denna stela formalism en opposition uppstått, hvarigenom en annan polyhistor, Man-si-ho, författare till 120 arbeten, gjort sig berömd. Många religiösa och etiska skrifter härröra ock från de bredvid statsreligionen mest betydande sekterna ”tao-se”, buddisterna och synkretisterna. De sistnämnde söka förmedla och sammanjämka alla olika trosmeningar. De förstnämnde hämta sina läror från den verkligt store, men af dem missförstådde tänkaren, Lao-tse, Kong-fu-tses samtida, som i sin djupsinniga, men gåtfulla Tao-te-king (utg. med fransk öfv. af Julien, 1841; tysk öfv. af v. Strauss, 1870, och engelsk af Legge i ”The sacred books of the East”, XXXIX och XL, 1891) uppställer förnuftet, tao, hvaraf sekten har sitt namn, som spekulativ princip och urkraft. En stor samling af sektens esoteriska och exoteriska skrifter föranstaltades i 16:e och 17:e årh. De mest bekanta arbetena ur den rika tao-se-litteraturen äro Nan-hoa-king, af Tschuang-tse, en af det gamla Kinas utmärktaste författare, och Kan-ing-phian, en framställning af pliktläran (utg. på franska af de Rosny, 1856). Ännu mer betydande är den buddistiska litteraturen, som hufvudsakligen består af öfversättningar från sanskrit och pali (hvarvid den gamla titeln king nyttjas som öfversättning af det sanskritiska sutra), vidare af religiösa sångsamlingar och populära framställningar af buddismens läror. På nyare metafysiska arbeten synes kristendomen utöfvat ett visst inflytande, t. ex. i Sing-li-tschin-tschuan (”naturlagarnas sanna förklaring”) af år 1753; men ännu oftare har den framkallat populärt polemiska arbeten, såsom Scheng-jü-kuang-hjün, en pliktlära för menige man (på engelska af Milne, 1817). Moraliska böcker för folket finnas f. ö. i stor mängd under olika titlar, såsom Ngan-schi-teng (”mörka husets lampa”) m. fl. Redan tidigt började kineserna samla sin ordskatt i en stor mängd lexika. Den fullständigaste af de grafiskt ordnade ordböckerna är den 1710—16 utgifna och efter den dåvarande kejsaren benämnda Kang-hi-tse-tien (”Kang-hsis skrifteckensamling”), som dock i afseende på fraseologiens rikhaltighet och, som man påstår, äfven i korrekthet öfverträffas af den mindre Tse-wei. Af de fonetiskt anordnade är Jün-fu (”rim-magasin”) den största och mest berömda. Äfven ges det ordböcker öfver mongoliskan, tibetanskan och mandschu. — Till Kinas lyriska poesi höra först och främst den ofvannämnda Schi-king och sedan, efter många århundradens ofruktbarhet, de af en mera konstfull versbyggnad utmärkta alstren från Tang-dynastiens tid (618—906). De förnämste skalderna från denna den klassiska poesiens tid äro Tu-fu (d. 770) och Li-thai-poh (d. 762), hvilkas dikter upptaga största delen af det stora antologiska verket Tschuan-tang-schi (tr. 1707). — Viktigare än kinesernas lyrik äro otvifvelaktigt deras romaner, hvilka, ehuru saknande all poetisk flykt, långt trognare återspegla deras lif och tänkesätt. De äro af tre slag: historiska, fantastiska och borgerliga. Den mest berömda af de första torde vara San-kuo-tschi jen-i (öfv. på franska af Pavie, 1845—51, ofullst.), som rör sig kring Kinas historia omkr. 200 e. Kr., då det sönderföll i tre riken. Till de fantastiska romanerna, som behandla ande- och spökvärlden, hör t. ex. Poh-sche khi-tschuan (på franska af Julien under titeln ”Blanche et bleue, ou les deux couleuvres-fées”, 1834). Den borgerliga eller familjeromanen bjuder oss en mycket trogen bild af det enskilda och offentliga lifvet med alla dess ljus- och skuggsidor. Dit höra Jüh-kjao-li (”de sköna Juh och Li”; på franska af Julien under titeln ”Les deux cousines”, 1863), Hao-khiu-tschuan (på engelska af Davis, ”The fortunate union”, 1829, på franska af d’Arcy, ”La femme accomplie”, 1842). Poetiskt mera betydande och stundom verkligt behagfulla äro de små novellerna, från hvilka Davis hämtat sina ”Chinese novels” (1816), Pavie sina ”Choix de contes et nouvelles” (1839), och Julien, Prémare, Kurz m. fl. sina täckaste öfversättningar. — Den dramatiska diktningen är i Kina urgammal, men de fleste och bäste skådespelsförfattarna tillhöra den mongoliska Juen-dynastiens tid (1206—1368). Alla teaterstycken äro egentligen blott dialogiserade romaner, uppblandade med sångstycken, samt likna hvarandra fullkomligt till plan och anordning, men erbjuda stor omväxling i innehållet, från det historiska skådespelet ned till den mest uppsluppna, stundom obscena komik. Främst stå de historiska dramerna. Därnäst komma satiriska komedier öfver tao-se och buddister; talrikast äro intrigstyckena, i hvilka vanligen kurtisaner uppträda. De berömdaste dramaturgerna äro i afseende på stil och språk Tsching-te-hoei, i afseende på plan och uppfinning Kuan-han-king och Pe-schin-fu. Af öfversatta arbeten må nämnas: ”An heir in his old age” (Davis, 1817), ”Hoei-lan-ki. Histoire du cercle de craie” (Julien, 1832) och ”Pi-pa-ki, ou l’histoire du Luth” (Bazin, 1841). Jfr Bazin, ”Théâtre chinois” (1838) och ”Le siècle des Youên” (1850), där författaren estetiskt analyserat och delvis öfversatt de 100 teaterstycken, som ingå i den berömda samlingen Juan-tschin-pe-tschong, v. Gottschall, ”Das theater und drama der chinesen” (1887) samt Tcheng-ki-tong, ”Le théâtre des chinois” (2:a uppl. 1886). Den värdefullaste delen af den kinesiska litteraturen bildas af de geografiska och historiska arbetena, hvilka utgöra en rik och oumbärlig källa för vår kännedom om Hög-Asien. Det mest betydande geografiska arbetet är det officiella Tai-tsing-ji-tung-tschi (”omfattande kännedom af de stora Tsings rike”; Tsing är den nuv. mandschu-dynastiens namn), utg. 1744 i 108 bd med 496 kartor, omfattande hela Kina och dess grannländer. Därjämte finnes en mängd officiella beskrifningar öfver de särskilda provinserna och de skattskyldiga länderna, såsom Tibet, Dsungariet, Liu-kiu-öarna, samt topografiska arbeten öfver städer och andra orter. En särskildt värdefull del af den geografiska litteraturen utgöres af buddistiska pilgrimers resebeskrifningar. Viktigast af dessa är Si-yüh-ki l. Si-yü-ki (”kunskap om de västra länderna”) af den berömde Hiuen-Thsang (se d. o.). Redan från äldsta tider fördes vid kejsarens hof officiella annaler öfver viktigare händelser. Det mesta af dessa annaler gick väl förloradt i den stora bokautodafé, som Schi-huang-ti af dynastien Tschin lät anställa (213 f. Kr.); det återstående lät Vu-ti af Han-dynastien samla som grundval till en allmän rikshistoria, hvilken sedan utgafs af Sema-tshien under titel Schi-ki (”historiska minnesmärken”). Börjande med den mytiska tiden, kommer ”Schi-ki” först sent på historisk botten och räcker till 122 f. Kr. Härtill