conkinamin, hydrokinin, hydrokinidin, dicinkonin, dikinidin (homokinin) o. s. v. Alkaloiderna äro i drogen bundna vid syror, bland hvilka märkas kinasyra (C₇ H₁₂ O₆ — intill 9 proc.), kinagarfsyra (en röd genomskinlig massa), kinovagarfsyra m. fl. Dessa syror sönderdelas småningom under bildning af socker och rödt färgämne (flobafen), så t. ex. kinasyra i socker och kinarödt. Vidare märkas ett par ”indifferenta” ämnen (hvarken baser eller syror), kinovin och kinovit, samt harts och oorganiska salter. Då de alkaloider, som ingå i drogen uti mera afsevärda mängder, i fråga om verkan väsentligen öfverensstämma med kininet, spela de vid användningen icke någon roll i och för sig. — Förr användes i medicinen ett preparat, benämndt chinoidin (Chinoidina) l. kinoidin, en biprodukt vid kininberedning, en brun, hartslik, bitter massa, som utgjorde en blandning af kinabaser. Äfven användes en saltsur spritlösning af medlet, kinoidindroppar (Tinctura chinoidinæ). Båda preparaten ha som öfverflödiga uteslutits ur Sv. farmakopén. — Kinin har, med ett undantag, anträffats endast hos Cinchona-arter. På 1880-talet kom i handeln den af sin kopparröda färg utmärkta cupreabarken (China cuprea), som innehöll kinin, äfvenså kinidin och cinkonin, och som visade sig härstamma från Ladenbergia pedunculata Schumann (Remijia pedunculata Triana), ett träd i Colombia. Remijia purdieana Wedd. innehöll cinkonin. — Under den tid, då god kinabark var mycket svår att erhålla och dyrbar, kommo många ersättningsmedel och falska kinabarkar (sp. cascarillos bobos) i handeln i st. f. de äkta (sp. cascarillos finos). Falska barkar härrörde mest från släktena Ladenbergia, Remijia, Exostema, Nauclea m. fl. Sedan från odlingarna kinabark kommit rikligt i handeln, ha dessa surrogat och falska barkar mestadels försvunnit. — Kinabark och preparat på sådan ha nu för tiden en mera begränsad medicinsk användning än förr. För behandling af febersjukdomar, särskildt frossa, användes vanligen kininsalt. Drogen och beredningar på denna brukas däremot ej sällan, ungefär som s. k. bittermedel, i afsikt att förbättra digestion och aptit samt födans tillgodogörande, äfvenså för att (genom kinagarfsyran) verka lindrigt sammandragande (adstringerande) på magens och tarmens slemhinna. I samband med dessa verkningar antogos kinapreparaten utöfva ett ”allmänt stärkande” (toniskt) inflytande på organismen (tvifvelaktigt). På barken beredes mest dekokt, försatt med litet syra (Decoctum chinæ acidum) för att underlätta alkaloidernas utlösande ur drogen; vidare framställes på denna flytande extrakt (Extractum fluidum chinæ), ”kinadroppar” (Tinctura chinæ) och ”sammansatta kinadroppar” (Tinctura chinæ composita, äfven kallad Whytts elixir), hvari äfven ingå gentianarot och pomeransskal. (Jfr Kinin.) C. G. S. Kinachi [ki-]. Se Kanaan. Kinadekokt, farm. Se Kinabark, sp. 77. Kinadroppar, med. Se Kinabark, sp. 77. Kinagarfsyra, kem., en i kungskina (se Kinabark, sp. 75) till ringa mängd förekommande garfämnesglukosid (glukotannoid), som bildar en gulaktig, amorf och hygroskopisk massa. Den upptager vid närvaro af alkalier syre ur luften och sönderdelas vid kokning med utspädd saltsyra i socker och kinarödt (se d. o.). P. T. C.* Kinagräs, bot. Se Beklädnadsväxter, sp. 1238, och Boehmeria. Kinagrönt (Kinesiskt grönt l. Lo-kao), en grön lackfärg, som beredes i Kina af Rhamnus-arter (Rh. utilis och Rh. chlorophorus). Kinaidologer [kin-; grek. kinaidolo'goi, ki'naidoi, lat. cinædi] kallades idkarna af en i Alexandria under 3:e årh. f. Kr. uppfunnen satirisk och parodierande diktart, närbesläktad med ”flyakografien” och ”sillografien”. Se Grekiska litteraturen, sp. 210. Hufvudrepresentanten för den kinaidologiska poesien var Sotades. A. M. A. Kinamin, farm. Se Kinabark, sp. 76. Kinaodling, Kinaträdsodling. Se Kinabark. Kinarot, Radix chinæ L, rättare, Rhizoma (Tuber) chinæ, farm. med., är jordstammen eller stamknölen af Smilax chinæ L. och säkerligen äfven ett par andra arter; dessa arter växa å Hong-kongön i Kina samt träffas f. ö. i Japan, Kina, Kochinkina och Ostindien. Drogen består af oregelbundet formade stamknölar på smala, snörelika utlöpare från stambasen, snarlikt förhållandet hos den vanliga potatisväxten. Knölarna, som äro tunga och hårda, mäta från 5 till omkr. 20 cm. i längd och intill 6 cm. i tjocklek, med vanligen något sammantryckt cylindrisk, ofta oregelbundet knölig form. ”Kinarotens” färg är utvändigt rostbrun och inuti blekt rödaktig. Lukt och smak saknas nästan alldeles. Kinaroten kom till Europa före midten af 1500-talet och fick ett öfverdrifvet stort rykte som ett medel mot gikt, sedan kejsar Karl V ansågs ha blifvit genom dekokt på kinarot botad från denna sjukdom. Drogen har förr äfven varit mycket begagnad mot syfilis, i likhet med sarsaparillroten, men är nu fullständigt ur bruk och utesluten ur Sv. farmakopén. O. T. S. (C. G. S.) Kinarödt, ett amorft, mörkrödt eller rödbrunt färgämne, som är nästan olösligt i vatten, lättlösligt däremot i alkohol och alkalier och som man erhåller genom att med syror fälla dei} rödbruna lösning, som uppkommer vid kinabarkens behandling med ammoniak. Ett annat, också i kinabarkar förekommande, hartsartadt färgämne har fått namnet kinovarödt. S. J—n. Kinas [kinās], fysiol. kem., ett ämne af obekant sammansättning och natur, som förekommer i vissa djuriska organ, vätskor eller sekret och där öfverför ett enzym (se d. o.) från dess overksamma stadium (zymogenstadium) till dess verksamma tillstånd. Hvarje kinas verkar specifikt, d. v. s. förmår ”aktivera” endast ett visst enzym. En af de viktigaste kinaser är den s. k. enterokinasen (se d. o.). Kinasernas verkningssätt är ännu fullständigt obekant, och flera kinasers existens är ännu hypotetisk. H. E. Kinasalt, farm. kem., kallas föreningen mellan någon syra och en kinaalkaloid, egentligen de af kinin med syror bildade salterna. Allmännast af dessa kinasalter begagnas kininsulfat, därnäst kininhydroklorid samt hydrobromid och tannat. Se vidare under Kinin. O. T. S.* Kinasyra, Acidum chinicum, kem., påvisades 1790 af F. C. Hoffmann som en ny syra, ingående i då framställdt ”kinasalt”, och undersöktes närmare af Vauquelin 1806. Kinasyran, hvars formel