utvidgade riket mot s. i det närmaste till dess nuv. gränser. Men han blef mycket impopulär bland de högre klasserna, emedan han lät förstöra de gamla klassiska skrifterna, hvaribland ”Schu-king”, som det uppgifves, för att icke de gamle kejsarnas ära skulle förringa hans egen, men troligare för att göra slut på den kritik af hans åtgärder, som stöddes på citat ur dessa skrifter. Redan kejsarens förfäder, som varit feodalfurstar i norra K., hade börjat genom murar befästa vissa delar af norra gränsen; Schi-huang-ti förenade dessa murar och förstärkte dem samt kan sålunda anses som skapare af kinesiska muren, som länge var ett värn mot öknens stammar. Han var den förste, som bar titeln Huang-ti (”högste herre”) i st. f. vang (”konung”), som hans företrädare kallat sig. Efter hans död reste sig de underkufvade länsfurstarna, hans son mördades, dennes brorson afsade sig regeringen, och makten togs af dynastien Han (206 f. Kr.—221 e. Kr.), hvars grundläggare, Liu-pang, en bondson, som svingat sig upp till ledare för en upprorsskara, måste bekämpa 36 medtäflare, innan han 202 blef ensam herre. Som kejsare antog han namnet Kao-tsu. Den glans, som under Han-dynastien hvilade öfver K., berodde säkerligen i hufvudsak på den andliga uppryckning, som Tschin-dynastiens store grundläggare framkallat, men som först nu bar frukt. De inre striderna voro slut, en kraftig och enhetlig ledning höll furstendömena tillsammans. Nya områden lades till riket, genomforskades och organiserades, den kinesiska kulturen trängde till grannländerna, i första rummet Korea (se bd XII, sp. 1445—46). Förbudet mot de klassiska skrifterna upphäfdes, och med ifver letade man tillsammans, hvad som ännu kunde finnas kvar af ”Schu-king” (dock lyckades man ej återfinna mer än 58 böcker af de 100, som verket från början omfattat). Den mest betydande regenten var Vu-ti (140—87 f. Kr.), som bl. a. införde den ännu bibehållna seden att med en devis (nien-hao) beteckna en längre eller kortare rad af år. Från Ming-dynastien har det varit sed, att kejsaren gifvit sin regeringstid endast en sådan devis, medan de förut växlade oftare. Äfven den ännu vanliga tidräkningen enligt cykler på 60 år, om ock för andra ändamål vanlig långt förut, började nu läggas till grund för tidräkningen. Vu-ti gaf riket en ny indelning i 13 provinser. En usurpator Vang-mang (9—24 e. Kr.) trängde för en tid undan Han-dynastien, men riket återvanns snart af en yngre gren af densamma. Det var under denna tid, som buddismen vann insteg i K. (under kejsar Ming-ti, 58—75 e. Kr.); Kong-fu-tses läror, som efter hans död mest fallit i glömska, blefvo genom Han-dynastiens furstar åter framdragna. En kinesisk general Tschang-kien trängde 139 f. Kr. ända till Oxus; han öppnade en fredlig handelsförbindelse med Tarimbäckenet och öfver Pamir med Persien. Äfven med Indien knötos handelsförbindelser. Kinas störste fältherre, Pan-tschau, eröfrade 70—76 e. Kr. hela Tarimbäckenet och framträngde på sin ålderdom (94 e. Kr.) ända till Kaspiska hafvet. Enligt de kinesiska annalerna skall han ha eröfrat 50 riken. Sålunda utbredde sig det kinesiska väldet längst mot v., samtidigt med att romarriket nådde sin östligaste utsträckning. Pan-tschau afsände en af sina underbefälhafvare till Rom, men denne förmåddes af parterna att vända om, och sålunda kommo icke de båda stora folken vid detta tillfälle i direkt förbindelse med hvarandra. Däremot omtala de kinesiska annalerna, att en romersk beskickning år 166 sjövägen ankommit till K:s dåv. hufvudstad Lo-jang (Ho-nan-fu). Äfven två senare sändebud från Rom (det sista 284) omnämnas i samma källor. — Snart förlorade kineserna sina besittningar i västra Asien (omkr. år 120), men de bibehöllo från denna tid en noggrannare kunskap om Västerlandet, än detta egde om K. — Redan århundraden tidigare hade K:s märkvärdigaste produkt, sidenet, trängt fram till Medelhafsländerna; det omtalas af bl. a. profeterna Esaias och Ezekiel; senare kallades det af grekerna seriskt tyg, och det okända folk, som tillverkade det, kallades serer, deras land Sera, Serica (af ett kinesiskt ord ser, siden). Genom Pan-tschaus fälttåg blef kännedomen om K. fylligare i Västerlandet. Särskildt framträdde detta hos geografen Marinos från Tyros, ur hvars skrift Ptolemaios gjort ett utdrag. Han har kännedom om landet Sina vid Asiens östra kust, men anser det vara ett annat land än Serica, hvilket han förlägger n. om Sina. Han uppräknar äfven flera berg, floder och städer i Serica. Sina kunskaper ha Marinos och Ptolemaios med all säkerhet fått från handelsresande, som besökt K., hvilket vid denna tid stod öppet för utländska resande. Under denna tid uppstod äfven liflig sjöfart mellan K. och södra Asien. — Han-dynastien utslocknade 221. Redan tio år förut hade K. efter ett längre inbördes krig sönderfallit i tre riken, Schu (västra K.), Vu (östra K.) och Vei (Ve, norra K.). Deras tid är fylld af inre strider, hvilka skildras i en berömd roman ”San-kua-chi” och därför blifvit allmänt kända bland kineserna. Den starkaste af dessa stater var Vei, som kufvade de båda andra. Från Vei utgick dynastien Tsin (265—420), hvars äldre gren (de västra Tsin) residerade i Lo-jang, medan den yngre (de östra Tsin, efter 317) bodde i Nanking. Tsin-kejsarna lyckades icke hålla staten tillhopa, utan småriken, delvis under tatariska härskare, uppstodo i olika delar, hvarför perioden kallas ”de 16 staternas tid”. Efter Tsin-familjens utslocknande sönderföll K. i en sydlig stat under Sung-dynastien (420—589) och en nordlig under Pei-Vei-dynastien, af tatariskt ursprung (386—589). Därefter enade Sui-dynastien (589—617) för en tid åter riket, ehuru nya småstater snart uppstodo. Sedan ättens siste regent mördats, tillvällade sig en ny dynasti, Tang (618—907), makten. Den förste Tang-kejsaren, Kao-Tsu (618—626), lyckades göra slut på alla småstaterna, så att han kunde lämna ett enadt rike åt sin son Tai-tsung (626—649), K:s störste kejsare. Under honom härskade lugn i det inre. De dittills fria stammarna vid södra kusten kufvades; i Central-Asien underkufvades åter hela Tarimbäckenet och uppdelades i fyra provinser, men äfven i Turan och i Iran erkände många stammar Tai-tsungs öfverhöghet. Slutligen funnos utom Central-Asiens gränser 16 underlydande konungariken och 72 furstendömen. Med Korea förde Tai-tsung ett långvarigt krig, som en tid efter hans död slutade med detta lands kufvande. (Om K:s betydelse för Japan se bd XII, sp. 1449, 1451.) Enligt kinesiska berättelser sträckte sig nu det kinesiska riket till Kaspiska hafvet i v., till Altai i n., till Hindukusch och Tibet i s.; sändebud kommo till Tai-tsung icke blott från de