Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessutom erhålla Hong-kong samt 21 mill. doll. i
krigsomkostnader. I juli 1843 trädde det nya
handelssystemet i kraft, och 9 okt. s. å. gjordes till
fredsfördraget det tillägg, att europeiska köpmän
skulle få arrendera och bebygga jord i de nämnda 5
hamnarna. 1844 slöts en liknande öfverenskommelse med
Nord-Amerikas förenta stater, och s. å. ingicks
en handels- och vänskapstraktat med Frankrike
(ratificerad 25 aug. 1845), hvari bl. a. bestämdes,
att missionärer skulle få uppföra kyrkor och skolor
i de öppnade hamnstäderna och att de kristne skulle
ha fri religionsöfning. I okt. 1848 slöt äfven
påfven ett fördrag med K. Tao-kuang efterträddes
af sin son, Ven-tsung (Hien-fung; 1850–61). Hans
regering oroades af en mängd upprorsförsök, riktade
mot mandschudynastien. Lämningar af det ofvannämnda
sällskapet Pe-lian-kiao och flera liknande sällskap
slöto det s. k. trefaldighetsförbundet. Med
detta förenade sig anhängarna af tai-ping ("allmän
jämlikhet"), en religiös sekt, som stiftats af en
svärmisk byskollärare Hung-schu-tsuen (f. 1813),
hvars förfäder beklädt höga ämbeten under dynastierna
Sung, Juen och Ming, med hvilken senare familjen genom
giftermål var befryndad. Hans lära var en fantastisk
blandning af kristna, buddistiska och af honom själf
uppfunna religionsbegrepp. (Bland hans lärare i
kristendom var äfven svenske missionären Hamberg, se
d. o.). Hedniska gudabilders och tempels förstöring
betecknade sektens första uppträdande. Tai-pings
anhängare voro underkastade sträng disciplin och
fingo ej begagna opium eller spirituösa drycker;
all egendom var gemensam, och många af lärorna
präglas af en kristlig anda. Européerna kallade
de "främmande bröder", medan de eljest i K. heta
"främmande djäflar" (jang-kvi-tso). Redan 1851 slogo
tai-pings anhängare kejserliga trupper och eröfrade
prov. Jün-nan. Hung-schu-tsuen lät utropa sig
till kejsare med namnet Tien-wang, "himla-konung"
(dynastien kallades Tai-ping), gjorde våren 1852
ett eröfringståg mot n. och intog Vu-tschang-fu vid
Jang-tse-kiang, hvarigenom han kom i besittning af
en stor del af denna flod, och upproret spred sig
öfver flera provinser. Han var nu herre öfver nästan
allt landet s. om Jang-tse-kiang. I febr. 1853 drogo
de upproriske sedermera in i det eröfrade Nanking,
som befästes och gjordes till residens för deras
dynasti. Efter denna tid drog sig tai-pings ledare
tillbaka inom sitt palats’ murar, afsöndrad från sitt
folk och overksam, medan hans generaler fortsatte
striden. Hade han i stället snabbt marscherat mot
Peking, är det ej omöjligt, att mandschudynastien
förjagats. Den fick nu tillfälle att samla sina
krafter. Med växlande lycka kämpade regeringens
och tai-pings trupper i en mängd strider, hvarunder
landet svårt härjades. Då de upproriske i jan. 1862
började belägra Schang-hai, medelpunkten för den
kinesisk-europeiska handeln, och därigenom hotade
Englands och Frankrikes intressen, förenade sig dessa
makter om att komma den kinesiska regeringen till
hjälp. Under vårens lopp fördref en engelsk-fransk
armékår tai-ping från Ning-po och Schang-hai, medan
engelska och franska officerare, bl. a. den sedan så
ryktbare Gordon pascha, togo befälet öfver kinesiska
truppafdelningar, och engelske kaptenen Osborne
organiserade en flottafdelning för att tjänstgöra
på floderna. 1863–64 eröfrades alla tai-pings fasta
orter. Längst höll sig Nanking, men äfven denna stad
måste efter en långvarig belägring och ett
tappert försvar gifva sig, 19 juli 1864, sedan
Hung-schu-tsuen uppbränt sig själf med sina kvinnor
och skatter. Tai-ping hemsökte sedan som röfvare
landet, men under loppet af 1865 undertrycktes
tai-ping-sekten helt och hållet. – Under tiden hade
kinesiska regeringen haft att utkämpa äfven ett
krig mot England och Frankrike. De med dessa makter
afslutna traktaterna blefvo nämligen ej samvetsgrant
iakttagna (Kanton hade t. ex. ej blifvit öppnadt),
och både kejsaren och folket voro ogynnsamt stämda
mot utlänningarna. Anledningarna till krigets utbrott
voro mord på en fransk katolsk missionär (juni 1856)
samt tagandet af ett handelsfartyg, "Arrow", hvars
kinesiska besättning af vice-konungen i Kanton,
Yeh, fängslats under anklagelse för lagbrott, ehuru
fartyget förde engelsk flagg (denna nedhissades
och skymfades i flera mandariners närvaro i Kantons
hamn, 8 okt. 1856). Vice-konungen afvisade högdraget
engelske konsuln Parkes’ kraf på upprättelse för
skymfen samt på att fördragsenligt få pröfva de
mot engelska undersåtar, matroserna på "Arrow",
framställda anklagelserna. Tvisten föranledde väpnadt
ingripande af engelske amiralen sir M. Seymour,
hvarigenom denne (29 okt.) tilltvang sig tillträde
till Kanton, och ministären Palmerston beslöt i
samförstånd med franska regeringen att betrakta dessa
händelser som krigsanledning. (Om "Arrow-affären"
se närmare S. Lane-Poole, "Sir Harry Parkes in
China", 1901.) Kriget förklarades af England och
Frankrike 1857, Kanton intogs 5 jan. 1858, och den
engelsk-franska flottan seglade till Pei-ho, förstörde
några mindre fästningsverk och sände i maj 1858 en
flottilj af kanonbåtar uppför Pei-ho-floden till
Tien-tsin. 8 juni började fredsunderhandlingar, och
13, 15, 26 och 27 juni slöt K. fördrag med Ryssland,
Förenta staterna, England och Frankrike. Kristendomen
skulle tolereras i hela riket, konsulat upprättas
i K., diplomatiska agenter ha rätt att infinna sig
och bo i Peking, nya hamnar öppnas för handeln,
segelfarten på Jang-tse-kiang blifva fri och
främlingar, försedda med sin regerings pass, få resa
i det inre af K. Något förut (28 maj 1858) slöt
Ryssland en separattraktat med K., då det erhöll
det kinesiska, på vänstra Amurstranden liggande
Amurlandet. K. visade sig emellertid ej ämna hålla
de ingångna förbindelserna, utan rustade sig till
ett nytt krig och började fientligheterna med att
beskjuta en del af den engelsk-franska flottan på
Pei-ho-floden. De allierade makterna förstärkte
sina stridskrafter, landsatte vid Pei-hos mynning
1 aug. 1860 25,500 man, eröfrade flera fästen
därstädes, slogo kineserna vid Pa-li-kao och
inryckte 13 okt. i Peking, där fransmännen intogo
och på ett vandaliskt sätt utplundrade kejsarens
sommarpalats. Finnande vidare motstånd fruktlöst,
öppnade kineserna underhandlingar, hvilka i slutet
af okt. ledde till fred (undertecknad af kejsaren
2 nov.) på samma villkor som i fördraget 1858, men
med ökad krigsskadeersättning (60 mill. francs till
England och 30 mill. till Frankrike). De engelska
och franska sändebuden togo i mars 1861 sin bostad
i Peking och i juli äfven Förenta staternas. – Under
Hien-fungs son Ki-tsiang (Tung-tschi; 1861–75)
fördes regeringen af två Hien-fungs änkor Tung-kong
(östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
