kejsarinnan) och Tse-hsi (västra kejsarinnan), Tung-tschis moder, hvarjämte hans farbroder prins Kung (l. Kong) vid deras sida framstod som den egentlige regenten. Denne var en kraftig, klok och välvillig man, som sökte utplåna det hos kineserna rådande hatet mot främlingarna. Under loppet af få år slöt han handelstraktater och trädde i diplomatisk förbindelse med en stor del af de europeiska staterna. (Med Sverige hade K. redan 20 mars 1847 slutit en freds-, vänskaps- och handelstraktat.) Den bekante A. Burlingame (se d. o.) ställdes 1868 i spetsen för en stor kinesisk ambassad för att bringa K. i närmare förbindelser med Europa, besökte Washington, London, Paris, Haag, Stockholm, Köpenhamn, Berlin och Petersburg samt bragte öfverallt nya handelsfördrag till stånd eller emenderade förut ingångna. Emellertid rådde äfven efter tai-pings undertryckande (1865) oro i landet. Ett nytt uppror, kalladt hienfei (”de nordlige rebellerna”), grep omkring sig i flera provinser och kunde först 1870 fullständigt undertryckas, och ännu farligare rörelser uppstodo bland muhammedanerna i Jün-nan (se d. o.) och dunganerna i Dsungariet. — Den kinesiska befolkningens hat mot utlänningar fortfor ännu att ofta ge sig luft i blodiga våldsgärningar, särskildt mot missionärerna, men regenten, prins Kung, sträfvade redligt att hålla de ingångna fördragen, hvarigenom folkhatet riktades mot honom. En del af 1865 var han t. o. m. afsatt från sitt ämbete. Han icke blott knöt nya förbindelser med främmande stater, utan införde äfven europeiska inrättningar i K. Så inrättades 1868 i Peking ett polytekniskt institut, med franska och tyska lärare; telegrafförbindelse inleddes med Japan, Ryssland och Indien, och nya hamnar öppnades. 1873 öfvertog den unge kejsaren Ki-tsiang själf regeringen, men dog redan 12 jan. 1875. Han efterträddes af den 1872 födde prins Tsai-tien (Kuang-su; 1875—1908), en kusin till sin företrädare. Under hans omyndighet fördes regeringen till en början af de båda ofvan nämnda kejsarinnorna, men efter 1881, då Tung-kong dog, af Tse-hsi ensam. De sista spåren af de många upproren under den föregående tiden utplånades med Jakub begs död (1877), då Öst-Turkestan åter förenades med K. Kuldscha, som ryssarna besatt, återlämnades mot ersättning 1881. Förhållandet till utländska makter blef bättre, sedan K. upprättat sändebudsplatser i Petersburg, Berlin, London, Paris, Washington, Burma och Tokyo. Ett dekret af 30 juni 1875 förbjöd att kalla utlänningarna barbarer eller att ofreda kristna missionärer och de af dem omvände eller att förgripa sig på deras kyrkor. För de öfvergrepp, som icke desto mindre förekommo, gjorde regeringen ursäkter och gaf ersättning. På detta sätt tillfredsställdes Japan (1874) för plundringar af japaner på Formosa, England (1876) för mordet på en resande Margary och Tyskland s. å. för ett sjöröfvaranfall på ett tyskt fartyg, dock först sedan det sändt en flotta till de kinesiska farvattnen. I Förenta staterna, dit kineser i mängd emigrerat, uppstod vid samma tid en stark proteströrelse, i synnerhet i Kalifornien, mot deras inflyttning, och 1882 antog kongressen en lag, som för 20 år förbjöd denna invandring. Presidenten, som icke ville framkalla repressalier mot amerikanerna i K., godkände den dock icke, men 1884 utfärdades ett sådant förbud på 10 år, och 1892 blef det ytterligare skärpt. Af svårare beskaffenhet blef en tvist med Frankrike, hvilket höll på att bemäktiga sig Annam och Tonkin, som kineserna ansågo stå under K:s öfverhöghet. Fransmännen bemäktigade sig Song-kois delta, fördrefvo de kinesiska trupperna från Son-tai och Bac-ninh och tvungo Annam till underkastelse. Regeringen uppdrog nu åt vicekonungen Li-hung-tschang, K:s störste statsman under senare tider, att underhandla med fransmännen om dessa förhållanden, men då han insåg, att K. ingenting kunde göra däremot, lofvade han, genom fördraget i Tien-tsin (1884), att kineserna skulle utrymma Tonkin. Men oförmodadt anföllos fransmännen 23 juni s. å. vid Bac-lé af reguljära kinesiska trupper. Detta ansågs i Frankrike som traktatsbrott, och en fransk flotta under amiral Courbet sändes mot K., intog Fu-tschóu och förstörde flera krigsskepp, som lågo där, samt uppbrände arsenalen. Dessutom satte fransmännen sig fast på Formosa, hvarefter flera strider utkämpades dels där, dels på gränsen mot Tonkin, där fransmännen ledo ett kännbart nederlag vid Langson (mars 1885). Franska regeringen slöt nu under engelsk bemedling fred i Tien-tsin 9 juni 1885, hvari K. medgaf åt Frankrike öfverhögheten öfver Annam samt rätt att införlifva Tonkin som fransk koloni. — Dessa motgångar öfvertygade en mängd klarsynta kineser, att man måste söka införa i K. europeiska uppfinningar. I norra K. skapade Li-hung-tschang en krigsflotta och början till ett kustförsvar; i södra K. införde vicekonungen Lin-ming-tschuan (i Fu-kien och det därmed förenade Formosa) europeisk post och telegraf; han anlade industriella verk och grep sig an med järnvägsbyggande. Men finansiella svårigheter och motstånd från det konservativa partiet, som hade sitt stöd i kejsarinnan Tse-hsi, tvang honom att afgå (1891), och s. å. förstördes den redan färdiga järnvägen Schang-hai—Wu-sung. — En mot de kristne riktad fientlig rörelse i Jang-tse-kiang-dalen, anstiftad enligt påstående af ett hemligt sällskap Ko-lau-hui, blef genom de utsände ambassadörernas energiska ingripande snart kväfd (1891), men rörelsen skulle snart åter bryta ut. — Vid denna tid började Korea-frågan träda i första rummet i K:s yttre politik. Korea var ett kinesiskt lydland, spärradt för andra makter, men redan 1876 hade Japan genom en traktat tillförsäkrat sig rätt att drifva handel i några af dess hamnar. Japanerna ådrogo sig dock snart koreanernas hat, och 1882 och 1884 utbröto mot dem riktade upplopp, som måste nedslås af kinesiska trupper; äfven Japan hade sändt trupper dit. Då lugnet 1885 var återställdt och de båda makterna återkallade sina trupper, ingingo de en öfverenskommelse att, om ett inskridande mot Korea åter blefve nödvändigt, skulle den ena makten i god tid därom underrätta den andra. 1894 utbröt ett allvarligt bondeuppror i Korea, ledt af Tong-hak-sekten och riktadt mot regeringen, som leddes af drottningen, hvars främste rådgifvare var den kinesiske gesanten i Söul, Juan-schi-kai. Då regeringstrupperna blifvit slagna af de upproriske, ditsände K. 3,000 man under general Yi och underrättade därom Japan. Detta land protesterade mot, att K. i nämnda notifikation kallat Korea sin vasallstat, och skickade likaledes trupper till Tsche-mul-p-ho samt förklarade 14 juli 1894, att det skulle anse vidare kinesiska truppsändningar som