del, Princess royal harbour, ligger hamnstaden Albany. Inloppet är starkt befäst. J. F. N. Kinghorn [kiȵ-hå̄n], stad och hafsbad i skotska grefsk. Fife, vid Forthviken, 5 km. s. v. om Kirkcaldy. 1,550 inv. (1901). Nära K. föll konung Alexander III af hästen och dog (1286). Vid K. Ness ha vidsträckta fästningsverk anlagts för att stödja dem på ön Inch Keith, 5 km. sydligare (se Forthviken). J. F. N. Kingia [ki'n-] Schloenb., paleont. Se Kingena. Kingia australis [ki'n-], Grästrädet, bot. Se Australien, sp. 453 och 455. Kinglake [ki’ȵle͡ik], Alexander William, engelsk politiker, historieskrifvare, f. 5 aug. 1809, d. 2 jan. 1891, fick sin uppfostran i Eton och Cambridge, blef advokat i London 1837, företog vidsträckta resor till Afrika och Asien och deltog som frivillig i expeditionen till Krim 1854. K. valdes 1857 af Bridgewater till led. af underhuset, där han röstade med det liberala partiet, men i synnerhet gjorde sig bemärkt genom sitt häftiga uppträdande mot Napoleon III:s politik och särskildt mot Savojens och Nizzas införlifvande med Frankrike. Vid de allmänna valen 1868 förlorade han sin plats i underhuset och egnade sig sedan dess uteslutande åt litteraturen. Som författare gjorde K. sig först känd 1844 genom Eöthen, en glänsande skildring af en resa i Orienten. Ännu större ryktbarhet vann hans historia om Krimkriget (The invasion of the Crimea, 8 bd, 1863—87); utmärkt genom själfständig forskning, sakrikedom och en fängslande stil, lider detta historiska verk likväl af partiskhet och engelsk ensidighet. E. W. <img l>

Kingo [ki-], Thomas, dansk psalmdiktare, son till en fattig linneväfvare af skotsk börd, f. 15 dec. 1634 i Slangerup, norra Själland, d. 14 okt. 1703, blef student 1654 och teol. kandidat 1658, var under ett par år lärare i ett enskildt hus, inträdde 1661 i kyrkans tjänst samt blef 1668 kyrkoherde i Slangerup, 1677 biskop i Fyns stift, 1682 teol. doktor (”bullatus”, d. v. s. genom konungens utnämning) och 1683 adlad. K. åtnjöt stort anseende som världslig skald. Från hans ungdom märkas den halft skämtsamma tidsskildringen Sæbygaards ko-klage (1665), flera historisk-patriotiska skildringar, såsom Kronborgs beskrivelse (1672), Samsös beskrivelse (1674), tillegnad den kort förut till grefve af Samsö upphöjde P. Griffenfeld, och Christian V:s ledingstog 1675 og 1676 (1676—77), många tillfällighetsdikter, inskrifter (på grafstenar, under porträtt o. s. v.), åtskilliga mycket omtyckta kärleksvisor m. m. — Ehuru K:s fosterländska sinnelag och ett manligt, stundom särdeles fyndigt och bildrikt språk ställa åtskilliga af hans världsliga dikter öfver de flesta bland tidens alster af samma slag, måste de likväl alla numera betraktas som fullkomligt föråldrade. Hans andliga dikter åter skola städse behålla sitt värde. De främmande ”regelrätta” versformerna lyckades K. behandla med samma fyndighet och frihet som folkviserytmerna. Därvid var det honom till stor hjälp, att han egde stora musikaliska anlag och bl. a. vågade att vid sidan af de vanliga koralmelodierna begagna äfven lättare, från folkvisan och den öfriga världsliga diktningen lånade melodier. Hans andliga sånger utmärka sig genom rikedom på djupa tankar och religiösa stämningar, som bryta fram i det pregnantaste, rikaste bildspråk, fullt af höghet och kraft, så att den ortodoxa lutheranismen knappast fått något fullkomligare poetiskt uttryck. K:s religiösa sånger — dels kyrkosånger, lämpade till kyrkoårets gudstjänster, bearbetningar af Davids psalmer, som stå i samband med den heliga historien, i synnerhet passionspsalmer, dels för husandakten afsedda sånger, särskildt en följd af vackra morgon- och aftonsånger — utkommo i flera samlingar. Aandeligt siunge-koor (2 dlr, 1674—81) grundlade hans rykte. Den förra delen är tillegnad konung Kristian V, bl. a. med den anmärkningen, att danskarna icke behöfde låna från tyskarna eller andra folk, ty deras ande är ”icke så fattig eller förkrympt, att den icke kan stiga lika högt mot himmelen utan att föras på främmande eller utländska vingar”. Den senare delen är tillegnad drottning Charlotta Amalia, som prisas därför, att hon icke försmådde ”vårt vadmals-språk” och däri gaf dem ett godt exempel, ”hvilka i trettio år ätit landets bröd, men aldrig velat lära sig att tala trettio danska ord”. K. har haft utomordentlig betydelse för danska språkets utveckling och riktat dess ordförråd, liksom han var mycket omsorgsfull om dess rikedom och skönhet. K. framstod nu som rätte mannen att utarbeta en ny allmän kyrkopsalmbok, och detta värf uppdrogs också åt honom, sedan de kyrkliga förhållandena blifvit ordnade genom Danske lov (1683), ritualen (1686) och ”alterbogen” (1688). Han anlade ett pappersbruk och ett tryckeri vid Odense samt utgaf 1689 ”Vinterparten” af Danmarks og Norges kirkers forordnede psalmebog, som innehöll 250 psalmer, bland hvilka 136 voro af honom själf. K. erhöll kungligt privilegium på utgifvandet af denna psalmbok i tjugu år, och påbud utfärdades om dess införande vid den offentliga gudstjänsten i hela Danmark och Norge. (På Island öfversattes ”Siunge-koret” redan 1686 af Stefan Olafsson och 1693 af Arni Thorvardsson. Till svenska öfversattes arbetet af Sam. Columbus: ”Th. Kingos andelige Siunge-Chors 1. ok 2. deel”, 1693.) En månad därefter blef emellertid, till följd af hofintriger, detta privilegium förklaradt ogiltigt, och hela uppdraget att utarbeta den nya psalmboken lämnades (1691) åt en annan, för öfrigt icke oförtjänt psalmdiktare, Sören Jonæsen i Roskilde. Dennes arbete, som blef färdigt 1693, antogs emellertid icke; och 1696 tillsattes en kommitté, som i sitt förslag till kyrkopsalmbok upptog en stor del af K:s psalmer och lät honom genomse handskriften, hvarjämte han erhöll tio års privilegium på dess utgifvande. Denna samling, som utkom 1699, är den så kallade ”Kingos psalmebog” och begagnas ännu i åtskilliga trakter. K:s Psalmer og aandelige sange utgåfvos på nytt, af P. A. Fenger, 1827 och ”Aandeligt siungechor” särskildt, af M. Hammerich och G. Rode, 1856. En samlad, kritisk upplaga af hela hans alstring saknas ännu. — Psalmen 209 i 1819 års svenska psalmbok är af K. Se C. J. Brandt och L. Helweg, ”Den danske