altchines. ornamentik” (1907), B. Laufer, ”Chinese pottery of the Han dynasty” (1908), och O. Münsterberg, ”Chinesische kunstgeschichte”, I (1910, med utförliga litteraturanvisningar). T. J. A. Kinesiska skriften. Se Kinesiska språket och skriften, sp. 102. Kinesiska sockerröret, bot. Se Sockerröret. Kinesiska språket och skriften. Kinesiskan, som talas i hela det egentliga Kina samt i Japan, Annam och Korea till stor del nyttjas som litteraturspråk bredvid (och förr vida mer än) de inhemska tungomålen, tillhör, jämte tibetanskan, burmanskan, siamesiskan, annamitiskan och andra Bortre Indiens språk, den indokinesiska språkstammen och är som sådan a) enstafvig, d. v. s. alla stamorden, hvilka räknas till ett ursprungligt antal af omkr. 500, äro enstafviga, och b) isolerande, d. v. s. stamorden äro i regel oföränderliga, utan allt slags böjning, och tillhöra icke ens en efter våra begrepp bestämd ordklass. Lösa sammansättningar, hjälpord (formord), partiklar och i synnerhet ordens ställning i satsen, bestämd genom de s. k. ställningsreglerna, motsvara våra språks ordklasser, grammatiska former och ordbildning. Kineserna själfva utgå dock ej från begreppet stamord, utan från skriftecknen, tsi, hvilka efter olika funktion delas i: 1) ”fulla”, omfattande a) ”lefvande” (= verb) och b) ”döda” (= nomina), samt 2) ”tomma”, d. v. s. form- eller hjälpord. Hos oss åtskiljer man vid de kinesiska orden deras grundbetydelse, hvarefter de egentligen äro sakord, egenskapsord o. s. v., och deras tillfälliga, af satsen bestämda funktion, hvilken gör dem till adjektiv, verb o. s. v. T. ex. tá, ”stor”, är ett egenskapsord, som alltefter sin syntaktiska funktion äfven kan vara substantiv (”storhet”), verb (”vara stor” eller ”göra stor”) eller adverb (”storligen”, ”mycket”). Ett annat för oss egendomligt drag ligger i de olika betoningarna, šīng, hvarigenom samma enstafviga ljudkomplex erhåller flera olika betydelser eller, rättare sagdt, blir till flera olika ord. De 500 stamorden ökas därigenom enligt Prémares räkning till omkr. 1,450 enstafviga ord. I hög- l. mandarinspråket, kwān-hoá (se nedan), finnas 5 olika toner: 1) den ”jämna” (eller ”lika”), phîng-šīng, hvarvid rösten under stafvelsens hela uttalstid bibehåller samma musikaliska tonhöjd, och hvilken delas i a) en hög jämn, šáng-phîng (tecken: ˉ), och b) en låg jämn, hjà-phîng (tecken: ^); 2) ”stigande” ton, šàng-šīng (tecken: `), då röstens tonhöjd under uttalet stiger liksom frågande; 3) ”fallande” (eg. ”bortgående”) ton, khiý-šīng (tecken: ′), den förras motsats; samt 4) ”afbruten” (eg. ”ingående”) ton, ži'-šīng (tecken: ’), hvilken uppstått som rest efter en bortfallen slutkonsonant (k, t eller p) och till ljudet liknar det semitiska alif. Dessa olika toner betecknas vid kinesiska ords transkription med latinska bokstäfver på flera konventionella sätt, än med siffror (1—5) framför ordet, än med accenter öfver vokalen (såsom här ofvan). För öfrigt blir vid alla toner, utom den afbrutna, stafvelsen (men icke nödvändigtvis vokalen) lång. I dialekterna finnas flera dylika toner, talrikast i Fu-kien-dialekten, där hvar och en af de fyra hufvudtonerna delas i en högre och en lägre. Samma betoningssystem finnes äfven i annamitiskan med 6, i siamesiskan med 5 och i burmanskan med 3 toner, men ej i tibetanskan. Kinesiska högspråket, kwān-hoá (”allmänt språk”), för hvilket folkspråket i n. och v. ligger till grund, skiljer sig från dialekterna, thù-hoá (”provinsspråk”), af hvilka Kwang-tung-, Fu-kien-, Fu-tschóu- och Schanghai-målen äro de mest bekanta, hufvudsakligen genom större afslipning i ordslutet, så att i det förra slutande m öfvergått till n och slutande k, t, p ersatts med den afbrutna tonen. — I fonetiskt hänseende märkes, att språket saknar de tonande explosiva g, d, b, men eger de tonlösa k, t, p och deras verkliga aspirator, kh, th, ph (att uttala som i rökhuf, visthus, gaphals), vidare affrikatorna ts och tš med deras aspirator tsh och tšh, frikativorna j, f, (engelskt) w, š (= sch) och ž (= franskt j), nasalerna m, n, ng och laryngalen h. Tremulanten, r (l), anses än närma sig r, än l. Vokalerna äro a, e (= ä), i, o, u, y samt i̥ (eller något annat dylikt tecken), som nyttjas för att beteckna ett särskildt, flyktigt vokalljud efter s, ts och r. Diftongerna äro au, ou, iu (eu) och ai, ei, ui; i st. f. triftongerna, uai, iau o. d. skrifver man bättre wai, jau. I ordets början kunna endast vokal, enkel konsonant (som sådan räknas då äfven tecknen ts, tš, ph, tšh etc.) eller konsonant med halfvokalen w eller j, och i ordets slut endast vokal, n eller ng förekomma. De ofvannämnda ”ställningsreglerna”, genom hvilka ett ords egenskap af nomen eller verb, subjekt eller objekt o. s. v. bestämmes, äro i allmänhet följande: 1. Subjektet står före predikatet, verbet före objektet, alla bestämningsord (adjektiv, genitiv, adverb, räkneord o. s. v.) före det ord de bestämma, t. ex. lí tá,, ”vinst(-en är) stor”, däremot tá lí, ”stor vinst”, wâng paò mîn, ”konung(en) beskydda(r) folk(et)”, sān khjŷn jâng, ”tre hjord(ar) får”. 2. Ord, som vi koordinera med ”och”, ”eller” o. d., följa hvarandra i bestämd ordning, det tidigare, större eller viktigare först, så att, om ordningen ändras, äfven betydelsen ändras, t. ex. tsi̥ njỳ, ”gossar (och) flickor”, men njỳ tsi̥ (”kvinnligt barn”) ”flicka”; ži’ betyder ”sol” och ”dag”, jue’ ”måne” och ”månad”, ži’ jue’ ”sol (och) måne”, emedan det förra ordet måste ha större betydelse, men jue’ ži’ ”månader (och) dagar”, af samma orsak. 3. Det s. k. logiska subjektet, liksom tids- och rumsbestämningar, sättes i absolut ställning framför satsen, t. ex. tshjeū Sīn-jeù Šu’-laò tsu’, ”(på) höst(en) (i) Sin-jeu Schu-lao dog”. Våra grammatiska begrepp af numerus, tempus och modus ha i allmänhet intet uttryck; likaså utelämnas ofta subjektet, om det är ett personligt pronomen, och äfven andra i tanken lätt ersättbara satsdelar, t. ex. njỳ pu’ ju’, ”kvinna icke vilja”, där sammanhanget måste afgöra, huruvida det är fråga om en allmän sats eller om en bestämd händelse med en eller flera kvinnor i förfluten, närvarande eller tillkommande tid. Pluralbegreppet kan dock uttryckas genom ett obestämdt myckenhetsord, t. ex. šú žîn, ”mycken människa” (= ”människor”). Af kasus uttryckas nominativen och ackusativen blott genom den syntaktiska ställningen, genitiven likaså eller med hjälpordet tšī (se nedan) och öfriga kasusförhållanden genom föregående eller efterföljande ord af lokal betydelse. — Räkneorden äro: 1 ji’, 2 ri̥, 3 sān, 4 si̥, 5 ngù, 6 lu’, 7 tshi’, 8 pa’, 9 kjeù, 10 ši’, 100 pe’, 1,000 tshiēn, 10,000 wán. Öfriga tal uttryckas dels genom addition, då