svåra anfall vid nedre Jang-tse-kiang och i Fu-kien. Viktigare var dock ankomsten af européer. 1515 hade portugisen Perestrello sjövägen nått fram till Kina; 1517 kastade hans landsman Fernãdo d’Andrade ankar utanför Si-kiangs utlopp, hvarifrån han besökte Kanton. I följd af sitt oförsynta uppträdande blefvo dock portugiserna 1518 förbjudna att landa i K., och då en portugisisk ambassadör 1523 landsteg, blef han afrättad. Några år senare erhöllo de dock rätt att få grunda en koloni i Ning-po i Tsche-kiang, men sedan de åter börjat begå öfvergrepp mot kineserna, förstördes nybygget (1542 l. 1545), hvarvid 12,000 kristna, däribland 800 portugiser, skola ha dödats. Lika illa slutade en bosättning, som de fått göra i Tsüan-tschóu vid Fu-kien-sundet; där dödades 500 portugiser (1549). Bättre framgång hade de i försöken att knyta nya förbindelser med Kanton, hvars invånare hade fördel af denna handel. Vid Si-kiangs mynning uppstod på 1530-talet ett faktori i Macao, och än i dag är denna ort en portugisisk besittning. Med européerna kom äfven kristen missionsverksamhet åter till K. Af stor framtida betydelse var ankomsten af jesuiten Miguel Ruggiero till Kanton (1580), där han uppsöktes af sin ordensbroder Matteo Ricci, en af de förnämsta personligheterna i Österns missionshistoria. Han vistades först mest i Nanking, men vågade sig 1601 till Peking, där hans fina väsen och stora lärdom förvärfvade honom en mängd förnäma gynnare. Härigenom vann kristendomen sådana framsteg, att det väckte de konservative kinesernas bekymmer. Trots några försök att uttränga jesuiterna bibehöllo dessa sig, och de vunno under den följande dynastien än större betydelse. Med slutet af 1500-talet började svårigheter hopa sig för Ming-regenterna. Japanernas ansträngningar att eröfra Korea (1592—98) misslyckades delvis genom K:s inskridande, och K:s kejsare tog sig för att behandla Japans härskare som en lydfurste (se bd XII, sp. 1470—74, 1476). Svårare voro de ständiga anfallen från n. icke blott af mongoler, utan äfven af mandschuer. De senare hade redan 1616 gjort ett segerrikt infall i K., 1620 hade deras konung Ti-ning förklarat sig oberoende och 1633 satt sig i besittning af hela Liau-tung, 1629 kommo deras ströfkårer ända fram till Peking. I flera provinser framkallade hungersnöden uppror. En fribytarhöfding Li-tse-cheng intog 1644 Peking, sedan den siste Ming-kejsaren Hvai-tsung dödat först sina gemåler och döttrar, därpå sig själf. Li-tse-cheng lät utropa sig till kejsare, men tvangs snart af de anryckande mandschuerna att fly. Mandschuväldet (dynastien Ta-tsing 1644—nuv. tid). Mandschuernas konung Fu-lin antog som kejsare namnet Schi-tsu (och devisen Schun-tschi; se sp. 57; deviserna sättas hädanefter inom parentes efter kejsarnamnet) och regerade till 1661. Både mandschuiska och kinesiska generaler besegrade under de närmaste åren Ming-dynastiens anhängare och andra pretendenter. Många kineser flydde till ön Formosa, som 1625—62 tillhört holländarna, men där en sydkinesisk friskarechef Kvo-sching (bättre känd under det portugisiska namnet Koxinga) nu bildade ett eget rike (se Formosa). Ön återvanns dock 1683 och införlifvades i Fu-kien. Under de förste mandschukejsarna vunno jesuiterna sitt största inflytande i K. Schun-tschi lämnade den tyske jesuiten Ad. J. Schall i uppdrag att ombilda den kinesiska kalendern och gjorde honom till president för det astronomiska kollegiet. Schun-tschis son Sching-tsu (Kang-hsi, 1662—1722), ”hvilken intager en plats bland de störste furstar, som suttit på tronen” (Richthofen), gaf belgaren Verbiest samma ämbete och blef så tjusad af de öfverlägsne jesuiterna, att han hade en af dem, fransmannen Gerbillon, till sin intime vän och oskiljaktige följeslagare och medgaf 1692, att katolska religionen finge fritt utöfvas i K. Jesuiterna ha inlagt de största förtjänster om K:s geografiska genomforskande. 1655 utgaf M. Martini sin ”Novus atlas sinensis”, stödd på kinesiska arbeten, och äfven det näst följande stora arbetet om K., af fransmannen Du Halde (1735), hvilade på jesuiternas forskningar. Det viktigaste af deras verk är dock den stora kinesiska kartan. Kang-hsi hade 1708 lämnat dem i uppdrag att utföra en sådan, och redan 1718 var den färdig. Den omfattar utom K. äfven Mongoliet, Mandschuriet och Tibet. Den är väsentligen stödd på äldre kinesiska kartarbeten, som jesuiterna genom astronomiska ortbestämningar och mätningar sammanknutit och, där så varit möjligt, rättat. På denna karta hvilar än i dag hvarje karta öfver K. Huruledes striderna mellan jesuiterna å ena sidan samt franciskaner och dominikaner å den andra slutligen bröto de förres inflytande och gjorde ett slut på den kristna missionsverksamheten, är förr omtaladt (se sp. 48). Fullständigt förbjöds kristendomen 1723; dock tillätos äfven sedermera några jesuiter att stanna kvar i landet, där de användes i flerahanda uppdrag. Under Kang-hsi hade K. sitt första krig med Ryssland; det slutade genom freden i Nertjinsk (1689). Ryssland fick tillåtelse att årligen sända en karavan till Peking dels för handelsändamål, dels för att öfverbringa den tribut i skänker, som det åtagit sig att erlägga. 1660 fingo fransmännen och 1670 engelsmännen rätt att handla på K.; de senares handel inskränktes 1693 till Kanton. Kang-hsi sammanhöll med kraft sitt rike; genom en väl ordnad kurirpost möjliggjordes en stark centralisering af förvaltningen. Han var äfven stor gynnare af kinesiska litteraturen, förberedde den stora encyklopedien ”Chinting tuschu chi-tsching” i 5,020 bd (utkom 1725), och han utgaf det heliga ediktet, innehållande etiska och politiska regler. Under hans son Schi-tsung (Yung-tsching; 1723—35) började svåra förföljelser mot de kristne, hvilkas antal utanför Peking och Kanton skall ha uppgått till 300,000. Nya gränskrig med mongolerna slutade 1734 med Turkestans eröfring. 1727 fingo ryssarna rätt att hålla en ”andlig mission” på 10 ledamöter i Peking, genom hvilken Ryssland kunde få noggranna underrättelser därifrån. Han efterträddes af sin store son Kao-tsung (Chien- l. Kien-lung, 1722—95), under hvars regering riket och dynastien nådde sin högsta blomstring. Uppror i olika provinser nedslogos; med mongolerna fördes ett lyckligt krig, hvilket medförde stadga åt kinesernas välde i Tarimbäckenet, där furstarna i Chotan, Jarkand och Kaschgar tagit parti för mongolerna. 1769 besegrades Burma efter ett mångårigt krig och blef tributpliktigt, 1787—89 gick det på samma sätt för Annam. 1787—92 fördes ett krig med Nepal med samma resultat. Rikets gamla indelning i 13 prov. ändrades till den ännu bestående i 18 provinser. Genom en beskickning under