Siamvikarna. K. är beryktadt för sina våldsamma cykloner l. taifuner. (J. F. N.) Kinesiska hängöriga katten, zool. Se Huskatten, sp, 1355. Kinesiska insektspulvret Pfo-Pfo. Se Hemliga medel. Kinesiska litteraturen är inom de flesta grenar en af de själfständigaste historien känner och därjämte såväl den omfångsrikaste som i geografiskt, etnografiskt och historiskt hänseende, vid sidan af den arabiska, den viktigaste af alla orientaliska folks. Utan afbrott kan man följa den så långt tillbaka som ett halft årtusen f. Kr. Boktryckarkonsten uppfanns i Kina mer än 800 år tidigare än i Europa, nämligen under dynastien Sui (593). Rörliga typer funnos väl sedan 1050, men fingo ingen allmännare användning. Trycket sker vanligen med fyrkantiga, 1,5 cm. tjocka träskifvor, som innehålla två trycksidor; dessa afklappas på papperet med borste. Det vanliga papperet, som uppfanns redan år 95 e. Kr., förfärdigas af bambu, silke eller bomull samt är blekgult och mycket tunt. Bladen tryckas därför blott på ena sidan, sammanvikas och häftas så, att alla kanterna på den öppna sidan sammanbindas med silke. Häftena öfverstiga ej gärna några hundra blad; då ett verk består af flera häften, förenas de alltid i en pappkartong. Bokpriset är i Kina mycket lägre än i Europa. En centralpunkt för bokhandeln var hittills Sutschóu. Stora bibliotek finnas öfverallt i riket, särskildt i Peking (omkr. 400,000 bd) och Nanking, och hvarje bildad man har sin boksamling. Böckernas antal är ofantligt, och kataloger äro allmänna (öfver kejsar Kien-lungs bibliotek utgör katalogen 122 bd). Ett af samme kejsare föranstaltadt urval af Kinas klassiska litteratur med skolier och kommentarer beräknades komma att omfatta 163,000 verk, af hvilka till 1818 verkligen 78,731 hade utkommit. Denna rika litteratur, som i afseende på språket delar sig i tre hufvudperioder (se Kinesiska språket och skriften), grupperas af kineserna i fyra fack: kanoniska, historiska, didaktiska och skönlitterära böcker. Till de kanoniska böckerna höra i första rummet de fem urgamla king (kānon), hvilka innehålla de äldsta minnesmärkena af kinesisk filosofi, historia, lagstiftning och skaldekonst. Dessa sammanställdes af Kong-fu-tse (Khung-fu-tse) i 6:e årh. f. Kr., och i denna redaktion finnas de ännu nästan oförändrade. De äro: 1. Jihking l. Yükung (”förvandlingarnas bok”), urspr. en samling af 8 gånger 8 teckenfigurer, hvilka heta kwa och skola symboliskt beteckna elementen. Det äldsta försöket att tyda dessa figurer gjordes enligt den kinesiska traditionen af kejsar Wen-wang, som skall ha författat den äldsta kommentaren till de 64 hexagrammen och gifvit hvart och ett af dem en beteckning, som motsvarar dess allmänna betydelse. En något senare kommentar tillskrifves Wen-wangs son Tan. Tillsammans med de 64 teckenfigurerna bilda dessa båda kommentarer ”Jih-kings” egentliga text (utg. med latinsk öfv. af Mohl, 1834—39; öfv. till engelska af Legge i ”The sacred books of the East”, XVI, 1882, och till franska af de Harlez, 1897). Härtill sluta sig ytterligare sju kommentarer, hvilka allesammans tillskrifvas Kong-fu-tse, men till största delen härstamma från en långt senare tid. 2. Schu-king (”urkundsbok”), samling af urkunder och traditioner från äldsta tid till 7:e årh. f. Kr. (utg. på grundspråket med engelsk öfv., utförlig kommentar och glossar af Legge i hans sammelverk ”The chinese classics”, 7 bd, Hongkong och London 1861—72, öfv. af Legge i ”The sacred books of the East”, III, 1879, och utg. med fransk och latinsk öfv. af Couvreur, Ho-kien, 1897). 3. Schi-king (”sångkanon”), folkvisor, lof-, smäde- och klagosånger, ofta utmärkta af frisk naivitet (utg. och öfv. i ”The chinese classics”, tysk öfv. af v. Strauss, 1880, och engelsk af Allen, 1891). 4. Tschhun-tshieu (”vår och höst”), krönika öfver staten Lu, antagligen härrörande från Kong-fu-tse med den synnerligen värdefulla kommentaren Tso-tschuan (båda utg. och öfv. i ”The chinese classics”). 5. Li-ki (”ritualskrift”), en långt senare kompilation, innehållande etikettsregler för alla stånd. Hit höra vidare de s. k. Se-schu (”de fyra böckerna”) från den efter-kong-fu-tseska tiden (utg. och öfv. i ”The chinese classics”, utg. med fransk och latinsk öfv. af Couvreur, Ho-kien, 1895), nämligen 1. Lun-jü, samtal mellan läraren och lärjungen, mest af epigrammatisk art. 2. Ta-hjoh (”den stora läran”), urspr. en traktat ur li-ki, som i senare tid upptogs som själfständigt verk bland de fyra kanoniska böckerna. 3. Tschung-jung (”iakttagande af måtta”), filosofisk afhandling af Kong-fu-tses sonson Tsese. 4. Meng-tse (latiniserad form Mencius), namn på såväl författaren som hans verk, hvilket, betydligt vidlyftigare än de förra, afhandlar regeringskonsten. Meng-tse (d. 289 f. Kr.) aktas nästan lika högt som Kong-fu-tse, och bägges afkomlingar utgöra Kinas enda ärftliga adel. — Till den kinesiska statsreligionens heliga skrifter höra slutligen äfven Hjao-king (”lydnadens bok”, utg. med fransk öfv. och kommentar af de Rosny 1889, öfv. af Legge i ”The sacred books of the East”, III), samtal om de barnsliga plikterna mellan Kong-fu-tse och hans lärjungar, antagligen af jämförelsevis sent datum, åtminstone i det skick, hvari arbetet nu föreligger. Denna kanoniska litteratur, till hvilken sedan ansluter sig en oändlig mängd kommentarer, skolier, parafraser o. d., gaf naturligtvis en bestämd riktning åt Kinas hela andliga utveckling, som i synnerhet karakteriseras af det nära sambandet mellan moral och politik och en därpå grundad omfångsrik praktisk-filosofisk litteratur. På rent teoretiska spörsmål inlät sig icke Kong-fu-tses skola, i synnerhet sedan dess läror under Tang-dynastiens tid upphöjts till statsreligion och införts i de offentliga examina. En viss spekulativ riktning framkallades dock i 12:e årh. af den store polyhistorn, Tschu-hi. I sin filosofiska åskådning gick han utöfver Kong-fu-tses ståndpunkt, för att stanna vid ett urbegrepp, ”natur” eller ”öde”, som framför allt uppenbarar sig i ”ordning”; därmed fixerade han för den kommande tiden hela den kinesiska tankevärlden till ett storartadt fast system, där hvarje lefnadsyrke har sin bestämda plats. Djupt ned bland folket trängde hans läror genom det encyklopediska verket Siao-hjo (”liten lära”, öfv. af de Harlez i ”Annales du musée Guimet”, 15, 1889). Den rytmiskt affattade läroboken San-tse-king (”tre ords-kanon”; utg. med fransk öfv. af Julien, 1864), som ännu läres utantill af nästan hvarje kines, förestafvar hela riktningen af hans utveckling. Först i nyaste tider, sedan man begynt studera de kanoniska skrifterna med kritisk själfständighet, har mot