finansväsendet skapat en fast grund till en sådan; parlamentet skall sammanträda 1916. Under tiden skall i hvarje provins ett ”folkråd” inrättas. En omläggning af centralförvaltningen genomfördes 1906 (se ofvan sp. 52), hvarvid bl. a. den dittills iakttagna regeln, att af regeringskollegiernas medlemmar ena hälften skulle vara kineser, den andra mandschuer, upphäfdes. Studiekommissioner sändes till Europa för att studera dess författning och förvaltning, skolfrågor, handelsordning m. m., och frukterna af dessa studier ha framträdt i en mångfald reformer, bland hvilka särskildt må nämnas energiska åtgärder mot bruket af opium, omläggning af undervisningsväsendet (se sp. 45), reorganisation af armén och flottan, utkast till en ny strafflag har utarbetats o. s. v. Väl fanns det äfven ett konservativt parti, som sökte motarbeta denna verksamhet, men det har icke lyckats hejda den; tvärtom har regeringens inflytande icke på länge varit så starkt i K. som under denna reformperiod. Emot utlandet har regeringen uppträdt med stor själfständighet. Suveräniteten i Mandschuriet har strängt upprätthållits; äfven mot Japan, som i många fall varit K:s lärare, har man uppträdt med kraft: hela K. jublade, då ett japanskt fartyg, som sökte insmuggla vapen, togs i beslag (1907), och då japanerna protesterade, svarades med en bojkott af japanska varor. För att tydligt ådagalägga, att K. i detta reformarbete icke ställde sig i beroende af utlandet, upphäfdes 1908 ett 1899 utfärdadt edikt, enligt hvilket de utländske missionärerna fingo prefekts eller guvernörs rang. 14 nov. 1908 dog kejsar Kuang-su; en dag senare afled änkekejsarinnan Tse-hsi, som i 50 år varit den bestämmande viljan inom regeringen. Den nye kejsaren Pu-yi (Hsuang-tung), den tionde af dynastien Ta-tsing, är född 1906. Regeringen föres af hans fader, prins Tschun (densamme, som efter boxarupproret måste i Berlin framföra kinesiska regeringens ursäkt för mordet på v. Ketteler). I okt. 1909 utfärdade denne ett dekret, som närmare bestämde, huru de båda kamrarna i den blifvande representationen skola blifva sammansatta. I samma månad sammanträdde första gången de folkvalda råden i de olika provinserna. Litt.: Oliphant, ”Lord Elgins mission to China and Japan 1855—56” (2 bd, 1860), Bretschneider, ”Notes on chinese medieval travellers to the west” (1875), Cordier, ”Bibliotheca sinica” (2 bd, 1878—85, suppl. 1893—1908) och ”Histoire des relations de la Chine avec les puissances occidentales 1860—1900” (2 bd, 1901—02), A. Strindberg, ”Kulturhistoriska studier” (1881), Boulger, ”History of China” (3 vol., 1881—84, ny uppl. i 2 vol. 1898), Gordon, ”Events in the Taiping rebellion” (1884), Curzon, ”Problems of the Far East” (1896), Oxenham, ”Historical atlas of the chinese empire” (1898), Beaulieu, ”La renovation de l’Asie” (1900), Colquhoun, ”The problem in China and british policy” (s. å.), Edwards, ”The story of China” (s. å.), Spielmann, ”Die Taiping revolution in China” (s. å.), Ireland, ”China and the powers” (s. å.), Krause, ”The story of the chinese crisis” (s. å.), Michie, ”The englishman in China” (2 bd, s. å.), Wildman, ”The story of the dragon empire” (s. å.), Brandt, ”Dreiunddreissig jahre in Ost-Asien” (1901) och ”Japan, Kina und Korea” (i Helmolts ”Weltgeschichte”, II, 1902), Weulersse, ”Chine ancienne et nouvelle” (1901), Moule, ”New China and old” (1902), v. Müller, ”Die wirren in China” (2 bd, s. å.), Parker, ”China past and present” (1903), Dyce, ”Personal reminiscences of thirty years’ residence in Shanghai” (1906), Carl, ”With the empress-dowager of China” (s. å.), H. Hjärne, ”Kinas största kejsare” (i ”Julbok 1906”, utg. af E. Stave), Mac Gillivray, ”A century of protestant missions in China 1807—1907”" (1907), Martin, ”The awakening of China” (s. å.), Macgowan, ”The imperial history of China" (s. å.), Robbins, ”Our first ambassador in China” (Lord Macartney; 1908), Hirth, ”The ancient history of China to the end of the Chóu dynasty” (s. å.), och Eames, ”The english in China” (1909). J. F. N. Kina, lustslott. Se Drottningholm. Kina-alkaloider, kem. med. Se Kinabark. Kinabark (Kinabarkar), Cortex chinæ, farm. med., barken af flera Cinchona-arter (se Cinchona, med fig.). Den afskalas från stam eller grenar, stundom äfven från roten, och utgör genom sin halt af kinaalkaloider, särskildt kinin, en af våra värdefullaste droger. Kinadrogens äldre historia är höljd i dunkel. Det är ovisst, huruvida Syd-Amerikas invånare före spanjorernas inträngande känt barkens användbarhet som läkemedel. Från början af 1600-talet omnämnas lyckade kurer med drogen som febermedel, särskildt i prov. Loxa (Loja) i sydliga Ecuador, där först en jesuit, därpå provinsens spanske guvernör, don Juan Lopez de Canizares, botades med kinabark. Än större rykte vann medlet, då vicekonungens af Peru gemål, grefvinnan Chinchon, i Lima botades (1638) med bark, som den nämnde Lopez sändt hennes lifläkare, Juan de Vega. Efter återvunnen hälsa lät hon utdela pulver af kinabark, hvilket därför kallades polvo de la condesa (”grefvinnans pulver”). Kort därefter började kina brukas äfven i Europa. Där spreds den vidare af jesuiter, hvarför pulvret äfven benämndes jesuitpulver eller pulvis patrum (”de helige fädernas pulver”). — 1737 uppsöktes enligt anvisning af franske botanisten J. de Jussieu och beskrefvos kinaträd för första gången af astronomen De la Condamine i trakten af Loxa. Två år senare sändes prof af sådant träd till Linné, som grefvinnan Chinchon till ära kallade släktet Cinchona. Till den vidare kunskapen om släktet har en rad framstående forskare medverkat, bl. a. Humboldt, Bonpland, Howard m. fl. Läran om kinaträdens botanik och om de många kinabarkarnas egenskaper utvecklades snart sagdt till en vetenskap för sig (kinologi). Själfva namnet kina kommer af indianskt quina [utt. ʃina] l. quina-quina, som urspr. betecknade baljor af Myroxylon Pereiræ Klotzsch, som lämnar perubalsam, och af M. peruiferum Lin. fil. Dessa träd ansågos i gamla tider lämna äfven kinabark, hvarför deras namn med orätt öfverfördes på nämnda bark. Upprepningen ”quina-quina” anger, att drogen åtnjöt högt anseende. Bland infödingarna var den på Condamines tid mera känd under det spanska namnet Cascarilla. — Ända in i senare hälften af 1800-talet erhölls kinabark i handeln uteslutande från vildt växande kinaträd i Syd-Amerika. I de svårtillgängliga och ofta ohälsosamma trakter, där dessa träd anträffades, utfördes insamlandet af organiserade band af s. k. cascarilleros practicos, hvilka