lord Macartney sökte engelsmännen fåfängt att få sina handelsförbindelser med K. utvidgade (1793). Det svenska ostindiska kompaniet, som 1732 öppnat direkt förbindelse med K., utvecklade en liflig och vinstgifvande verksamhet; många spår ha i den svenska litteraturen från denna tid lämnats af denna förbindelse genom resebeskrifningar (af Osbeck, Ekeberg, Wallenberg, Torén) och genom i arkiv bevarade anteckningar (särskildt af Braad). I slutet af 1700-talet torde den svenska exporten från K. ha varit en af de mest betydande. Kien-lung (d. 1799) afsade sig regeringen 1795 för att icke regera längre än farfadern. De många krigen hade bragt rikets finanser i oordning och gjort nya skatter nödvändiga. Oviljan häröfver bidrog till de uppror, som inföllo under den följande kejsaren, Yen-tsung (Kia-king, 1795—1820). Det farligaste af dessa framkallades af ett hemligt sällskap, Pe-lian-kiao (”den hvita vattenliljan”), hvars mål var att fördrifva den mandschuiska dynastien och hvars medlemmar två gånger gjorde attentat mot kejsarens lif. Därjämte ledo rikets kustprovinser och skeppsfarten genom plundringar af kinesiska sjöröfvare, som voro väl organiserade och slutligen stego till ett antal af 70,000 man. Mot utlandet visade sig regeringen öfvermodig; en rysk ambassadör afvisades 1806 vid gränsen, enär han ej ville knäfalla inför ett med guldtyg belagdt bord, och engelske ambassadören lord Amherst fick ej tillträde till Peking (1816), därför att han vägrade att underkasta sig en förödmjukande hyllningsceremoni inför kejsaren. 1815 förjagades alla katoliker. Kejsarens grymhet i förening med de svåra landsplågor (missväxt, öfversvämningar o. s. v.), som inträffade under hans regering, gjorde honom hatad, och han skall ej ha dött en naturlig död. Hans son och efterträdare, Hsuan-tsung (Tao-kuang, 1820—50), var en välvillig, rättvis och kunskapsrik man, men icke vuxen de svåra förhållanden, under hvilka han hade att verka. Den viktigaste tilldragelsen under hans regering var det s. k. opiumkriget mot engelsmännen 1840—42. Dessa hade sedan 1670 stått i förbindelse med K. genom ostindiska kompaniet, till hvars monopol handeln med K. hörde. Sedan 1693 var hufvudsätet för engelsmännens handel Kanton, där äfven andra främmande nationer (fransmän, österrikare, holländare, danskar och svenskar) hade handelsfaktorier. Européernas ställning i K. var denna tid i många afseenden obehaglig, och endast utsikten till vinst kunde locka dem till landet. Hvarken den ofvannämnda ambassaden under lord Macartney eller den under lord Amherst lyckades åt engelsmännen utverka större frihet i K. eller utvidgad handelsrätt. 1834 utgick ostindiska kompaniets monopol på den kinesiska handeln; denna blef fri, och lord Napier sändes till K. för att ha öfverinseende öfver den engelsk-kinesiska handeln och utöfva jurisdiktion öfver de i K. bosatte engelsmännen. Kineserna voro emellertid missnöjda öfver, att en utländsk ämbetsman med så vidsträckt myndighet anställdes inom deras land, och Napier samt hans efterträdares okloka uppträdande bidrog att förvärra saken, tills kineserna afbröto all handelsförbindelse med England. Den viktigaste importartikeln till K., på hvilken engelsmännen förtjänade ofantligt, var opium, en af Brittiska Indiens hufvudprodukter, hvars förbrukning grep alltmer kring sig, i synnerhet i K:s kustprovinser. Så infördes 1827—28 9,535, men 1835—36 26,818 kistor opium. Kinesiska regeringen hade redan på 1700-talet vidtagit åtgärder för att bekämpa denna för befolkningen i alla afseenden skadliga konsumtion, men detta ledde endast till en vidsträckt, af England understödd smyghandel. Kejsar Tao-kuang beslöt att med ens göra slut på all opiuminförsel och sände till Kanton guvernören Sin, som i mars 1839 fordrade, att allt opium i de engelska magasinen och på de engelska skeppen i hamnen skulle utlämnas. Den dåvarande engelske residenten därstädes, Elliot, uppmanade de engelske köpmännen att efterkomma denna begäran samt lofvade dem ersättning af engelska regeringen. Öfver 20,000 kistor opium till ett värde af 75 mill. kr. utlämnades och uppbrändes. Då samtidigt engelsmännen vägrade utlämna en landsman, som i ett slagsmål dödat en kines, utfärdade kinesiska regeringen förbud att sälja lifsmedel till engelsmännen såväl i Macao som i Kanton. Engelsmännen måste lämna Macao och begifva sig till Hong-kong, där kineserna gjorde ett angrepp på den engelska flottan och försökte förstöra den. Då förklarade engelsmännen (1840) krig; deras flotta blockerade Bocca Tigris (Kantonflodens mynning), förstörde Amoy och seglade till Pei-ho-flodens mynning för att lämna kejsaren i Peking den engelska regeringens depescher, hvilka guvernören i Kanton vägrat emottaga. Kejsaren lofvade sända en kommissarie till Kanton för att underhandla om fred, om den engelska flottan droge sig tillbaka dit. Amiral Elliot gick in därpå, och underhandlingarna började i slutet af nov., men drogos ut på längden af kineserna. Sedan Elliots efterträdare, commodore Bremer, i jan. 1841 intagit forten vid Bocca Tigris och i öfrigt tillfogat kineserna stor skada, slöts 20 jan. ett preliminärfördrag, enligt hvilket Kantons hamn åter öppnades samt engelsmännen fingo Hong-kong och 6 mill. doll. i skadeersättning. Tillika skulle en reglering af bägge makternas förhållanden till hvarandra ega rum. Men då detta fördrag ännu 24 febr. icke blifvit antaget af kinesiska regeringen, började fientligheterna ånyo. Ännu en gång ingicks vapenhvila; men då kineserna ej gjorde allvar med fredsunderhandlingarna, utan sammandrogo en här, ryckte öfverbefälhafvaren öfver den engelska landhären i K., sir Hugh Gough, mot Kanton och slog 25 mars en öfver 50,000 man stark kinesisk här. Han stod i begrepp att storma staden, medan engelska flottan eröfrade forten och uppbrände de kinesiska fartygen, då K. åter gjorde fredsanbud och 27 maj antog de förra fredsvillkoren med några modifikationer. Då engelsmännen 5 juni hade mottagit nästan hela skadeersättningen, drogo de sig tillbaka till Hong-kong; men det visade sig, att K. ej heller denna gång hade allvar med fredsförslagen, och engelsmännen sågo sig tvungna att gå mera kraftigt till väga. Engelska flottan lämnade 21 aug. 1841 Hong-kong, eröfrade Amoy, besatte den midt emot denna stad liggande lilla ön Kulang-su, intog under loppet af hösten, vintern och våren flera orter samt 19 juni 1842 Schang-hai. Då den slutligen i aug. hotade Nanking, såg K. sig tvunget att ingå fred. Denna slöts 29 aug. i Nanking på de villkor, att hamnarna Kanton, Amoy, Fu-tschóu, Ning-po och Schang-hai skulle vara öppna för alla nationer och att främmande konsuler skulle få bosätta sig där. Engelsmännen skulle