ansluta sig sedan alla officiella dynastiannaler,
hvilka fortlöpa ända till Ming-dynastiens slut (1643
e. Kr.) och nu omfatta 3,164 bd under den gemensamma
titeln
Njen-se-schi (”de 24 riksannalerna”). Ur dessa
samlingar gjordes sedermera flerfaldiga kronologiskt
ordnade utdrag, som
Thung-kien (”allmän spegel”),
hvilken utkom 1084 och sedan fortsattes till
1566. Äfven den ofvannämnde polyhistorn Tschu-hi
föranstaltade ett dylikt arbete, som ligger till
grund för de Maillacs ”Histoire générale de la
Chine” (1777—83). Den nuv. Mandschu-dynastiens
annaler ha blifvit offentliggjorda ända fram till
1820. Därjämte finnes ett stort antal historiska
arbeten öfver särskilda perioder eller särskilda
områden, lefnadsteckningar öfver berömda män m. m.,
men först i våra dagar synes en verkligt kritisk
riktning söka göra sig gällande inom den historiska
forskningen. — De många
medicinska arbetena,
hvilka mestadels bära titeln
Pen-tsao (”örtbok”),
emedan växterna utgöra nästan de enda läkemedlen,
ha för oss föga annat värde än det rent språkliga. Af
matematiken kände kineserna före jesuiternas ankomst
blott aritmetikens första grunder, men ega nu flera
matematiska läroböcker på sitt språk.
Astronomien
leder, efter hvad Schlegel söker göra troligt i sin
”Uranographie chinoise” (1875), sitt ursprung från
kineserna, men f. n. bedrifves denna vetenskap till
större delen som hemlighetsfull astrologi. Kalendrar
utgåfvos först af muhammedanerna, sedan af jesuiterna,
men utkomma nu från observatoriet i Peking. Särdeles
rik är den
tekniska litteraturen öfver alla grenar
af yrken, handtverk och konster, öfver jordbruk samt
mullbärs- och silkesodling, porslinsfabrikation
m. m. Blott en ringa del af denna bokskatt är för
oss tillgänglig genom öfversättningar af Julien och
andra. En särskildt viktig del af den kinesiska
litteraturen bilda slutligen de särdeles talrika
encyklopediska arbetena, ofta af kolossalt omfång
och af omväxlande värde. På visst sätt höra de
officiella annalerna (”de 24 riksannalerna”) till
denna kategori. Men främsta platsen intages här af
Ma-tuan-lins (omkr. 1300 e. Kr.)
Wen-hjen-thung-khao
(”noggrann pröfning af de gamla minnesmärkena”),
348 böcker i 24 afdelningar. Liksom andra dylika
arbeten fortsattes detta under den följande tiden
och utgör nu en outtömlig grufva af material rörande
Kinas och grannländernas historia, geografi, handel,
yrken, litteratur m. m. Ett annat värderikt arbete
är
San-tsai-tu-hoei, som i 60 tjocka häften med
illustrationer beskrifver de s. k. ”tre potenserna”
(himlen, jorden och människan). En encyklopedi öfver
botanik och materia medica är
Pen-tsao-kang-mu,
utg. i 40 bd af
Li-schi-tschin (1596) och sedan
ofta tryckt på offentlig bekostnad. För ungdomen är
det encyklopediska arbetet
Jeu-hjo-ku-se-kjung-lin
(”den ålderdomen studerande ungdomens rubinlund”)
afsedt. Äfven öfver sin egen litteraturhistoria
ega kineserna arbeten, som dock oftast inskränka
sig till kritiska anmärkningar och bibliografiska
uppgifter. — De mest betydande samlingar af kinesiska
böcker i Europa finnas i London, Paris, Petersburg
och Berlin. Jfr Schott, ”Entwurf einer beschreibung
der chinesischen literatur” (1854), Wylie, ”Notes on
chinese literature” (Schanghai, 1867), H. E. Larsson,
”Kinesiska dikter på svensk vers” (med inledning om
kinesiska kulturen och poesien
samt dess bärande världsåskådning, 1894), Giles,
”History of the chinese literature” (1901),
Grube, ”Geschichte der chinesischen litteratur”
(2:a uppl., 1909), och Cordier, ”Bibliotheca
sinica” (2 bd, 1878—85; suppl. 1893—1908).
H. A.*
Del af Kinesiska muren.
Kinesiska muren (kin.
Wan-li-tschang-tsching,
”den 10,000 li långa muren”) kallas det längs norra
gränsen af det egentliga Kina, till dettas skydd mot
barbarernas anfall uppförda
skyddsvärnet, kanske det största byggnadsverket på
jorden (se
Byggnadskonsten, sp. 711—712). Den
sträcker sig från staden Su-tschau i prov. Kan-su
i stora krökningar längs randen af höglandet till
Liau-tung-viken i prov. Pet-schi-li. På många
ställen är den dubbel, ja tredubbel. På bestämda
mellanrum är muren försedd med portar, bevakade
af soldater samt försvarade af torn och bastioner.
Öfver floderna går den på bågar af fastaste murverk
samt slingrar sig öfver afgrunder och bergsåsar utan
att sky någon ojämnhet hos terrängen. Den nytta detta
försvarsverk gjort kinesiska riket har alltid varit
obetydlig. Sedan mandschuerna blifvit herrar i Kina,
är det fullkomligt öfverflödigt, hvarför man sedan
längre tid tillbaka ej mycket vinnlägger sig om att
underhålla detsamma. Se W. E. Geil, ”The great wall
of China” (1909).
Kinesiska plommon, bot. Se
Litchi.
Kinesisk arkeologi. Ehuru säkra stenåldersfynd från
Kina hittills nästan saknas (en yxa af kloromelanit
från Kina förvaras i Naturhistoriska hofmuseet i
Wien; andra af diorit, basalt och jade äro kända
från Syd-Kina), är det sannolikt, att detta land,
likaväl som Japan och Bortre Indien, upplefvat en
stenålder, som torde ligga före det 2:a förkristna
årtusendet. Den förkärlek för nefrit och jadeit, som
utmärker kineserna, går måhända tillbaka ända till
denna tid. Äfven från Kinas egentliga bronsålder
äro hittills originalfynden mycket sparsamma. Man
känner hålcelter af brons, nästan trekantiga dolkar
och korta svärd samt knifvar af brons, däribland
sådana med mycket tidiga inskrifter (Naturhistoriska
hofmuseet i Wien). I den illustrerade katalog,
”Pokutulu”, som i början af 1100-talet trycktes
och omfattar kejsar Huit-sungs samling af bronser,
förekomma äfven bronskärl, som uppges gå tillbaka
till Schang-dynastien (1766—1122 f. Kr.) och alltså
tillhöra Kinas bronsålder. Det är möjligt, att enstaka
bronskärl i Musée Cernuschi och Musée Guimet i Paris
härröra från denna
