220—206 f. Kr.), hvars förste regent Schi-huang-ti (222—210), blef en af K:s största kejsare genom att göra slut på feodalväsendet och återställa rikets enhet. Han tillbakadref tatarerna till Mongoliets öknar och