aflägsna tid. Enligt Münsterberg finnes blott ett bronskärl från förkristen tid bevaradt i ett kinesiskt tempel. Från Tschóu-dynastiens dagar (11:e eller 9:e årh. f. Kr.) förskrifva sig några med inskrifter försedda stentrummor, som bevaras i Kong-fu-tsetemplet i Peking. De lära ha hittats i början af 600-talet e. Kr. vid Fenghsiang i prov. Schen-si. Inskrifterna innehålla 10 oden, ett på hvarje sten. Vissa författare (Münsterberg, Reichel) ha framställt den förmodan, att Kinas kultur alltsedan stenåldern varit vid olika tillfällen underkastad inflytelser från kulturen i det östra Medelhafsområdet, att alltså premykeniska kulturelement (spiralen) nått till Öst-Asien under stenåldern och sedan under bronsåldern följts af kretensisk-mykeniska (molnmönster, yxfigurer, mot hvarandra ställda djurfigurer, grafbyggnader). Den kultur, som under andra årtusendet f. Kr. uppblomstrade i Kina, alltså under dess bronsålder, har blifvit grundvalen för hela den följande utvecklingen. Järnet synes ha blifvit bekant i Kina 600—700 år f. Kr., men var länge ganska sällsynt. Ännu 119 f. Kr. förekom järnet så sparsamt, att regeringen ville införa monopol därpå. Efter år 500 synes Kina ha kommit i liflig beröring med stäppfolken i norra och mellersta Asien. Det gick så långt, att kejsar Wuling (329—299 f. Kr.) ersatte den kinesiska statsdräkten med den tatariska, i det att halmsandalerna utbyttes mot korta skaftstöflar och den vida dräkten med dess vidlyftiga ärmar mot en mera åtsittande, passande för ett ryttarfolk. Kavalleri infördes i Kina, och därmed höllo sadeln och stigbygeln sitt intåg. Vissa runda metallspeglar, som tidigt omtalas i Kinas litteratur, anträffas ofta på skytiskt område långt in i Ryssland under århundradena f. Kr. De kinesiska knifmynten af brons motsvaras af liknande verkliga bronsknifvar, som i stort antal funnits i Sibirien. Intimare än någonsin förut blefvo förbindelserna med västern under Han-dynastien (206 f. Kr.—221 e. Kr.). Det arkeologiska materialet från denna tid utgöres väsentligen af stenreliefer, metallspeglar och lerkärl. Stenar med dels helt fördjupade, dels i upphöjd låg relief anbragta figurer äro anträffade på ett par ställen i prov. Schan-tung. De flesta tillhöra familjen Wu’s grafmonument från år 147 e. Kr. Man ser å dessa stenar processioner till häst och till fots, kärror med 2 väldiga hjul, dragna af hästar eller oxar, galopperande ryttare, krigsscener, en hall med sittande personer, fåglar, träd i assyrisk stil, en brunn med vattenuppfordringsinrättning, en gudinna omgifven af änglar, centaurer och fantasifigurer m. m. Säkert är, att helleniska och västasiatiska kulturelement här nått Kina, dock först sedan de i mellersta Asien bearbetats till en särskild blandningsstil. Märkliga äro de runda bronsspeglarna med djurfigurer och vinrankornament med drufklasar. Hirth har i detta drufornament velat se ett grekisk-baktriskt inflytande. I Kina är ornamentet säkert ej uppkommet, enär drufvan där saknas eller åtminstone fordom saknats. I grafvar från Han-dynastiens tid ha som skänker åt den döde nedlagts många lerkärl af olika former, ofta med lätt glasyr. Man känner lerkärl i form af en brunn med tak och ämbar stående på brunnskanten; andra efterbilda cylinderformade och fyrkantiga förrådshus, kokhärdar och bronskärl. Ett lerkärl har formen af ett fårstall med en rad af får framför en kvarnsten. På en del lerkärl finnas zoner med bildframställningar: apor, fåglar, tigrar, vildsvin, hjortar, hundar, bågskjutande ryttare o. s. v. Dessa figurer äro tydligen komna från v. Människan synes ej framställts i bild före 4:e årh. f. Kr. Af de minnesmärken, som omkr. Kr. f. uppfördes och som man känner ur litteraturen, är det märkligaste, ännu kvarstående, den s. k. kinesiska muren (se d. o.). Åtskilliga nya, i de kinesiska annalerna omtalade kulturföremål och inrättningar synas ha öfvertagits från romarna. Äfven den fristående skulpturen, som då börjar framträda, tros ha sin upprinnelse i romersk konst (Münsterberg). Kinesiska författare berätta emellertid om ännu tidigare skulpturer. Villaliknande slottsbyggnader med konstgjorda sjöar och höjder, terrasser och paviljonger, torn och bryggor började vid denna tid uppföras. Genom handeln erhöll Kina glas och t. o. m. romerska mynt. I sydvästra Kina och på gränsen till Bortre Indien synes på Han-dynastiens tid en egenartad kultur ha härskat, som öfvat inflytande på det egentliga Kina. Därom vittna ett slags stora pukor af brons med geometriska ornament och påsatta plastiska figurer, t. ex. elefanter och grodor, som nu upptogos i den kinesiska motivkretsen. Dylika pukor torde först ha tillverkats i dessa trakter, hvarifrån kineserna sedan lärt konsten. I prov. Sz’-tschwan och Jünnan ha på senaste tiden många klippgrafvar med rika fynd upptäckts, troligen från tiden omkr. Kr. f. Redan under Han-dynastien och kanske ännu tidigare framställdes drakbilder, men den karakteristiska kinesiska draken, sådan vi nu känna den, tyckes ha skapats under Tang-dynastien (618—907). Genom buddismens införande i Kina (1:a årh. e. Kr.) vann den grekisk-indiska kultstilen (se Gandharakonst) där utbredning. Vid Tatung i Schan-su, v. om Peking, finnas i 10 grottempel från 400-talet jättelika Buddhafigurer och en mängd reliefer i denna stil. Synnerligen vackra och rika reliefer äro kända från en grupp af grottor vid Longmen nära staden Honan. Dessa äro något senare. Liknande klippskulpturer finnas vid floden Yaho i Sz’-tschwan och n. om Jang-tse-kiang vid Tibets gräns liksom i Koreas Diamantberg. Denna kinesisk-buddistiska konst är dock mera asiatiserad än den i nordvästra Indien och Turkestan. Äfven från Tang-dynastiens tid finnas märkliga klippreliefer bevarade, t. ex. vid Longmen. De äro mera naturalistiskt utförda än under föregående tid. De atletiska dörrvaktarna vid klipptemplen i Longmen erinra genom sin nästan öfverdrifna muskulatur om Michelangelo. Den fullständiga bristen på systematiska arkeologiska utgräfningar i Kina gör, att man för tiden före Han-dynastien i mycket är hänvisad till gissningar. Litt.: E. Chavannes, ”La sculpture sur pierre en Chine au temps des deux dynasties Han” (1893) och ”Mission archéologique dans la Chine septentrionale” (1910), Hirth, ”Über fremde einflüsse in der chinesischen kunst” (1896) och ”Chinese metallic mirrors” etc. (i ”Boas anniversary”, 1907), Reinecke, ”Über einige beziehungen der altertümer Chinas zu denen des skythisch-sibirischen völkerkreises” (i ”Zeitschrift für ethnologie”, h. 5, 1897), E. Giglioli, ”L’età della pietra nella Cina” (i ”Archivio per l’antropologia e la etnologia”, XXVIII, n:o 3, 1898), Hoerschelmann, ”Die entwickelung der