under ledning af en entreprenör (major domo) inträngde i urskogarna och afverkade kinaträden på det område, inom hvilket de förvärfvat afverkningsrätt. Träden fälldes; t. o. m. rötterna uppgräfdes. Å de tjockare barkstyckena aflägsnades de yttre barklagren, så att endast bastlagret återstod. Barkstyckena torkades i solen eller öfver svag eld under 3—4 veckor; deras hvita färg öfvergick därvid till grå, gul, brun eller röd, olika från skilda Cinchona-arter. Till de gula barkarna hörde den hos oss förr officinella Cortex Chinæ Calisayæ l. kungskinan (China regia), som vanligen var befriad från de yttre barklagren (Cortex Chinæ flavus sine epidermide vel nudus). Efter förrättadt värf ströfvade ”cascarilleros” åter ned till kusten med sin fångst; ej sällan omkom ända till 1/4 af följet under arbetet. I kuststäderna sorterades varan, packades i oxhudsbalar (s. k. seroner, kolli, med omkr. 50 kg. i hvarje) eller i kistor samt gick öfver vissa sydamerikanska hamnar — Payta, Callao, Cartagena, Sabanilla, Maracaibo m. fl. — i handeln. Den numera obetydliga handeln med sydamerikansk kinabark från vildt växande träd går mest till London. Kinabarken, redan från början dyr, blef det sedan än mer och började t. o. m. att tryta till följd af det förödande sätt, hvarpå skörden bedrefs i hemlandet, hvarför man sökte öfverföra odlingen af kinaträd till andra orter. Redan De la Condamine försökte föra plantor af Cinchonasläktet till Europa, men misslyckades. Spanjoren Mutis odlade (under 1780-talet) kinaträd i Minguito, och jesuiterna i Bolivia ålade ”cascarilleros” att för hvarje fälld kinaträdstam sätta fem sticklingar i korsform (

). Det första egentliga försöket att odla kinaträd utanför deras hemland egde rum 1849, då de franske jesuiterna i Cuzco (i mellersta Peru) sände kinaträdsplantor till Algeriet, men utan resultat. Klagan öfver, att kinaträden i sitt hemland blifvit hårdt medtagna, blef allt starkare, och därigenom förmåddes holländska och engelska regeringarna att göra allvarliga försök med upprättande af kinaodlingar i Ostindien. Till en början misslyckades försöken. Men slutligen lyckades det tysken Hasskarl att å en holländsk fregatt i 21 terrarier (s. k. wardska glaslådor) från Islay vid Perus kust öfverföra och i Batavia 1854 landsätta en samling unga kinaplantor. Där togo planteringarna (af hufvudsakligen Cinchona Ledgeriana) god fart, särskildt under Junghuhns ledning (från 1856). 1870 kom den första ”kulturkinan” från Java till Amsterdam. 1859 öfverförde Markham kinaträd från Syd-Amerika till engelska Ostindien, där planteringar uppstodo flerstädes såväl på västra indiska halfön, särskildt å Nilgiribergen (Utakamand), som på Ceylon, där Cinchona succirubra odlas. Redan 1867 kommo ostindiska kinabarkar i handeln. Sedan 1877 finnas odlingar äfven i Syd-Amerika. Den allra största delen af nu använd kinabark härrör från de holländska och engelska odlingarna i Ostindien; de af enskilda upprättade kulturerna i Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru äro stadda i liflig utveckling. Störst är exporten från Java, som 1902 uppgick till 6,500 ton, hvarjämte 800 ton bark förarbetades i en javanesisk kininfabrik. Äfven på Sumatra och Celebes odla holländarna kinaträd. Från de engelska odlingarna utskeppades 1902 omkr. 1,200 ton bark. Inom olika kulturområden användas olika sätt vid kinabarkens skördande. Äldst är den s. k. ”coppicingmetoden”: hvart åttonde år afhuggas träden omkr. 15 cm. öfver marken och de afhuggna stammarnas bark afskalas, hvarefter nya stammar få uppväxa. Sättet har användts å Java, inom norra delen af västra indiska halfön (Himalaya-området) samt i Syd-Amerika. Man börjar dock öfvergifva detta förfaringssätt, emedan alkaloidhalten synes aftaga i senare skördar. — Inom öfriga engelska kulturområden i Ostindien användes delvis den s. k. ”mossingmetoden”, som består däri, att från minst 8-åriga stammar afskalas längsgående smala barkstrimlor, mellan hvilka lämnas barkbryggor; de sårade stammarna omviras med mossa eller gräs (se Imperata arundinacea); efter inemot ett år, då ny alkaloidrik bark (eng. renewed bark) bildats öfver ”såren”, afskalas de mellanliggande bryggorna och täckas med mossa o. s. v. ”Renewed bark” går mest till kininfabrikerna. — På Java användes numera nästan uteslutande, i brittiska Indien i stor utsträckning den s. k. ”uprooting-processen”: 15—20 år gamla träd upptagas med rötterna och ersättas med nya plantor; de uppgräfda trädens bark, äfven rotbarken, ristas med koppar- eller mässingsknif (järn svärtar), bultas och aflossas samt torkas i solen eller i torkrior och slutligen i särskilda desickatorer. Vackra stycken urplockas för apoteksbehof (”drogistbark”), medan det öfriga — s. k. ”blandad bark” — särskildt rotbarken, sönderskäres, pressas i balar och går till kininfabrikerna. — I stället för att söka skilja olika sorter kinabark efter botaniska eller anatomiska karaktärer, hvilket ej sällan misslyckas, tages numera hänsyn förnämligast till varans kininhalt, hvarpå analyser pläga medfölja barksändningarna. — Enligt Sv. farmakopén skall kinabarken på våra apotek utgöras endast af bark från odlade Cinchona-arter, företrädesvis Cinchona succirubra Pavon och C. Ledgeriana Moëns; ej sällan förekommer äfven bark från C. Calisaya Wedd. och C. officinalis Hooker. Barkstyckena äro mest 10—50 cm. långa, rör- eller rännformiga, vanligen 2—4 mm. tjocka, med alla barklagren i behåll (”betäckta barkar”). Utsidan är gråbrun, gråhvitt fläckig af lafvar; något äldre stycken äro groft längsskrynkliga med tvärsprickor. Insidan är vanligen mörkt gulbrun till rödbrun och fint längdstrimmig. Smaken är bitter och sammandragande. Mest utmärkande för kinabarkarnas anatomiska byggnad äro de korta, grofva, spolformiga segbastcellerna, hvilkas väggar äro så starkt förtjockade, att cellhålan reducerats till en fin strimma (å mikroskopiskt längdsnitt). Den lufttorkade barken skall innehålla minst 5 proc. alkaloider; större delen (2—4 proc.) utgöres i regel af kinin (C₂₀ H₂₄ N₂ O₂). Denna synnerligen viktiga alkaloid (se Kinin) framställdes först af de franske kemisterna Pelletier och Caventou 1820. Därjämte förekommer inemot ett tjog andra alkaloider, af hvilka de förnämsta äro kinidin eller konkinin, isomert med kinin, samt cinkonin (se d. o.) och det därmed isomera cinkonidinet. Öfriga alkaloider förekomma blott i små mängder och långt ifrån i alla barkar, såsom paricin, homocinkonidin, hydrocinkonin, hydrocinkonidin, cinkonamin, kinamin och