flesta asiatiska folk, utan äfven från kejsar Theodosios (643) i Konstantinopel. Konst och vetenskap beskyddades, och skolor inrättades. Kejsaren lät genom en kommission granska och omarbeta rikets lagar, och den sålunda tillkomna lagredaktionen (som kan jämföras med kejsar Justinianus’ kodifiering af romerska rätten) ligger till grund för K:s hela efterföljande lagstiftning och äfven — ända till Japans omdaning under 1800-talet — för den japanska. Tai-tsung organiserade en stående här på omkr. 900,000 man, indelade riket i tio generalguvernement efter naturliga gränser, lät i Hsi-ngan (i prov. Schen-si) uppföra ett praktfullt residens och begränsade starkt de öfverdrifna privilegier och inkomster, som kejsarättens medlemmar till rikets skada förut åtnjutit. På Tai-tsungs tid kommo de förste kristne (nestorianske) missionärerna till K. och fingo 638 af kejsaren rätt att förkunna sin lära, hvilken vann snabb utbredning. Efter hans svage sons död regerade kejsarinnan Vu-hóu. Med Hsüen-tsung (712—756) kom åter en vis och kraftig regent på tronen; han lyckades afvärja de faror, som arabernas framträngande medfört för rikets västra delar. Hans tid — liksom hela Tang-dynastien — är den kinesiska diktningens guldålder. Under Hsüen-tsung lefde K:s berömdaste lyriker, Li-tai-peh. Vid midten af 700-talet inträder en vändpunkt i K:s historia. I de västra länderna hade väl kalifernas anfall tillbakakastats, men deras religion utbredde sig där och lossade småningom sambandet mellan Turan och K. Samtidigt började uppror och mongoliska infall härja landet. Omkr. 790 gick Tarimbäckenet åter förloradt; svaga regenter förlorade den ena provinsen efter den andra till upproriska ståthållare, och från 880 egde kejsaren själf icke mer än Ho-nan och Schan-tung. 907 utslocknade dynastien med sin tjugonde kejsare. — Under Tang-dynastiens glansdagar började kineserna åter segla på västra Asien, ända till Siraf, som var Bagdads hamn, men dessa färder upphörde dock snart. Därpå följde de s. k. Vu-tai (de fem dynastierna), hvilka regerade under korta tider efter hvarandra till 960. Då bestegs tronen af dynastien Sung (960—1295), som till 1127 behärskade hela K., men därefter var inskränkt till södra delen af riket, medan mongolerna innehade dess norra del. Dessa hade under Djingis-kan utbredt sitt välde öfver större delen af västra Asien. Efter hans död delades hans rike mellan hans söner, af hvilka den yngste, som blef familjens chef och kallades stor-kan, tog sitt residens i Karakorum (se d. o.), i norra Mongoliet, vid Selengas biflod Orchon, och härskade öfver den östligaste af mongolstaterna. Det var en af hans ättlingar, Kublai-kan, som eröfrade södra K., hvarefter hans rike omfattade hela K., Korea, östra Mongoliet och Tibet. Han egde dessutom öfverhöghetsrätt öfver Tonkin och delar af Awa. Detta rike kallades i Europa Kathay och blef där väl kändt genom Marco Polo (se d. o.), som 1275—92 stod i Kublai-kans tjänst och genomreste hans land i olika riktningar samt lärde känna det bättre än någon europé före eller efter hans tid. Mongolfurstarnas residens hade (1261) flyttats från Karakorum till Kan-balik (Peking), och K. var alltså centrum i det stora riket. Mongoldynastien, Juen-dynastien, hade eröfrat K. stycke för stycke, hvarför tiden för dess regeringstillträde uppgifves olika (1206, 1260, 1280 eller från Sung-dynastiens fall 1295). Den regerade till 1368. Dess märkligaste medlem var Kublai (kin. Schi-tsu, 1260—94). Han sökte eröfra äfven Japan, men den stora flotta, som han sände mot detta land (1281), förstördes (se bd XII, sp. 1460). Om hans vishet, rikedomar och blomstrande rike meddelade Marco Polo berättelser, som européerna icke kunde tro, ehuru de voro fullt sannfärdiga. Lugn och ordning härskade under hans tid, och hans politik sökte så mycket som möjligt lämpa sig efter kinesernas vanor och åskådningar. Den redan under Sui- och Sung-dynastierna påbörjade Kejsarkanalen blef fullbordad. Med Västerlandet stod K. på mongoltiden i lifligare förbindelse än någonsin förr eller senare ända in till 1800-talet. Redan före Marco Polo hade Piano Carpini (1246) och belgaren Rubruquis (1253) besökt stor-kanen i Karakorum. Franciskanmunken Johan af Monte Corvino kom 1294 till Kan-balik, där han byggde en kyrka, döpte tusentals personer och slutligen blef ärkebiskop med patriarks makt (1307). Hundratals munkar och präster följde efter honom, bland hvilka den berömdaste var Odoric från Pordenone. I än större antal ha europeiska köpmän landvägen kommit till K., och så rikhaltiga voro de uppgifter, som genom dessa resande kommo till Europa om det inre Asien och om K., att italienaren Pegolotti kunde utarbeta en mycket detaljerad resehandbok för vägen dit (omkr. 1340). Äfven Kublais efterträdare regerade i regel icke illa; särskildt sökte de vinna kineserna genom att intressera sig för deras litteratur samt genom att mildra skattebördorna, men de lyckades icke: minnet af den första eröfringens fasor stod i vägen härför. Tronstrider och palatsrevolutioner försvagade på 1300-talet alltmer Juen-dynastien och lockade de missnöjde kineserna till uppror. På 1340- och 1350-talen förekommo flera. Den förnämste upprorsledaren var Tschu-jüan-tschang, som, född i fattiga omständigheter, först varit buddistisk präst, därefter svingade sig upp till furste och 1355 eröfrade Nanking. 1368 antog han kejsartiteln. S. å. eröfrade hans generaler Peking, från hvilket den siste mongolkejsaren, Schun-ti, flydde ut till de stäpper, från hvilka hans förfäder kommit. Grundläggaren af den nya dynastien, Ming (1368—1644), kallade sig som kejsare Tai-tsu (1368—98) och underlade sig icke blott hela K., utan tvang äfven Korea och Annam att betala skatt; japanerna, som under mongolernas tid ofta härjat K:s kuster, besegrades i en sjöstrid vid Liu-kiu-öarna och tvungos till fred. Kejsaren bodde i Nanking. Han indelade riket i 13 provinser och hvar provins i fu, tschóu och hsien, hvilken förvaltningsorganisation ännu är bestående. Han spärrade K. för utlänningar, hvilket både afbröt trafiken med Europa och medförde kristendomens undergång i K. En följande kejsare, Tai-tsung (1403—24), förlade residenset till Peking, men inrättade två ministärer, en i Peking och en i Nanking. Kinesiskt inflytande var under 1400-talet stort äfven i kringliggande länder (jfr bd XII, sp. 1462—63); under 50 år betalade Ceylon skatt till K. Med mongolerna förekommo ofta gränskrig, och till skydd mot dem blef den stora muren ytterligare förstärkt. Under Ming-dynastien utvecklades kinesernas examensväsen, formalism och materialism samt den passiva själfbelåtenhet, som icke vill veta af några nyheter. På 1550-talet gjorde japanerna