en fientlig handling. 23 juli besatte japanska trupper palatset i Söul och gjorde slut på drottningens regemente; 25 juli sköt en japansk kryssare ett kinesiskt transportfartyg i sank, och 1 aug. förklarade Japan krig mot K. Efter en rad japanska segrar, som väckte oro i Europa och framkallade en intervention till K:s fördel, nödgades K. sluta fred i Shimonoseki 17 april 1895 samt därvid bl. a. afstå Liau-tung, Formosa och Pescadoresöarna samt erkänna Koreas själfständighet (se vidare bd XII, sp. 1503), men på grund af interventionen återfick det Liau-tung före ratifikationen. — Kriget verkade som en väckelse inom K. 1895 bildades i Peking en förening Tschiang-hsü-hui, hvars ledare var Kang-yu-wei, en ledamot af akademien, och hvars mål var att arbeta för landets europeiserande, för anläggande af järnvägar, införande af europeiskt undervisningsväsen och europeisk vetenskap, uppsättande af tidningar o. s. v. Till detta reformprogram slöt sig den unge kejsaren, som blifvit myndig 1887, men först i febr. 1889 öfvertagit regeringsmakten. Det såg alltså ut, som om en tid af reformer nu skulle stunda. Att så icke blef fallet, berodde nu hufvudsakligen på de europeiska makternas öfvermodiga framfart i K., hvilken framkallade en reaktion mot reformsträfvandena. Det visade sig nämligen snart, att makterna ville ha betaldt för den tjänst de gjort K. efter freden i Shimonoseki. Ryssland utverkade sig rätt att draga den sibiriska järnvägen till Vladivostok tvärs igenom Kinesiska Mandschuriet, Frankrike vann genom konventionen 20 juni 1895 rektifikation af gränsen i Me-kongdalen samt vissa järnvägs- och bergsbrukskoncessioner i Jun-nan och i Kiang-si. Denna konvention framkallade en stark konflikt mellan K. och England, som ansåg sina rättigheter öfver Burma ha kränkts genom det franska gränsfördraget. Efter långa underhandlingar blef detta fördrag äfven betydligen modifieradt till Englands förmån (4 febr. 1897). Tyskland, som ännu ingenting fått för sin hjälp, begagnade sig af den omständigheten, att två tyska katolska missionärer mördats i Schan-tung, till att (nov. 1897) sända en eskader till Kiau-tschóu-bukten (se Kiau-tschóu) och tvinga K. att på 99 år till Tyskland bortarrendera denna bukt och landet kring densamma. Däraf tog sig Ryssland anledning att på 25 år arrendera Port Arthur och södra spetsen af Liau-tung-halfön, hvarefter England förskaffade sig rätt att erhålla Wei-hai-wei (2 april 1898) för samma tid, som Ryssland skulle inneha Port Arthur (senare fick det äfven ett stycke af fastlandet n. om Hong-kong), och Frankrike fick (i april 1898) på 99 år viken Kwang-tschóu-wan på halfön midt emot Hai-nan, hvartill följande år lades ett par öar, som behärska inloppet till denna vik. Äfven Italien framställde liknande arrendekraf (på San-mönn-viken i Tsche-kiang), men fick afslag. Det var tydligt, att dessa åtgärder skulle reta opinionen emot utlänningarna och emot de utländska reformerna. I sept. 1898 skedde en palatsrevolution i Peking, om hvilken allmänheten erhöll underrättelse i ett dekret af 22 s. m., som förkunnade, att den reformvänlige kejsaren afstått regeringsmakten till kejsarinnan Tse-hsi, som nu för tredje gången blef landets regent; samtidigt förklarades hans brorson prins Pu-yi som efterträdare. Fem ledare af reformpartiet afrättades, och Kang-yu-wei räddade sig endast genom att hastigt fly ut på ett engelskt krigsskepp. Reaktionen segrade nu fullständigt i norra K., medan det södra mindre påverkades däraf. Utom dessa landvinningar underhandlade makterna med hvarandra om att uppdela K. i ”intressesfärer”: England fordrade företrädesrätt på handeln i Jang-tse-kiangs bäcken, Ryssland i Mandschuriet o. s. v. Häremot inlade Förenta staterna sin protest i en cirkulärnot till stormakterna (1900) och yrkade på upprätthållandet af den s. k. ”öppna dörrens politik”, d. v. s. lika möjligheter för alla makter att handla öfverallt i K. Som England i grund och botten ansåg denna politik äfven fördelaktigast för sig, ehuru det af Rysslands och Frankrikes uppträdande drifvits in på intressesfärpolitiken, upptog det det amerikanska förslaget och fick det godkändt af Tyskland i ett fördrag (i okt. 1900), hvilket medförde seger för den öppna dörrens politik. — Oviljan mot utlänningarnas egenmäktiga uppträdande samt olyckliga ekonomiska förhållanden till följd af flerårig missväxt i Schan-tung framkallade slutligen det s. k. boxarupproret, som utbröt i Schan-tung på våren 1900 och snart spred sig öfver hela norra K. Dess upphofsman var en på Tysklands begäran afsatt f. d. guvernör i Schan-tung, Li-ping-heng, hvilken för sin lärdom och sin karaktär ansågs som en vis. Han organiserade bildade ynglingar ur de burgna klasserna i kompanier, som åto, sofvo och exercerades under en anförare, hvilken de voro skyldiga obrottslig lydnad; han skapade ett slags kinesiska ”scout-boys”; dock upptogos äfven flickor i sällskapet. Öppet förkunnades, att ändamålet var att upptaga striden mot utlandet och dess inflytande i K. Föreningen kallade sig I-ho-tuan (”frivillig fosterländsk förening”). Af engelsmännen, som åsågo deras öfningar, kallades dessa boxerdrill, hvaraf uppstod den europeiska benämningen boxare, som gifvit anledning till mycket missförstånd om rörelsens natur. Ungdomens politiska fanatism ökades genom mysterier, hvari deras ledare invigde dem och som bl. a. ingåfvo dem den föreställningen, att de voro osårbara. I maj 1899 iakttogos de första af dessa skarors öfningar, men snart därpå började följderna af rörelsen visa sig, i det att angrepp gjordes mot dem, som byggde järnvägar och telegrafer, mot missionärer och omvända, hvarvid äldre personer af de lägre klasserna ofta gjorde gemensam sak med de entusiasmerade ynglingarna. De utländska sändebuden märkte faran och gjorde föreställningar däremot, men vid hofvet hade rörelsen mäktiga förespråkare i några prinsar, särskildt prins Tu-an, och man tillät boxarskaror att ge gymnastiska förevisningar inför detsamma. I slutet af maj 1900 måste de utländske ingenjörer, som voro sysselsatta med järnvägsbyggandet, fly till Han-kou, järnvägsstationerna förstördes, och de kristne, både infödingar och missionärer, mördades. Sändebuden läto 31 maj 340 sjösoldater från de europeiska krigsfartygen vid Ta-ku komma till Peking till deras skydd. Då det blef kändt, att kejsarinnan förbjudit trupperna att skjuta på boxarna, begärde sändebuden förstärkningar från Ta-ku (8 och 9 juni). Hofvets återkomst till Peking trots sommarhettan och prins Tu-ans utnämning till president i utrikesministeriet (tsung-li-ya-men) ökade oron. Med 2,000 man af olika nationer for engelske amiralen Seymour (10 juni) på järnväg från Ta-ku till