Lang-fong, där banan var afbruten, men anfölls där så våldsamt af boxarna, att han måste återvända till Tien-tsin. Från 12 juni voro sändebuden i Peking alldeles afskurna från hvarje förbindelse utåt. Den 16 beslöto cheferna på alla krigsfartygen vid Ta-ku (utom de amerikanska) att fordra Ta-ku-fästenas uppgifvande. Då den kinesiske kommendanten vägrade efterkomma denna uppmaning, togos de genom strid på morgonen 17 juni. Detta gaf kinesiska regeringen anledning att anse sig i krig med alla makterna, hvarför den uppmanade alla gesanterna (kl. 4 e. m. 19 juni) att inom 24 timmar lämna Peking, hvarjämte trupperna fingo order att tåga emot amiral Seymour. Tyske ambassadören v. Ketteler, som följande dag än en gång ville begifva sig till tsung-li-ya-men, nedsköts på gatan af en kinesisk soldat. Klockan 4 samma dag började kineserna beskjuta de barrikaderade engelska, tyska, amerikanska och ryska ambassadbyggnaderna samt några i försvaret indragna angränsande hus, och denna beskjutning fortfor med två afbrott under åtta veckor. Inom detta af européerna försvarade område funnos 700 européer och 6,000 kineser. Samtidigt kämpades kring Tien-tsin, där 1,400 soldater, mest ryssar, tappert skyddade den utländska stadsdelen. Sedan förstärkningar ankommit, befriades Seymour (25 juni), hvarefter de kinesiska trupperna fördrefvos ur kinesstaden (14 juli). Då slutligen en japansk division anländt, börjades marschen mot Peking. 14 aug. intogs staden nästan utan motstånd. Den kejserliga familjen flydde till Hsi-ngan i prov. Schen-si, hvarför fredsunderhandlingar inleddes med prins Tsching och Li-hung-tschang, medan samtidigt straffexpeditioner gingo mot upproriska trakter. Hårdast förforo ryssarna mot dem, som förstört deras järnväg i Mandschuriet, där de nu införde rysk militärförvaltning och ockuperade en stor del af landet. För att i grund nedslå boxarna utnämndes med makternas medgifvande tyske fältmarskalken v. Waldersee till de europeiska truppernas öfverbefälhafvare. Efter hans ankomst (27 sept.) fortsattes straff- och pacifikationsexpeditionerna åt olika håll, hvarvid flera träffningar egde rum (så kämpade de tyska trupperna i 18 fäktningar mot reguljära kinesiska trupper och i 15 mot boxarna). Underhandlingarna i Peking drogo ut på tiden, icke minst genom makternas oenighet i frågan om, huru K. borde behandlas. Först 22 dec. var deras gemensamma not färdig, hvilken följande dag öfverlämnades till de kinesiska ombuden. Men medan man vidare diskuterade dess bestämmelser, inledde ryssarna separatförhandlingar i afsikt att förmå Li-hung-tschang medgifva Mandschuriets afträdande till Ryssland. Detta stötte dock på så skarpt motstånd både inom K. och från de andra makterna, särskildt Japan, att Ryssland i april 1901 lät sin fordran falla. Först 7 sept. 1901 blef fredsprotokollet antaget och ratificeradt af K. I detsamma lofvar K. till en början vissa åtgärder för att försona mordet på v. Ketteler (såsom att resa en minnesvård öfver honom, att sända prins Tschun till Berlin m. m.), att bestraffa skyldiga ämbetsmän (prins Tu-an, boxarnas egentlige ledare, degraderades och förvisades från Peking), att skicka en ursäktande ambassad till Japan, att återställa utlänningarnas förstörda grafvårdar o. s. v. Därpå följa de politiska bestämmelserna: under 5 år skulle inga vapen och ingen ammunition få införas i K.; detta land skulle betala i krigsskadestånd till makterna 465 mill. tael fr. o. m. 1902 till 1940 jämte 4 proc. ränta. I Peking skulle ambassadkvarteret afspärras och förses med ständig besättning och inga kineser få bo i detta kvarter; Ta-ku-forten skulle slopas, och 12 platser mellan Peking och hafvet besättas med främmande trupper. Däremot medgafs det, att importtullarna i fördragshamnarna skulle få höjas. — I sept. 1901 utrymdes därpå Peking och i okt. 1902 Schang-hai, hvarefter hofvet återvände till Peking (7 jan. 1902). I nov. 1901 afled Li-hung-tschang, hvarefter Juan-schi-kai utnämndes till vicekonung i Tschi-li och till handelsminister. Boxarupproret framkallade 1902 ett stort uppror i södra K., där en person Hung-ming utgaf sig för en ättling af tai-pingupprorets hufvudman och vann stor anslutning, men hans resning nedslogs. I den yttre politiken blef nu frågan om Mandschuriet den mest brännande. Ryssland visade ingen håg att utrymma detta land, och samtidigt sökte det vinna fasta stödjepunkter i Korea (se d. o.). Till följd häraf ingingo Japan och England ett förbund (30 jan. 1902) med syfte att bevara Mandschuriets och Koreas integritet. Härpå svarade väl Ryssland och Frankrike med en not, hvari de förklarade sina intressen i K. identiska, men genom det s. k. Mandschufördraget (8 april 1902) lofvade dock Ryssland att inom 18 månader utrymma Mandschuriet. — Den kraft, hvarmed de genom boxarupproret afbrutna järnvägs- och telegrafanläggningarna upptogos af Juan-schi-kai, framkallade ny konkurrens mellan makterna om koncessioner. Då enigheten alltså syntes rubbad, ansåg sig Ryssland kunna vägra utrymma Niu-tschwang och den mellersta delen af Mandschuriet på utsatt tid (2 april 1903) och föreslog i stället K. nya villkor, hvilka dock på protest från Japan och Förenta staterna återtogos. På dessa makters förslag och till ett värn mot den befarade ryska annektionen öppnade K. städerna Mukden, Ta-tung-kou och An-tung i Mandschuriet för alla utlänningar (aug. 1903) trots Rysslands protester. Mellan Japan och Ryssland underhandlades samtidigt i Petersburg om alla tvistepunkterna mellan dem. Dessa förhandlingar afbrötos genom rysk-japanska kriget (se d. o.), som började 8 febr. 1904. Kina fick vid dess början (13 febr. 1904) af Japan det löftet att, om det iakttoge sträng neutralitet, skulle hela dess statsområde, utom Mandschuriet, skonas från kriget och efter dess slut inga landafträdelser fordras af detsamma. I freden i Portsmouth (3:e art.) bestämdes också, att hela Mandschuriet, utom den af Ryssland 1898 arrenderade delen, som öfvertogs af Japan, skulle återlämnas till K. att förvaltas med full suveränitet. De japanska segrarna under detta krig återverkade som en väckelse på K:s folk. K. måste följa Japans föredöme. Reformpartiet fick ny vind i seglen; dess ledare var Juan-schi-kai, men äfven änkekejsarinnan Tse-hsi slöt sig till detsamma. Den nya andan visade sig redan i den bojkott af amerikanska varor, som 1905 etablerades som svar på skärpningen i Förenta staterna af invandringsförbudet mot kineser, och i det allmänna krafvet (1906), att K. skulle själft bygga sina järnvägar och ej lämna utlänningar koncession på dem. Kejsaren medgaf 1 sept. 1906 i princip nödvändigheten af att införa en folkrepresentation, så snart reformer inom förvaltningen och