det mindre talet står efter, eller multiplikation, då det föregår det större, t. ex. ši’-sān 13, men sān-ši’ 30. Liksom i flera andra språk förenas i kinesiskan räkneorden vanligen med s. k. numeralord, olika för olika slag af ting, såsom thou, ”hufvud”, för alla djur, tsó, ”säte”, för hus, berg m. m., kheù, ”mun”, för människor, t. ex. ji’ kheù žîn, ”en människa”. — De personliga pronomina bibehålla ännu i det klassiska språket sina ursprungliga former: ngû, jag, rì, du o. s. v., hvilka i det moderna språket vanligen ersättas med konventionella höflighetsord, såsom tsúi-žîn (”synd-människa”), jag, pi (”dålig”), min, kaō (”hög”), din, o. d. — Våra verbala former ha i allmänhet ingen motsvarighet i kinesiskan, dock kunna vissa af dem uttryckas genom hjälpord (se nedan). — Sammansättningen, hvilken har sin hufvudsakliga betydelse som ordbildningsmedel, är i allmänhet af följande slag: 1) den för de enstafviga språken egendomliga föreningen af två synonymer till uttryckande af samma begrepp, s. k. ”synonym-komposita”, t. ex. phêng-jiù, ”vän-kamrat” (= vän), si̥-wâng, ”dö-bortgå” (= dö); 2) förening af två uttryck, som stå i syntaktiskt förhållande till hvarandra, ”attributiv-komposita”, t. ex. tá-fū, ”stor man” (= hög ämbetsman), tšūng-kwo’, ”midt-rike” (= Kina), mên-žîn, ”dörr-människa” (= lärjunge), njên-kaō, ”år-hög” ( = ålderstigen); så äfven verbala uttryck, t. ex. tshi’-hîng, ”döda(nde)-straffa” (= afrätta); 3) ”motsats-komposita”, ofta motsvarande våra abstrakta, t. ex. siaò-tá, ”liten-stor” (= kvantitet), tshŷn-wâng, ”bestå-förgås” (= existens), o. s. v. — Hjälp- eller formorden motsvara ofta och kunna anses utgöra en början till böjnings- och afledningsändelser i vår mening. Så t. ex. kan pronomen tšī, som egentligen är objektform för 3:e pers. (”honom”, ”henne”, ”det”, ”dem”), användas att uttrycka den eljest blott af ställningsregler bestämda genitiven, t. ex. thjēn-tšī šing, ”himmelens natur”, eller att gifva adverb och satser adjektivisk betydelse, t. ex. kīn, ”nu”, kīn-tšī, ”nuvarande”, haó lí, (han) ”älskar vinst”, haó-lí-tšī žîn, ”vinstgirig man”. Särdeles ofta användt är pronomen tšè, i synnerhet för att göra egenskapsord till sakord, t. ex. šén, ”god”, šén-tšè, ”godhet”, ”den gode”, sān, ”tre”, sān-tšè, ”de tre”, tší, ”klokhet”, tší-tšè, ”den (de) kloke”. Hit höra äfven flera verbala begrepp, som kunna anses motsvara våra hjälpverb. Så bildar tsiāng, ”taga”, ”stå i begrepp att”, futurum, ì, ”upphöra”, uttrycker perfektum samt khò, ”kunna”, gerundium (t. ex. khò-kjén, ”synbar”) och kjén, ”se”, passivum, t. ex. kjén-ša’, ”dödas” o. s. v. Med hänsyn till litteraturen delar sig kinesiska språkets historia i tre hufvudperioder: 1. Fornspråket (šáng-kù-wên, ”hög-gammal-litteratur”), från äldsta tider till de båda store filosoferna Lao-tses och Kong-fu-tses uppträdande i 6:e årh. f. Kr. 2. Det klassiska språket (tšūng-kù-wên, ”medel-gammal-litteratur”), under den filosofiska och historiska litteraturens blomstringsperiod till 1:a årh. f. Kr. och för alla tider mönstergillt för den högre stilen. Härtill ansluter sig såväl det efterklassiska språket (hjà-kù-wên, ”låg-gammal-litteratur”), hvilket förlorar i korthet och kraft, men vinner i smidighet, som inom den moderna litteraturen den konstlade ”essay”-stilen, wên-tšāng. 3. Umgängesspråket, hvars särskilda utvecklingsfaser finnas mer eller mindre troget återspeglade i den sedan Juēn- eller Mongol-dynastien (1206—1368) blomstrande lägre skönlitteraturen (romaner, teaterpjäser m. m.). Skillnaden mellan detta sista utvecklingsskede och det äldre klassiska språket, som ensamt afses i den ofvan gifna skisseringen, är hufvudsakligen af lexikalisk och fraseologisk art. Sammansättningarna tilltaga i antal och användning, och nya slag däraf uppkomma; åtskilliga af de gamla hjälp- eller formorden försvinna, men ersättas af ett större antal nya, och i allmänhet blir uttryckssättet på en gång omständligare och lättfattligare. Studiet af kinesiska språket och litteraturen benämnes sinologi. Den kinesiska skriften är en ordskrift, där urspr. hvarje stamord har sitt särskilda tecken. Men då af dessa sedermera en mängd varianter uppstått, hvilka alla naturligtvis utläsas på samma sätt, och då äfven ljudangifvande tecken uppkommit, har skriftecknens antal blifvit mångdubbelt större än stamordens. Homonymer (lika ljudande ord med olika betydelse) ha i skrift olika tecken. Den kinesiska skriften har naturligtvis undergått betydliga förändringar från den ursprungliga bildskriften, kù-wên (”gammal-skrift”), och den kantiga, tá-tšuén, bägge före vår tidräkning, bredvid hvilka äfven nyttjades den grofva kurialskriften, lí-šū, och den otydliga snabbskriften, tshaò-šū (eg. ”gräs-skrift”), till den numera sedan 4:e årh. e. Kr. brukliga normalskriften, khjài-šū. Skriftecknen, tsi̥, äro af sex olika slag: 1) siáng-hîng, bilder (till antal af omkr. 600), t. ex. ži’, ”sol”, förr ☉, nu ⽇; 2) tši̥-si̥, symboler (omkr. 100), t. ex. tecknet för sol ställes öfver tecknet för horisont för att beteckna ”morgon”; 3) hoéi-í, symboliska sammansättningar (omkr. 740), t. ex. tecknen för kheù, ”mun”, och njaò, ”fågel”, förenas för att uttrycka mîng, ”sjunga”; 4) tšwèn-tšú, omvänd betydelse (omkr. 370), t. ex. tecknet för žîn, ”människa”, omvändes till liggande ställning för att beteckna šī, ”lik”; 5) kjà-tsié, lånade, för formorden (omkr. 600); 6) hjâi-šīng, ljudangifvande (öfver 20,000), bestående af två delar, af hvilka den ena betecknar begreppskategorien och den andra antyder uttalet. Kinesiska ordböcker äro ordnade antingen encyklopediskt efter ordens betydelse eller fonetiskt efter stamordens slutljud eller vanligast grafiskt efter skriftecknens form. I dessa senare äro orden fördelade under 214 särskilda skriftecken, s. k. nycklar, radikaler eller rubriker (ty. klassenhäupter), hvilka ingå som en gemensam beståndsdel i alla under dem uppförda skriftecken. Dessa rubriker, hvilka äfven (med undantag af omkr. 50) nyttjas som själfständiga skriftecken med bestämd betydelse, äro själfva ordnade efter det antal enkla streck (från 1 till 17), af hvilka de bestå (vissa bestämda former af hakar och slängar räknas härvid som enkla streck), och skriftecknen under hvarje rubrik följa hvarandra efter det antal streck, hvarmed de öfverskjuta denna. Antalet skriftecken under hvarje rubrik är mycket växlande, exempelvis i ordboken tsi̥-wéi, från 5 till 1,431. Kineserna skrifva med pensel och tusch i lodräta rader, hvilka, liksom sidorna, följa hvarandra från höger till vänster. Kinesiska språket började tidigt grammatiskt