Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en fientlig handling. 23 juli besatte japanska
trupper palatset i Söul och gjorde slut på
drottningens regemente; 25 juli sköt en japansk
kryssare ett kinesiskt transportfartyg i sank,
och 1 aug. förklarade Japan krig mot K. Efter en
rad japanska segrar, som väckte oro i Europa och
framkallade en intervention till K:s fördel, nödgades
K. sluta fred i Shimonoseki 17 april 1895 samt därvid
bl. a. afstå Liau-tung, Formosa och Pescadoresöarna
samt erkänna Koreas själfständighet (se vidare bd XII,
sp. 1503), men på grund af interventionen återfick det
Liau-tung före ratifikationen. – Kriget verkade som en
väckelse inom K. 1895 bildades i Peking en förening
Tschiang-hsü-hui, hvars ledare var Kang-yu-wei,
en ledamot af akademien, och hvars mål var att
arbeta för landets europeiserande, för anläggande af
järnvägar, införande af europeiskt undervisningsväsen
och europeisk vetenskap, uppsättande af tidningar
o. s. v. Till detta reformprogram slöt sig den
unge kejsaren, som blifvit myndig 1887, men först i
febr. 1889 öfvertagit regeringsmakten. Det såg alltså
ut, som om en tid af reformer nu skulle stunda. Att
så icke blef fallet, berodde nu hufvudsakligen på
de europeiska makternas öfvermodiga framfart
i K., hvilken framkallade en reaktion mot
reformsträfvandena. Det visade sig nämligen snart,
att makterna ville ha betaldt för den tjänst de gjort
K. efter freden i Shimonoseki. Ryssland utverkade
sig rätt att draga den sibiriska järnvägen till
Vladivostok tvärs igenom Kinesiska Mandschuriet,
Frankrike vann genom konventionen 20 juni 1895
rektifikation af gränsen i Me-kong-dalen samt vissa
järnvägs- och bergsbrukskoncessioner i Jun-nan
och i Kiang-si. Denna konvention framkallade en
stark konflikt mellan K. och England, som ansåg
sina rättigheter öfver Burma ha kränkts genom det
franska gränsfördraget. Efter långa underhandlingar
blef detta fördrag äfven betydligen modifieradt
till Englands förmån (4 febr. 1897). Tyskland,
som ännu ingenting fått för sin hjälp, begagnade
sig af den omständigheten, att två tyska katolska
missionärer mördats i Schan-tung, till att (nov. 1897)
sända en eskader till Kiau-tschóu-bukten (se
Kiau-tschóu) och tvinga K. att på 99 år till
Tyskland bortarrendera denna bukt och landet kring
densamma. Däraf tog sig Ryssland anledning att på
25 år arrendera Port Arthur och södra spetsen af
Liau-tung-halfön, hvarefter England förskaffade
sig rätt att erhålla Wei-hai-wei (2 april 1898) för
samma tid, som Ryssland skulle inneha Port Arthur
(senare fick det äfven ett stycke af fastlandet
n. om Hong-kong), och Frankrike fick (i april 1898)
på 99 år viken Kwang-tschóu-wan på halfön midt emot
Hai-nan, hvartill följande år lades ett par öar,
som behärska inloppet till denna vik. Äfven Italien
framställde liknande arrendekraf (på San-mönn-viken
i Tsche-kiang), men fick afslag. Det var tydligt,
att dessa åtgärder skulle reta opinionen emot
utlänningarna och emot de utländska reformerna. I
sept. 1898 skedde en palatsrevolution i Peking, om
hvilken allmänheten erhöll underrättelse i ett dekret
af 22 s. m., som förkunnade, att den reformvänlige
kejsaren afstått regeringsmakten till kejsarinnan
Tse-hsi, som nu för tredje gången blef landets regent;
samtidigt förklarades hans brorson prins Pu-yi
som efterträdare. Fem ledare af
reformpartiet afrättades, och Kang-yu-wei räddade
sig endast genom att hastigt fly ut på ett engelskt
krigsskepp. Reaktionen segrade nu fullständigt i norra
K., medan det södra mindre påverkades däraf. Utom
dessa landvinningar underhandlade makterna med
hvarandra om att uppdela K. i "intressesfärer":
England fordrade företrädesrätt på handeln i
Jang-tse-kiangs bäcken, Ryssland i Mandschuriet
o. s. v. Häremot inlade Förenta staterna sin protest
i en cirkulärnot till stormakterna (1900) och yrkade
på upprätthållandet af den s. k. "öppna dörrens
politik", d. v. s. lika möjligheter för alla makter
att handla öfverallt i K. Som England i grund och
botten ansåg denna politik äfven fördelaktigast för
sig, ehuru det af Rysslands och Frankrikes uppträdande
drifvits in på intressesfärpolitiken, upptog det
det amerikanska förslaget och fick det godkändt
af Tyskland i ett fördrag (i okt. 1900), hvilket
medförde seger för den öppna dörrens politik. –
Oviljan mot utlänningarnas egenmäktiga uppträdande
samt olyckliga ekonomiska förhållanden till följd af
flerårig missväxt i Schan-tung framkallade slutligen
det s. k. boxarupproret, som utbröt i Schan-tung
på våren 1900 och snart spred sig öfver hela norra
K. Dess upphofsman var en på Tysklands begäran
afsatt f. d. guvernör i Schan-tung, Li-ping-heng,
hvilken för sin lärdom och sin karaktär ansågs som en
vis. Han organiserade bildade ynglingar ur de burgna
klasserna i kompanier, som åto, sofvo och exercerades
under en anförare, hvilken de voro skyldiga obrottslig
lydnad; han skapade ett slags kinesiska "scout-boys";
dock upptogos äfven flickor i sällskapet. Öppet
förkunnades, att ändamålet var att upptaga striden mot
utlandet och dess inflytande i K. Föreningen kallade
sig I-ho-tuan ("frivillig fosterländsk förening"). Af
engelsmännen, som åsågo deras öfningar, kallades
dessa boxerdrill, hvaraf uppstod den europeiska
benämningen boxare, som gifvit anledning till
mycket missförstånd om rörelsens natur. Ungdomens
politiska fanatism ökades genom mysterier, hvari
deras ledare invigde dem och som bl. a. ingåfvo dem
den föreställningen, att de voro osårbara. I maj
1899 iakttogos de första af dessa skarors öfningar,
men snart därpå började följderna af rörelsen
visa sig, i det att angrepp gjordes mot dem, som
byggde järnvägar och telegrafer, mot missionärer och
omvända, hvarvid äldre personer af de lägre klasserna
ofta gjorde gemensam sak med de entusiasmerade
ynglingarna. De utländska sändebuden märkte faran
och gjorde föreställningar däremot, men vid hofvet
hade rörelsen mäktiga förespråkare i några prinsar,
särskildt prins Tu-an, och man tillät boxarskaror att
ge gymnastiska förevisningar inför detsamma. I slutet
af maj 1900 måste de utländske ingenjörer, som voro
sysselsatta med järnvägsbyggandet, fly till Han-kou,
järnvägsstationerna förstördes, och de kristne, både
infödingar och missionärer, mördades. Sändebuden
läto 31 maj 340 sjösoldater från de europeiska
krigsfartygen vid Ta-ku komma till Peking till deras
skydd. Då det blef kändt, att kejsarinnan förbjudit
trupperna att skjuta på boxarna, begärde sändebuden
förstärkningar från Ta-ku (8 och 9 juni). Hofvets
återkomst till Peking trots sommarhettan och prins
Tu-ans utnämning till president i utrikesministeriet
(tsung-li-ya-men) ökade oron. Med 2,000 man af olika
nationer for engelske amiralen Seymour (10 juni)
på järnväg från Ta-ku till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
