dessutom erhålla Hong-kong samt 21 mill. doll. i krigsomkostnader. I juli 1843 trädde det nya handelssystemet i kraft, och 9 okt. s. å. gjordes till fredsfördraget det tillägg, att europeiska köpmän skulle få arrendera och bebygga jord i de nämnda 5 hamnarna. 1844 slöts en liknande öfverenskommelse med Nord-Amerikas förenta stater, och s. å. ingicks en handels- och vänskapstraktat med Frankrike (ratificerad 25 aug. 1845), hvari bl. a. bestämdes, att missionärer skulle få uppföra kyrkor och skolor i de öppnade hamnstäderna och att de kristne skulle ha fri religionsöfning. I okt. 1848 slöt äfven påfven ett fördrag med K. Tao-kuang efterträddes af sin son, Ven-tsung (Hien-fung; 1850—61). Hans regering oroades af en mängd upprorsförsök, riktade mot mandschudynastien. Lämningar af det ofvannämnda sällskapet Pe-lian-kiao och flera liknande sällskap slöto det s. k. trefaldighetsförbundet. Med detta förenade sig anhängarna af tai-ping (”allmän jämlikhet”), en religiös sekt, som stiftats af en svärmisk byskollärare Hung-schu-tsuen (f. 1813), hvars förfäder beklädt höga ämbeten under dynastierna Sung, Juen och Ming, med hvilken senare familjen genom giftermål var befryndad. Hans lära var en fantastisk blandning af kristna, buddistiska och af honom själf uppfunna religionsbegrepp. (Bland hans lärare i kristendom var äfven svenske missionären Hamberg, se d. o.). Hedniska gudabilders och tempels förstöring betecknade sektens första uppträdande. Tai-pings anhängare voro underkastade sträng disciplin och fingo ej begagna opium eller spirituösa drycker; all egendom var gemensam, och många af lärorna präglas af en kristlig anda. Européerna kallade de ”främmande bröder”, medan de eljest i K. heta ”främmande djäflar” (jang-kvi-tso). Redan 1851 slogo tai-pings anhängare kejserliga trupper och eröfrade prov. Jün-nan. Hung-schu-tsuen lät utropa sig till kejsare med namnet Tien-wang, ”himla-konung” (dynastien kallades Tai-ping), gjorde våren 1852 ett eröfringståg mot n. och intog Vu-tschang-fu vid Jang-tse-kiang, hvarigenom han kom i besittning af en stor del af denna flod, och upproret spred sig öfver flera provinser. Han var nu herre öfver nästan allt landet s. om Jang-tse-kiang. I febr. 1853 drogo de upproriske sedermera in i det eröfrade Nanking, som befästes och gjordes till residens för deras dynasti. Efter denna tid drog sig tai-pings ledare tillbaka inom sitt palats’ murar, afsöndrad från sitt folk och overksam, medan hans generaler fortsatte striden. Hade han i stället snabbt marscherat mot Peking, är det ej omöjligt, att mandschudynastien förjagats. Den fick nu tillfälle att samla sina krafter. Med växlande lycka kämpade regeringens och tai-pings trupper i en mängd strider, hvarunder landet svårt härjades. Då de upproriske i jan. 1862 började belägra Schang-hai, medelpunkten för den kinesisk-europeiska handeln, och därigenom hotade Englands och Frankrikes intressen, förenade sig dessa makter om att komma den kinesiska regeringen till hjälp. Under vårens lopp fördref en engelsk-fransk armékår tai-ping från Ning-po och Schang-hai, medan engelska och franska officerare, bl. a. den sedan så ryktbare Gordon pascha, togo befälet öfver kinesiska truppafdelningar, och engelske kaptenen Osborne organiserade en flottafdelning för att tjänstgöra på floderna. 1863—64 eröfrades alla tai-pings fasta orter. Längst höll sig Nanking, men äfven denna stad måste efter en långvarig belägring och ett tappert försvar gifva sig, 19 juli 1864, sedan Hung-schu-tsuen uppbränt sig själf med sina kvinnor och skatter. Tai-ping hemsökte sedan som röfvare landet, men under loppet af 1865 undertrycktes tai-ping-sekten helt och hållet. — Under tiden hade kinesiska regeringen haft att utkämpa äfven ett krig mot England och Frankrike. De med dessa makter afslutna traktaterna blefvo nämligen ej samvetsgrant iakttagna (Kanton hade t. ex. ej blifvit öppnadt), och både kejsaren och folket voro ogynnsamt stämda mot utlänningarna. Anledningarna till krigets utbrott voro mord på en fransk katolsk missionär (juni 1856) samt tagandet af ett handelsfartyg, ”Arrow”, hvars kinesiska besättning af vice-konungen i Kanton, Yeh, fängslats under anklagelse för lagbrott, ehuru fartyget förde engelsk flagg (denna nedhissades och skymfades i flera mandariners närvaro i Kantons hamn, 8 okt. 1856). Vice-konungen afvisade högdraget engelske konsuln Parkes’ kraf på upprättelse för skymfen samt på att fördragsenligt få pröfva de mot engelska undersåtar, matroserna på ”Arrow”, framställda anklagelserna. Tvisten föranledde väpnadt ingripande af engelske amiralen sir M. Seymour, hvarigenom denne (29 okt.) tilltvang sig tillträde till Kanton, och ministären Palmerston beslöt i samförstånd med franska regeringen att betrakta dessa händelser som krigsanledning. (Om ”Arrow-affären” se närmare S. Lane-Poole, ”Sir Harry Parkes in China”, 1901.) Kriget förklarades af England och Frankrike 1857, Kanton intogs 5 jan. 1858, och den engelsk-franska flottan seglade till Pei-ho, förstörde några mindre fästningsverk och sände i maj 1858 en flottilj af kanonbåtar uppför Pei-ho-floden till Tien-tsin. 8 juni började fredsunderhandlingar, och 13, 15, 26 och 27 juni slöt K. fördrag med Ryssland, Förenta staterna, England och Frankrike. Kristendomen skulle tolereras i hela riket, konsulat upprättas i K., diplomatiska agenter ha rätt att infinna sig och bo i Peking, nya hamnar öppnas för handeln, segelfarten på Jang-tse-kiang blifva fri och främlingar, försedda med sin regerings pass, få resa i det inre af K. Något förut (28 maj 1858) slöt Ryssland en separattraktat med K., då det erhöll det kinesiska, på vänstra Amurstranden liggande Amurlandet. K. visade sig emellertid ej ämna hålla de ingångna förbindelserna, utan rustade sig till ett nytt krig och började fientligheterna med att beskjuta en del af den engelsk-franska flottan på Pei-ho-floden. De allierade makterna förstärkte sina stridskrafter, landsatte vid Pei-hos mynning 1 aug. 1860 25,500 man, eröfrade flera fästen därstädes, slogo kineserna vid Pa-li-kao och inryckte 13 okt. i Peking, där fransmännen intogo och på ett vandaliskt sätt utplundrade kejsarens sommarpalats. Finnande vidare motstånd fruktlöst, öppnade kineserna underhandlingar, hvilka i slutet af okt. ledde till fred (undertecknad af kejsaren 2 nov.) på samma villkor som i fördraget 1858, men med ökad krigsskadeersättning (60 mill. francs till England och 30 mill. till Frankrike). De engelska och franska sändebuden togo i mars 1861 sin bostad i Peking och i juli äfven Förenta staternas. — Under Hien-fungs son Ki-tsiang (Tung-tschi; 1861—75) fördes regeringen af två Hien-fungs änkor Tung-kong (östra