Liebig angaf vara C₇ H₁₂ O₆ och som nu skrifves C₆ H₇ (OH)₄ CO OH, kristalliserar i långa prismor, lösliga i 2 delar vatten med stark, rent sur smak. Dess smältpunkt är 162° C. Denna syra är funnen i alla äkta kinabarkar, i förening med alkaloiderna, samt dessutom i mångfaldiga andra växter, som höra till nat. familjerna Rubiaceæ, Ericineæ, Oleineæ, Ilicineæ, Hederaceæ, Cupuliferæ, Ulmaceæ och Papilionaceæ. Kinasyran hör således till de inom växtvärlden mera utbredda ämnena. Kinasyran bortgår med urinen omsatt till hippursyra. Enligt nyare undersökningar skall kinasyra hämma bildningen af urinsyra i kroppen, hvarför den i åtskilliga sammansättningar försökts som medel mot gikt, så t. ex. urosin (kinasyra med citronsyradt litium), urol (kinasyradt urinämne), sidonal (kinasyr. piperazin), ny-sidonal (kinasyreanhydrid), kinotropin (kinasyr. urotropin) o. s. v. O. T. S. (C. G. S.) Kinaträd, bot. Se Cinchona och Kina-bark. Kinavin, farm. med., har funnits af olika slag, så t. ex. beskt kinavin, Vinum cinchonæ amarum, som var upptaget i Ed. VI af Pharm. suecica och förr mycket begagnades som ett ”för magen stärkande medel”. Vid dess beredning ingingo baggsöta, det gula af pomeransskal, kinabark (kungskina), malagavin och konjak. I nuvarande Sv. farmakopén ingår däremot Vinum chinæ ferratum, kinavin med järn, som framställes därigenom, att man löser kinin-ferri-citrat (1 d.) och socker (25 dlr) uti marsalavin (74 dlr). (C. G. S.) ”Kina-äpplet”, bot. Se Asien, sp. 171; jfr Apelsin. <img l>

Kinberg, Johan Gustaf Hjalmar, zoolog, läkare, veterinär, f. 13 maj 1820 i Grönby prästgård, Malmöhus län, d. 29 aug. 1908 i Stockholm, blef 1838 student i Lund, där han promoverades 1844 till filos. och 1850 till med. doktor. Han hade sedermera förordnanden som läkare, bl. a. som underläkare vid danska armén i Slesvig 1850 och som uppbördsläkare (och zoolog) på fregatten ”Eugenie” under dess världsomsegling (1851—53; i berättelsen om expeditionen utarbetade han afd. zoologi, Annulata, 2 hftn, 1857—58), var 1853—56 prosektor och anatomie adjunkt vid Karolinska institutet och tjänstgjorde från 1854 tillfälligt, men sedan 1856 som tillf. och 1859—88 som ord. professor vid Veterinärinrättningen (sedan 1867 Veterinärinstitutet), där han jämväl var föreståndare 1856—62 och 1872—86. Han var en af Svenska veterinärläkarföreningens stiftare (1860) och dess förste ordf. Utom en mängd veterinärmedicinska af handlingar m. m. i ”Öfversigt af Vet. akad:s handl.” (bl. a. 1855—56, 1864—67) lämnade K. många bidrag till kännedomen af annulaterna (ringmaskarna) och skref den prisbelönta afh. Synopsis suturarum et epiphysium (1869); han bearbetade 2:a sv. uppl. af Milne-Edwards’ ”Lärobok i zoologi” (1860), skref Sur les animaux domestiques pendant les temps préhistoriques (i berättelsen om Arkeologiska kongressens session i Stockholm 1874), Eddas naturhistoria (1880) m. m., fortsatte Sundevalls Svenska foglarne (bd 2—4; 1883—86) samt utgaf ”Tidskr. f. veterinärer, hästvänner och landthushållare” (i förening med F. Lundberg, 1861—63) och ”Tidskr. f. veterinärer och landthushållare” (1875—82), i hvilka han författade en mängd uppsatser. Vitt. hist. o. ant. akad. tilldelade honom 1871 sin stora guldmedalj för Arkäologisk zoologi (delvis tryckt i ”Tidskr. f. vet. o. landthush.”, 1876). K. blef 1894 filos. jubeldoktor och 1900 med. jubeldoktor. (E. T. N.) Kinberg, August Vilhelm, kameralist, genealog, f. 12 maj 1844 i Visby, student i Uppsala 1863 och sedan 1879 revisor i Kammarrätten, har utgifvit Slägten Laurin (1886), Gotländska slägter (2 bd, 1889—97) och Par Bricole från dess uppkomst intill slutet af år 1808 (1903). I Nordisk familjebok har han skrifvit största delen af artiklarna af kameralt innehåll. Kinburn [ki'n-], en liten, 1860 slopad fästning i ryska guv. Taurien, på en landtunga vid Dnjeprs mynning, midt emot staden Otjakov. Förstörd af ryssarna 1736, uppbyggdes den åter af turkarna och afträddes till Ryssland i freden i Kutschuk-Kainardji 1774. Den belägrades 1789 förgäfves af turkarna, och 17 okt. 1855 bombarderades den af de allierade västmakterna, hvarefter den 1,500 man starka besättningen kapitulerade och öfverlämnade åt fienden sina stora förråd. Nu är K. en obetydlig ort, bebodd af några fiskare och tulltjänstemän. (J. F. N.) Kincardine [kinkā'din] 1. The Mearns [skotskt utt. mä͡ə'rnṡ, eng. utt. mä͡ə'nṡ,], grefskap i nordöstra Skottland, omgifvet af Nordsjön samt grefsk. Aberdeen och Forfar. 992 kvkm. 40,923 inv. (1901). Större delen af K. är uppfylld af Grampian-bergen, och endast en större slätt finnes, den fruktbara How of Mearns, en fortsättning af Strathmore-slätten i Forfar. Största floden är Dee, som bildar en del af nordvästra gränsen. Hufvudnäringar äro jordbruk, med hafre och korn som förnämsta produkter, samt fiske. Hufvudstad är Stonehaven. (J. F. N.) Kinch [ki-], 1. Jakob Frederik K., dansk historiker, f. 23 maj 1817, d. 16 sept. 1888, blef 1844 filol. kandidat och 1847 adjunkt (1858 öfverlärare) i Ribe, där han stannade till sin död. K:s hufvudverk är Ribe bys historie og topografi (till 1660; 2 bd, 1869—84), ett värdefullt och innehållsrikt arbete, byggdt på grundliga studier i stadsarkivet. Förutom en rad historisk-topografiska tidskriftsuppsatser lämnade han Bidrag til en textkritik af Saxos 7 sidste böger (1874) och skref Om den danske adels udspring fra Thinglid (1875). 2. Karl Frederik K., den föregåendes son, f. 15 mars 1853, blef 1878 filol. kandidat och 1883 filos. doktor på en textkritisk afh. om Curtius (Quæstiones Curtianæ). Han var 1895—98 skolföreståndare i Köpenhamn, men har eljest egnat sig åt arkeologiska studier. 1883—87 företog K. en utländsk resa, särskildt till Grekland och Macedonien, hvarefter han skref L’arc de triomphe de Saloniki (1890). Sedan 1902 har han ledt Carlsbergfondens utgräfningar på Rhodos. 1 o. 2. E. Ebg. Kinchenjunga [ki-], Se Kanchanjanga.